Ibland hatar jag min hittills förvärvade medicinska kunskap. Det rings och frågas om mediciner, bieffekter, hur det påverkar sjukdomsförloppet, vad som är bäst att göra och mer därtill.
Jag är ingen färdigutbildad läkare. Jag kan inte(!), får inte(!!) och vill inte(!!!) ge medicinska råd till min egen far över min egna terminalt sjuka mor.
Det är så jäbulens bisarrt att det enorma sympatikuspåslaget får mig att avsky min fragila tillvaro.
23 februari, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Inte ens när du är färdigutbildad kommer det att vara a) lämpligt b) trevligt att, som vi brukar säga hemma, "kvacka med familjen". Men du kommer både att förväntas göra det mer än du vill och självmant göra det mer än du bör (när den som har/är problemet står dig tillräckligt nära och du anser att de som borde sköta problemet gör det alltför dåligt).
Oaktat detta, så förstår jag om du får ett spel när du förväntas ha svar på frågor som faktiskt är väldigt svåra och kräver många, långa år av observationer innan man får något slags känsla för hur det "brukar" respektive "inte brukar" vara, vad som är acceptabelt och inte osv. Just biverkningfrågor är inte alls något man bara snyter ur näsan.
Gäller många yrken, man måste hitta sin nivå och vara tydlig med var gränsen går, men lätt är det förstås inte!
(Kvacka var ju förresten ett kul uttryck!)
Jag lider med dig. Skulle aldrig orka...
kraaaaaaaaaaaaam
Det är sådant man blir frustrerad över. Jag försöker i det längsta hänvisa till allmänna råd på
www.vardguiden.se och läkemedelsboken på apotekets hemsida.
Sjukvårdsupplysningen och personens egen läkare råder jag också till.
Ofta vet man inte säkert vad man kan säga, i mitt fall kanske jag vet lite mer, men det är inte rätt av mig att ta på mig det ansvaret.
Telefonrådgivning är en konst. Därför försöker jag ge hjälp i den mån jag kan, men alltid säga att det är bäst att ringa sjv-upplysningen el liknande.
Fass finns ju också på nätet i en patientanpassad version.
(Side note: "kvacka" - av "kvacksalvare")
Tolkia, såklart har du rätt och det vet jag. Man ska aldrig ge råd åt eller för familjemedlemmar men ändå kommer man nog, tyvärr, ha lätt för att göra det i en onödig utsträckning. Det är helt enkelt en jobbig situation jag helst är utan.
Pysseliten, nej inte alls lätt. Visst finns det i fler yrkeskategorier, men vidhåller att vårdyrket är lite mer utsatt än de allra flesta.
Maria, man måste orka. Man har inget val.
Drw, det försöker jag också hänvisa till och/eller ta kontakt med ansvarig läkare. Men varför ska jag ens behöva säga det?
"nej det är min mor det handlar om. jag vill vara son. lita på läkarna." Svårt, men det enda rätta...
Kat, du är klok du.
smile, du kommer aldrig komma från det. Jag träffade en läkare i helgen som sagt upp sig, omskolat sig och nu jobbar som it-tekniker-något. Alla kallar honom fortfarande för doktor.
Och jag kommer ta bilder på vartenda bröllop jag går på, oavsett om jag vill dansa eller inte.
Anne, det var en mer uppmuntrande spinn på situationen. Antar det också är så, man kommer aldrig ifrån sitt jobb. Det är dock lätt att gå över gränser i sådana här fall som kan få regelmässiga konsekvenser.
Men som synes, glaset är ändå halvfullt.
Fota och dansa I say. Ska försöka göra detsamma.
Jag tror du behöver säga det, för att det är det som de vill höra. De vill få bekräftat att deras oro berättigar till ett till läkarbesök eller samtal. De flesta äldre är rädda att vara till besvär.
Drw, säkerligen. Men det känns så evinnerligt jobbigt för mig. Jag vill bara vara anhörig och inget annat.
Säkert en jobbig situation. Det kan jag förstå. Satt i exakt samma sits själv för 12 år sedan men hade vett att hålla fingrarna o åsikterna i styr. Kollegerna fixade det helt korrekt. Hade en far med helt orealisktiska föreställningar....
Däremot opererade jag - helt elektivt - svärmors o svärmors kompis starröga - ville inte låte dem sura ner sig på väntelistan.....
Svärfar - den j&%$a gubben fick fixa det på egen hand. Skulle just sett snyggt ut med en komplikation då.....
Man väljer sina strider, som bekant!
Kul maträtter förresten!
Lycka till!
Uff, sympatier. Lika svårt som när man inte VILL bli konsulterad är det nästan när man känner att man inte SKA fråga, lägga sig i, ha synpunkter. (Nu senast när min mamma varit hos en högst besynnerlig stafettdistriktare som bytt ut hennes mediciner och doser lite hipp som happ, naturligtvis utan uppföljning t.ex.) Medaljens baksida, på min ära, both ways.
eyeman, jag vet ju att läkarna fixar det hur bra som helst. Men att få över den informationen genom ett tjurskalligt pannben är en brottningsmatch i sig. Jo man måste välja sina strider, och helt lätt är det ju knappast. Tack för lyckönskandet!
Mårr, sympatier mottages tacksamt. Det är inte helt lätt alla gånger, som du vet. Ska vi dela en flaska rödtjut och tycka livet är gott för en kväll?
Skicka en kommentar