12 februari, 2009

Livet i en kartong, VIII.

Blandbandet

I andra klass började blandbandskonceptet gro fast riktigt ordentligt hos många av killarna, kanske främst hos oss musiknördar som när vi inte hade tillgång till en spelare av bergsprängsmodell fick nöja oss med SONY Walkmans kassettdäck på skolgården. Rockmusiken var jag tyvärr ännu ganska ensam om, men ändå kunde vi lista ut vad vi ville säga till varandra genom musiken och de kassetter vi spelat in hemma på kammaren med våra dubbeldäckare. Ta bara detta exempel på något man kunde ge till en av sina grabbiga kamrater;



Enkelt och rättframt.

En gång fick jag ett band av E i klassen. Det var en blyg och försiktig tjej, ingen som gjorde det minsta väsen av sig och höll sig väldigt mycket för sig själv. Hon hade glasögon och det ska ni veta, glasögon på 80-talet var extrem nördstämpel. Ingen idé att sockerlinda det uppenbara, man var helt enkelt förlorad om man hade glasögon, vilket också medförde att var och varannan tupéfriserad yngling gick omkring och var en närsynt idiot utan att erkänna det. Inget skrubbsår i världen kunde väga upp en sådan fadäs. Hur som helst så var det band jag fick av E ganska miserabelt. Det fick mig både att tycka lite synd om henne samtidigt som hennes musiksmak inte gick att förbise. Den var obarmhärtigt dålig, så tragisk att Barry i High Fidelity skulle ha drunknat i sin egen sorg. Allt klingade illa av Lili & Sussie, Nicklas Strömstedt, Tomas Ledin och diverse andra tragedier. Inte ens en halvt vettig yttring av Cornelis Wreeswijk stod att finna. Jag gav henne ett band med vad som endast kan betraktas som musikaliskt klipp av navelsträng med bl.a. Twisted Sisters ”I Believe In Rock & Roll” och Van Halen med ”Ain’t Talkin’ ’bout Love” i repertoaren. Allt detta skedde under våren 1989, det sista klingande året av det vackra årtiondet med hockeyfrillor som bästa sällskap. Sommaren som låg framför mig skulle visa sig bli händelserik, men det återstod ett mandomsprov av grandios karaktär innan lediga dagar skulle linda sina ljumma vindar runt lätta sinnen. Jag hade varit tvungen inse stubbens tillkortakommanden. Att det någonsin skulle hända något med K baserat på pur sax, ja det hade nog vilken annan person som helst insett långt mycket tidigare än jag själv, men i mitt fumliga och tafatta agerande kunde jag inte se bättre. Eller ja, tills våren 1989 då. Mitt mod inför att göra blandband till både höger och vänster var uttalad. Jag lyckades alltid förmedla vad jag ville säga genom att säga det med musik, det var en av de mest enklaste sakerna i världen. Att sedan göra ett blandband till en specifik tjej som man tycker om, det är något helt annat. En helt annan karaktär, en balansgång som om man faller över för mycket på den sentimentala sidan blir betraktad som en mes och om man inte har låtar som uttryckligen säger vad man vill säga, utan bara maler på utan substans, ja då är man bara dum. För saken är den, alla på den här tiden kunde prata blandbandsspråk. Vissa var bättre än andra, men alla kunde det i någon utsträckning. Därför var man också tvungen anpassa sin egen nivå, även om den var bättre, till den nivå som mottagaren befann sig på. Vad var liksom vitsen med att ge ett blandband som vill säga ‘jag tycker inte om dig’ och då använda ”Free Bird” med Lynyrd Skynyrd när språknivån hos den man gav bandet åt allra längst sträckte sig till Chers ”We All Sleep Alone”? Inte särskilt.
Så där satt jag hemma på kammaren; funderade, tänkte och planerade. Det tog sin tid och jag kommer ihåg det så ypperligt väl. Först och främst var jag tvungen att spela hennes språk och spel, att gå på enbart rockmusiken skulle inte fungera ens nämnvärt. Nej jag var tvungen gräva ner mig i Madonna, kanske till och med lite Whitney. Att använda uppenbara alster som Loverboys ”Heaven In Your Eyes” eller ”Take My Breath Away” med Berlin var inte att tänka på, alldeles för genomskinligt. Det var en svår början för samtidigt som man måste nå ut till lyssnaren, tjejen, vill man behålla sin egna musikaliska identitet. Starten var trevande och tafatt men så småningom utkristalliserades en någorlunda linje där språket tog form. Lite Roxette, ett stänk av Paula Abdul och lätt rockiga rytmer med Joan Jett och UFO.


Jag tycker du är fin, vill du vara med mig?

Från betongghettot gick jag den morgonen med ömsom fjäderlätta och tunga steg mot skolan. Känslan i kroppen över det perfekt komponerade blandbandet vägdes emot den blytunga vikt den utgjorde i fickan på de blekta jeansen. Solen lyste från en klarblå himmel med en frisk och lätt luft runt omkring mig men allt kändes grått och svårt. ’Hur gör man?’ cirkulerade i mitt huvud. Kom fram till skolan och tänkte att jag väntar tills första rasten. Minuterna inne i klassrummet släpade förbi och någon koncentration på vad läraren sa existerade inte, jag tittade bara på henne och funderade på mitt kassettband i fickan. Rastklockan ringer, alla öppnar de grågröna bänklocken och stoppar ner sina små skrivböcker, jag gör detsamma och rör mig sedan utåt tillsammans med några av de sista eftersläntrarna. Ute på gården står hon tillsammans med några av sina tjejkompisar. Jag tar fram bandet, håller det hårt i handen och stirrar på min inspelade kärleksförklaring innan jag tar allt mod till mig innan det runnit ut i en fuktig pöl under mina sneakers och går fram till henne:

- Hej K. Jag har ett band till dig.
- …tack!
- Varsågod…

Jag vände mig ganska snabbt om och gick tillbaka till mina Walkmankamrater som var imponerad att jag vågat gå fram och ge ett band till klassens snyggaste och populäraste tjej. Jo det var ju så, K var den där riktigt snygga och poppistjejen alla killar ville ha. Resten av dagen levde jag därmed på luft. K slängde blickar åt mitt håll under lektionerna vilket fick mitt lilla pojkaktiga hjärta att slå frivolter i bröstkorgen. Det var en av mina lyckligaste dagar, allt för ett simpelt blandbands skull. Två dagar senare fick jag tillbaka ett band levererat av M, en av K:s bästa kompisar, med endast en låt på A-sidan; Sing Me a Song med Return.

Sommaren 1989 var det vi två.


Soundtrack: Return – Sing Me a Song (mp3).

6 kommentarer:

Emil sa...

Prince? En dvärg doppad i en hink med könshår?

En härlig text, detta.

Mårr sa...

Åh - teenage love, vilken känsla det var! :)

Anne sa...

aaah, blandband, så sött. Kasettband dessutom. Those were the days.

Doktoranden sa...

Emil, just honom.

Mårr, en magisk sådan.

Anne, det finns nog inget som klår känslan av ett äkta blandband helt enkelt.

linda sa...

ååååååå, härligt!

Doktoranden sa...

linda, och det blir bara bättre med åren. More is on the way.