En fars om stetoskop

Tänk er ett tidigt november. Utanför i det annalkande mörkret varvas blötsnöslask med tungt hotande molnsjok av ytterligare iskalla regndroppar. Skor suger åt sig väta som tråkighetens skymning sväljer i sig det sista ljuset längs horisonten. Blöta sulor klafsar in genom dörrarna till vårdvetarhuset och vidare ner längs trappan till det kliniska träningscentret som utanför alltjämt omsluts av både mörkret och slasket. Kort därefter börjar två märgfrusna kandidater med blöta skosulor spekulera över att äga sina egna förträffliga stetoskop. De tillhandahållna fula avarter till träningsreplikor är höjden av dålig humor med öronoliver lika sköna som grovhuggen kalksten, ljudöverföring som en moraknivsslipad LP (skivan då, inte gigantisk nål för ryggmärgsvätska) och gulnat pappmembran att lägga an mot huden. Den positiva känslan är inte särskilt imposant och ger en facil känsla av syrlig grämelse i både öron, praktiskt handhavande och rakt uttalad kvalitetsförsäkran. Webbsidor börjar scannas ty plågsamheten av normaliteten är inte av denna värld och öronen behöver sammet bland dova påvemössklaffar i systoli. En viss förkärlek utvecklas för Medikamentet på Kontinent-ön. Det facila inköpspriset utkonkurrerar hela det egna landet och smidigheten ser initialt ut som en oljad räkmacka på fyrfilig Europaväg genom Tyskland. Kandidaterna ser ut sina fina stetsoskop från Littman; den ena vill ha ett Master Cardiology (Black Edition), den andra ett Cardiology III och båda sina snigga namn lasergraverade. Jo det ska väl sägas de två kandidaterna äro lite väl meningsfullt prylbögar på bästa sändningstid, den ena lite mer transparent än den andra men båda tillika stolta över sina extravaganser och vältrar sig gärna i konsumentsamhällets diaboliskt flådiga ljuvlighet.

Som eminent sällskap till dessa auditära juveler läggs även PediaPals gröna dinosaurier, något som skulle få både bedårande damer och korpulenta herrar i korridorerna på geriatriken tillika de doktorsrädda telningarna på barnkliniken le i ärlig härlighet. Leende och skratt är lika bra medicin som något. Men ack så går dagarna och blir till veckor. Ett slaskigt november blir till ett nattsvart december där julprydnader dyker upp i hörn och skrymslen som flugsvampar en regnig sommar. Drömmen om en tidig julklapp lever en tynande tillvaro och ombildas till att bli en traditionellt egenköpt julklapp. Julhelgen kommer men notifikationen i brevlådan lyser lika tomt som en wannabe-julgran mitt ute i de snötäckta norrländska inlandsskogarna. Sen blev det nytt år.
Här serveras då med eget initiativ på telefonfrekvenser det skrala smörgåsbordet att våra Dinosaurier har råkat ut för restnota. Om ni inte kände till detta så är restnota en högst otrevlig form av sjukdom som kräver starka meduciner, lång återhämtningstid och vänlig vårdomsorg innan hälsotillståndet tillåter dem resa från Kontinent-ön till frysboxen Sveriget™.

Utdrag från internetmedicin.se

Bakgrund
Restnota är en sjukdom som drabbar enskilda individer, främst mjukt gröna dinosaurier med syfte att sprida osjälvisk glädje till andra. Den orsakas främst på grund av överdriven försummelse till sina gelikar och kan liknas vid ett psykosomatiskt dåligt allmäntillstånd.

Symptom
Patologisk trötthet utan möjlighet att sprida glädje. Emotionellt avtrubbade.

Diagnos
Det finns inga tydliga kliniska fynd eller laboratorieprover som kan användas för att med säkerhet fastställa diagnosen restnota.

Utredning
Ju längre symptomen har funnits desto viktigare att ta en bred och djupgående anamnes. Eventuellt några enklare laborationsprover som B-Hb, F-Hb och Albumin för att utesluta andra sjukdomsmöjligheter.

Behandling
Måste hålla noga koll på lagerstatus så de får möjlighet att umgås och bygga upp sin glädje med andra gröna gelikar. Se till att de får mycket mat (väldigt gröna blad), mycket vatten intravenöst och sköna filtar.

Uppföljning
När glädjen åter noteras Dinosaurierna emellan är de tillräckligt friska att ge sig ut på sina respektive äventyr bland världens alla sjukhus.

Nu var inte detta världens katastrof eller undergång utan till Medikamentet sa kandidaterna att Dinosaurierna kan komma i efterhand när de tillfrisknat ordentligt, bara de skickar stetoskopen vi väntat på. ”Sure thing, indeed!” sa de på härlig Kontinent-dialekt och vi kände åter en varm förhoppning i våra bröstkorgar att snarligen få leta patologiska blåsljud hos alla i vår närhet. Dagarna gick förbi i tystnad tills en dag då de äntligen landat inom landets territorium. I den flåda beställning som kandidaterna lagt skulle de levereras prompt och duktigt hem till dörren hos en av dem. Som ni kanske vet så brukar paket som ska levereras hem lämnas till närmsta utlämningsställe om man inte befinner sig hemmavid under leveranstillfället. Det är här allting går från en mediokert charmig fars till en briljant parodi. Nej, kandidaten var inte hemma vid tillfället och kollar sedermera att paketet lämnats till närmsta utlämningsställe. ”Sweet” är en unisont yttrad term och tillika behaglig känsla. I mången minusgrad går kandidaten för att hämta det, men ack, stoppa in skägget i brevlådan och fäll en tår då det minuterna före hade stängt igen stället. Åja, dagen efter är lugnt för vad är några fler timmar efter veckor av martyrier?
Dagen efter. Bara tanken får det att snurra och nästan hysteriskt brista ut i diaboliskt ondskefullt skratt utan tillstymmelse av känsla för världens godhet. Informationen att paketet, på grund av icke lyckad hemleverans och den futila anledningen ”ja men det var ett utlandspaket”, skickats tillbaka till ursprunget. Och med ursprunget menas inte lokala postkontoret eller någon sorteringscentral i huvudstaden. Nej håll i hatten, utan Kontinent-ön! Leksakerna befann sig bakom den ena kandidatens dörr och mindre än 16 timmar senare hade det åter flytt fältet med svansen mellan benen. Från en meter till hundratals mil. Imponerande avgrundshopp.

De kommer tillbaka, men man undrar hur mycket mer som kan gå fel.

Giv kandidaterna valium. Eller åtminstone ett stetoskop.