Livet i en kartong, VII.

Blockflöjten

Det hände nog en hel del under det där första året i skolan, bland annat höll jag på bli momentant överkörd när jag passerade den trafikerade vägen från betongghettot mot skolan. Bilen tvärnitade som få och däcken tjöt som visselpipor på ecstasy. Den stannade några decimeter framför min bröstkorg och i ren chock vandrade jag helt sonika vidare uppför backen och till skolan. Om chauffören i fråga gestikulerade något med kropp eller långfinger respektive satt och gapade som en apa bakom ratten minns jag inte alls. Livet vs Döden 2-0 således. Därmed påvisar jag också faktumet att vissa händelser känns retrospektivt mer intressanta och andra ganska obetydliga, i alla fall har vissa minnen fallit in i facket för obetydligheten på äldre dagar även om de kanske initialt var av en mer fundamentalt livsviktig karaktär. Faktum är att det mesta av mina första skolår är ganska inlindade i ett grått töcken, visst finns minnen kvar men om de hör exakt till årskurs ett eller tre är ett främmande faktum utan några säkerhetsgarantier. Så med risk för tidshoppning både framåt och bakåt går vi därmed vidare i en semikrokig tidslinje.

Om vi börjar i matsalen så är nog det ett sådant där ställe alla har någon sorts avig inställning till. Jag var aldrig särskilt negativ till vad som serverades, snarare tvärtom slank nog det mesta slank ner, chili con carne exkluderat. Palt funkade alltid och den som kunde äta mest var alltid kung. På lunchrasten då, på lektionen hade M (han vann i princip alltid) oftast som svårast med att hålla sig vaken på grund av paltkoman (schwimen även kallat). Främst kommer jag ihåg mattanternas sura och bittra uppsyn. Där stod de bakom serveringsbänken, i plastförkläden och med håret gömt i ett hårnät, och slabbade upp en portion på våra plasttallrikar med tunn röd kant. Väggarna i matsalen var, förutom de ljust gulmålade och longitudinella brädor av trä, beklädda med diverse stora tygstycken och på dessa olika konstruktioner jag säkert idag inte skulle inse charmen över. Det gjorde jag säkert inte då heller men av någon anledning kommer jag ju ihåg fanstygen.
Vidare har jag ett väldigt varmt ihågkommande över min gamla musiklärare H. Eller H och H, låt oss kalla honom Herbert bara för sakens skull. Likt många andra lärare var han lite trind över magen med små insprängda flikar av grått i det silversvarta håret. Hårfästet var lite snett och kröp lite djupare ner i pannan i mittenregionen, precis som på mig. Det fanns en viss igenkänningsfaktor där. Han hade nästan alltid samma typ av tenniströja på sig, en turkos liten sak där magen ganska precis fick plats. Han spelade alltid alla instrument med en smittande inlevelse och passion, och hur man kunde bibehålla ett sådant övertygande lugn och uttrycka den passionen bland skrikiga och inte alltför intresserade barn. Ja det imponerade på mig, så till den grad att jag själv ville börja spela instrument. Tyvärr bör kanske tilläggas föll lotten på den ack så vanliga träflöjten. Det är som när Johan Glans en gång under en föreställning frågar hur många som spelat blockflöjt och ber alla dessa hålla upp en hand. Runt hälften av publiken viftar glatt med handen och sedan släpper han bomben och frågar hur många som fortfarande spelar. Inte en enda hand i luften står att finna. Det ligger en viss sanning i det. I alla fall så var vi några stycken som började blåsa i denna lilla partiellt ihåliga träpinne. En efter en decimerades truppen av tappra blockflöjtsspelare tills bara två återstod, jag och L från grannklassen A. Alla elever i klass A betraktades lite som the dark side av oss i B. Deras klassrum var grått och tråkigt, inget grönt stod att finna någonstans. Bänkarna var en kombination av beigt och brunt, svarta tavlan var brun och även om de försökte så livade aldrig deras teckningar av solen och blå himmel upp deras tillvaro. Allt drunknade i det stora grå. Till och med växterna i fönstret bleknade bort. Men klass A aside och tillbaka till flöjtspelandet så höll både L och jag ut hela lågstadiet. Jag skulle fortsätta ännu längre än så och en bra bit in på mellanstadiet och sannolikt slog jag därmed något sorts skolrekord i hur länge någon hållit uppe en välvilja för blockflöjtens mörknande existens. Att jag höll kvar vid instrumentet var nog främst Herberts förtjänst. Han uppvisade sådan glädje och jag ville helt enkelt bli lika bra, oavsett tiden det skulle ta. Lite välvillig tjurighet i unga år. Hans melodier, känsla och rytm berörde mig både grundligt och djupt och jag dryftar mig lättvindligt till att säga hans kärlek till musik, toner och melodier smittade av sig som förkylningsvirus i hösttider. Senare skulle det visa sig att Herbert hade mer betydelse än jag kunde tänka mig och när jag återgäldade den känslan så många år senare var det som om någonting i livet gick full cirkel.
Mitt enda officiella framträdande med blockflöjten framför publik skulle visa sig äga rum i den redan omnämnda matsalen med sina tygstycken. Här framförde mer, och mindre, musikaliska småttingar sina alster. Jag kommer aldrig glömma när grabbarna C och D tillsammans med några tjejer skulle spela ett stycke på fiol. C lyckades köra in sitt bersiljeträd rakt upp i skjortärmens mynning på D. Härifrån blev det bekymmersamt. C rycker och sliter, D kan inte spela och tjejerna börjar ömsom fnittra och se mer frustrerande ut än hin håle själv. De lyckas till slut reda ut virrvarret, men något musikaliskt klassiskt stycke blev det inte. Bara klassiskt. Vidare skulle jag spela ett solostycke på blockflöjten och melodin i fråga var Edelweiss. Jag briljerade och fick massor av genuint menande applåder. Måhända låter det banalt att en sådan liten händelse ska ha någon sorts fundamental betydelse, men jag var riktigt stolt över mig själv och det var en ansenlig egoboost hos en liten osäker och försiktig kille. Alla dessa år senare kan jag fortfarande spela den melodin. Flöjten ligger nu i en leklåda inne i min sons rum och anblicken av den innebär minnen av värme och glädje.

Men de viktigaste av händelser under lågstadiet utspelade sig inte i musiksalen hos Herbert, i klassrummet eller i någon matsal. Den utspelade sig istället då K tog mig i handen och smög in bakom det rätt trånga utrymmet mellan containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.
När jag sedan i vuxen ålder och tre livshistorier senare hittar denna flicka på Facebook så bröts magin likt blixtar klyver mörka nätter under stormiga regn och ylande vindar. Hon är en vuxen kvinna och långt tidigare trots allt bara en liten flicka som en dag fick ett infall att stryka handen genom en liten grabbs hår. Men vad som är en smula för någon kunde vara en måltid av kungamått för en annan. Den dagen för alla gångna år sedan var jag mätt från morgonens bleka ljus till mörkaste natten då sömnen svepte mig in i drömmarnas förlovade land.

Soundtrack: Mr Big – Ain’t Seen Love Like That (mp3).