21 februari, 2009

Stolthet och fördom

Från det vi är små lär vi oss den fula ideologin 'ensam är stark'. Hinder, murar och svårigheter är för själen och medvetet bäst när vi klättrat över dem utan vare sig rep, stöd eller kamratlig hjälp. Människans stolthet har desimerats till den inskränkta tanken att den måste vara individuell. Nästan ensam.

Varför kan det inte betraktas med styrka att be om hjälp? Att visa sig svag? Att utan omsvep erkänna misstag eller begränsningar? Kan vi inte lära oss svälja den förbannade stoltheten och be om hjälp då vi behöver?

Individualism handlar inte om att klara av allting själv, det handlar bara om att känna sig själv. Alla fördelar, alla nackdelar, våra storheter och våra begränsningar.


Stängningstid, har ingenstans att gå. Inte trött och ingen som väntar hemmavid. Men vad sägs om dig, du ser ut att gå hem själv? Antar det blir två - du och jag. Jag heter Jones och vet ett ställe inte långt härifrån. Min bucklade Cheva från -68 tar oss dit. Inga neonljus eller lukt av gammal öl, bara en bit upp längs vägen en minut härifrån. Ja dessa armar är öppna natten lång om du behöver någon att tala med. En hand att hålla fast vid om det känns rätt.
Bandet är slut, trummorna plockas ner och sångarens nycklar rycks ur handen. Han var riktigt full. Ljusen slås på, här kan vi ej kvar stå. Ska du min väg? Natten är ung och lång, vad säger du? Vem vet hur länge jag varit så ensam. Vid stoppskylten ser jag hennes ljuslyktor. Jag tror hon följer med mig...

2 kommentarer:

E sa...

Klokt och fint skrivet...kittlar mina litterära sinnen.
Gott!

Doktoranden sa...

E, tack snälla du.