Hade tid hos tandläkaren. En molar visade sig vara allt annat än vid god vigör och behövde en hel del behandling. Så efter skallebankande med hög- och lågvarvande borrar, sedering i mängder samt en och annan svettdroppe i pannan var allt en aning bättre. Fortfarande sämre är bråkiga visdomständer som längre fram ska checkas ut för gott. Hej hopp.Före besöket hos käftis tillbringade jag förmiddagen på det medicinska biblioteket och den tvivelaktiga konsten att banka in anatomisk kunskap till fredagens stundande tenta. När så behovet av ett besök på hemlighuset blev ofrånkomligt där jag satt bland böcker, kompendier och gassande solljus genom de stora panoramafönstren kröp jag in där och förväntade mig inte någon sjusärdeles extravagant eller annorlunda upplevelse än många gånger förut. Dock skulle det utanför den låsta dörren utspela sig en dialog som fick mig att höja på ögonbrynen.
Det hela började med en kandidat som pratade i sin mobiltelefon och efter ett knapptryck på vad jag kan figurera var en röd lur började kandidaten samtala med en annan dito som slutit upp. Tydligen hade den ena haft praktik på någon avdelning där en gemensam känd kandidat till dem båda blivit inlagd. Något akut och cerebrumrelaterat (stora hjärnan för individer icke förtroliga med fikonspråket). De pratar ganska högt och vilt om vad som, åtminstone genom den beiga toalettdörren, låter snarlikt ett yvigt gestikulerande, allt inramat av ett ganska tyst bibliotek där röstvågor sprider sig som ringar på en spegelblank vattenyta. Det hela känns som en ganska allvarlig problematik och kontrovers om sekretess.
Jag spolar i toaletten och vidare med kranen i handfatet. Utanför tystnar rösterna ögonblickligen. Torkar av händerna på sandpapperliknande torkhanddukar och går ut. Där står mycket riktigt också två kandidater i landstingskläder och ser förlägna ut över vad de nu inser är ett riktigt snyggt klavertramp. De ser nästan ut att vilja be om ursäkt i någon form men förblir tysta. Jag går tillbaka till min plats, läser lite mer men kan inte hjälpas reflektera över detta med sekretess emellan mediastinum och lungornas lymfdränage.
5 kommentarer:
Uuääähhhh ... visdomständer (jag har tagit två, en the light way och en the hard way). Fast det är skönt att vara av med skiten.
Sekretess är inte lätt. jag tycker nog att det du blev åhörare till var lite väl häftigt, men jag tror också att systemet är skapat med det i minne att människor inte riktigt förmår hålla sig till det. Jag tänker på sådant som att prata med sambon eller annan förtrogen om situationer på arbetet etc. Nej, det är inte lätt.
Tolkia, visdomständer är inte humoristiska på någon nivå. Bara jag blir av med skräpet.
Sekretess är svårt, men så svårt kan det inte vara att inte prata om patienter där andra icke-behöriga kan höra som jag upplevde. Visst förekommer små dialoger med förtrogna men aldrig på så sätt att patienters integritet eller annat kommer till skada på något sätt. Det är en viktig skillnad.
Hm, jag kanske måste förtydliga att jag inte heller tycker att det är begåvat eller försvarbart att högljutt diskutera ens egna anhörigas hälsotillstånd i detalj på bíbliotekstoaletten. Vrålpuckat är nog ett bra adjektiv i sammanhanget.
Allt har sin tid och sin plats! Jag förmodar att ingen av de båda var behandlande läkare, då var det ett rejält klavertramp och jag hoppas att läxan bet!
Jag har mina visdomständer kvar, än.
Tolkia, vrålpuckat är ett mycket bra adjektiv.
Pysseliten, nej de var de nog inte med tanke på att de var kandidater. Gratulerar till visdomständerna, må dom leva ett långt och lyckligt liv. Mina sjunger onekligen på sista refrängen.
Skicka en kommentar