Om det var som i bokverket om Alfons med sömnlös natt dagen innan skolstart vet jag ingenting om. Vad jag minns mest är min ljusblå jeansjacka och jeans i samma nyans med vita kardborresneakers som ett minimalt avbrott till det blåa. Hela konstellationen manifesterade endast illusionen om att oavsiktligt plagiera en liten smurf. Håret stod rakt upp och välansat som bara en stubb kunde göra på åttiotalet. Solen sken från en himmel i blek jeansfärg i disigt morgonljus där jag tillsammans med min mor gick den korta biten från betongghettot till skolan. Över vägen, uppför backen, förbi Blå Kiosken där skolan låg insprängd mitt bland idylliska villor, allt inramat av ett grått och ådrigt staket med vajande björkar klädda med grönsprängda lövverk och stammar i svart och vitt. Skolan bestod av låga byggnader med horisontellt mörkt brun träpanel och fläckvisa färgklickar av spyflugegrönt. Trappstegen upp till ytterdörrarna var av industriellt metallgaller, något som skulle få alla dagens arbetsgrupper och skyddsombud skrika ”vanvård” och ”olycksrisker” så alla fick lida av ögonblicklig stubb oavsett hårlängd. Vi brydde oss lika mycket om det som vi senare satt där och pillade ner allt vi kom över i hålen, klämde fingrar (Pyton, sa Jesper) och fick ytterdörren i huvudena så det sjöng om det. Olyckor, blåmärken och skrubbsår var ett medfött epitet och dagligvaruhandel. Små barn shoppade status med skademagnituder. Ett brutet ben och man var kung i minst en månad. En och en halv om du hade tur.
Där satt vi, jag och min mor på den enda trappan som faktiskt var av trä och lika brun som träväggarna bakom oss, allt inramat av den barnvänligt asfalterade skolgården tillsammans med några andra barn och någon av deras föräldrar. Plötsligt ljuder en ringande klocka och ögonblickligen inser man det uppenbara. Steg upp, vinkade hejdå och sprang in. Det syntes nog inte men jag mådde som sju resor, åtta bedrövelser, nio paniker och en enda surdoftande disktrasa med sedan länge passerat utgångsdatum. Innanför den plåtbeklädda dörren hängde alla barn av sig sina kläder på sina krokar, krokar fastnaglade på en spygrön hylla. Fröken L, en äldre tant med brunlockigt hår, pliriga ögon och alldeles för rödmålade läppar hälsade oss dagen till ära välkomna till klass 1B och bad oss sätta oss ner vid en valfri bänk. Jag försökte få en plats nära K, men redan då var tjejmaffian en uttalad systematisk organisation. Att komma nära var lika lätt som att bryta sig in i ett humant Fort Knox beklätt med hästsvansar. Det var bara ge upp försöket och chansa att en annan strategi skulle uppdaga sig längre ner längs vägen. Trästolen vid bänken där vi skulle sitta var röd, rödare än frökens läppar om nu det var möjligt. Bänken var, förutom den gråa skrivytan tro det eller ej, spygrön. Svarta tavlan var inte svart, inte ens brun men grön. Åttiotalet måste därmed haft en syndig förkärlek till grönt. När man tittade runt i klassen, den konstellation som man mer eller mindre skulle umgås med alldeles för nära inpå under nio år med undantaget för några få coming and goings, fanns det några nya ansikten men ännu fler redan kända från lekis. Vissa kände man till inte hade ”kvalificerat” sig till första klass och fick antingen gå om eller vandra vidare till specialskola. Som barn ansåg man helt enkelt att de var ”dumma i huvet”, vi reflekterade aldrig över inlärningsproblematik, koncentrationssvårigheter, mental påverkan eller andra fascistiskt ljudande termer. Antingen var man ok eller inte, lite av ”tough break om du inte kvallar ditt kötthuve”. Jag har aldrig påstått vi var smarta eller logiska, vi var barn som tyckte lördagsgodis var the shit och skolraster ett ypperligt tillfälle att dra tjejerna i deras hästsvansar. Det gjorde vi enbart för att vi ansåg de var sockersöta, ja både hästsvansarna och tjejerna, men vilken förstaklassare skulle medge en sådan sak? Blånekande har under alla omständigheter varit en tillförlitlig linje att gå.
Men raster var inte det enda som existerade, även om de flesta vuxna som frågade sina barn vad de gjort i skolan, ofta fick utlägg fokuserade på dessa stunder av inskränkt frihet. Som färsk skolelev var det även någon sorts faktor och fokus på att man skulle lära sig att läsa och skriva. Hade man då haft en duktig och lätt fascistisk far som redan lärt en läsa och skriva i femårsåldern var dessa lektioner inte av något större utbyte. På de små plakaten som fröken L höll upp stod det ord, oftast tre till antalet versaler i samma intensiva röda färg som alltid prydde hennes läppar. MOR, ROS, SOL, FAR och många fler därtill är för evigt mentalt tatuerade på min hjärnbark. Onödig plats tar de dessutom. Men nej, någon sorts elitism var inte tal om på den tiden. Det var bara sitta i godan ro och hålla upp sin arm i fördärvad vinkel stödd av den andra armen. Huvudet hängde i ren leda som en övermogen banan i en redan flugbeklädd fruktskål. Men hur intressant är det egentligen?
Tillbaka till rasterna så kunde man se ett händelseförlopp utkristallisera sig. Kanske inte något förlopp man varken ägnade en tanke åt när situationen var reell och aktuell, vi var bara små dumma barn, men faktumet var att detta omedvetna val skulle antingen löna eller straffa sig de kommande nio åren. Ett enkelt sätt att se det vore nog att olika individer grupperade sig baserat på intressen, men jag vill nog hävda att det fanns mer till det än så. Vad exakt det är lämnar jag till dig som läsare att fundera vidare runt. På ytan hittade man således hästtjejerna i en grupp, det grabbiga sportfånegänget i en annan och de lite mer försiktiga i varsin grupp samt andra konstellationer jag inte hade särskilt bra koll på, eller så har jag bara selektivt fasat ur det från minnet. Sportfånar säger jag endast eftersom jag själv inte var ett dugg till sportfåne. Gillade inte att spela varken fotboll eller ishockey, fan jag kunde inte ens åka skridskor, därför tyckte jag heller inte om dem. Eller ok, jag erkänner att jag nu ljuger som en häst travar, jag ville självfallet också vara en sportfåne men det var inte i min genetiska lott att lyckas. Jag skulle försöka men mina senare val kan nog betraktas som lite lustiga. Bowling är inte det bästa för att ingjuta något sportsligt förtroende hos fotbollstrixande gelikar om jag säger så. Tills vidare så var musiken min grej men den skulle inte utkristallisera sig själv i något mer kreativt på många år förutom blandbanden och ren generell kunskap om band, artister, deras skivor och livsförlopp.
Vi, de lite mer försiktiga, stod att finnas i två grupper är således baserat på att man fann oss hos både tjejerna och killarna och de fraterniserade inte med varandra. Jag var alltid försynt, försiktig, blyg och lite rädd. Detta skulle visa sig vara min bästa egenskap och oturliga nitlott på flera sätt. Från att bli mobbad till att senare bli en individ där jag anser ingenting i livet är omöjligt. Men vi springer långt in i framtiden om vi fortsätter längs den linjen redan nu, allt har sin tid och gång och ännu är jag bara sju år gammal.
Det händelseförlopp jag nämnde tidigare är självfallet skolans oskrivna lag om popularitetskonstanten. Nej, man hittar den inte i varken någon sorts dagordning eller lärostadgar. Den var oskriven men dödligt uttalad. Den sammanfattade den utgångspunkt från vilken man skulle bli betraktad, mät, dömd, döpt och formad. Att bryta sig ut från den givna konstellationen var lika svårt som att göra om kol till diamant. Inte omöjligt men nästan nära inpå. Många försökte och få lyckades. Min vapenbroder S skulle lyckas många år senare, varpå jag lämnades ganska ensam med både mina funderingar och frustrationer. Att vända någon den andra kinden till skulle därmed visa sig lättare gjort än man tidigare trott och blod därmedelst inte längre var tjockare än vatten. Mina försök att följa efter var ett evigt dömt misslyckande men aldrig gav jag heller upp. Hur någon enträget kunde kämpa för något som status och acceptans av sina skolkamrater som i slutändan inte ens skulle ha den ringa betydelse känns bara dumt, men tillika var det normalitetens tillvägagångssätt. Ta det goda med det onda, även om man ännu aldrig stirrat någon av ytterligheterna i vitögat.
Där satt vi, jag och min mor på den enda trappan som faktiskt var av trä och lika brun som träväggarna bakom oss, allt inramat av den barnvänligt asfalterade skolgården tillsammans med några andra barn och någon av deras föräldrar. Plötsligt ljuder en ringande klocka och ögonblickligen inser man det uppenbara. Steg upp, vinkade hejdå och sprang in. Det syntes nog inte men jag mådde som sju resor, åtta bedrövelser, nio paniker och en enda surdoftande disktrasa med sedan länge passerat utgångsdatum. Innanför den plåtbeklädda dörren hängde alla barn av sig sina kläder på sina krokar, krokar fastnaglade på en spygrön hylla. Fröken L, en äldre tant med brunlockigt hår, pliriga ögon och alldeles för rödmålade läppar hälsade oss dagen till ära välkomna till klass 1B och bad oss sätta oss ner vid en valfri bänk. Jag försökte få en plats nära K, men redan då var tjejmaffian en uttalad systematisk organisation. Att komma nära var lika lätt som att bryta sig in i ett humant Fort Knox beklätt med hästsvansar. Det var bara ge upp försöket och chansa att en annan strategi skulle uppdaga sig längre ner längs vägen. Trästolen vid bänken där vi skulle sitta var röd, rödare än frökens läppar om nu det var möjligt. Bänken var, förutom den gråa skrivytan tro det eller ej, spygrön. Svarta tavlan var inte svart, inte ens brun men grön. Åttiotalet måste därmed haft en syndig förkärlek till grönt. När man tittade runt i klassen, den konstellation som man mer eller mindre skulle umgås med alldeles för nära inpå under nio år med undantaget för några få coming and goings, fanns det några nya ansikten men ännu fler redan kända från lekis. Vissa kände man till inte hade ”kvalificerat” sig till första klass och fick antingen gå om eller vandra vidare till specialskola. Som barn ansåg man helt enkelt att de var ”dumma i huvet”, vi reflekterade aldrig över inlärningsproblematik, koncentrationssvårigheter, mental påverkan eller andra fascistiskt ljudande termer. Antingen var man ok eller inte, lite av ”tough break om du inte kvallar ditt kötthuve”. Jag har aldrig påstått vi var smarta eller logiska, vi var barn som tyckte lördagsgodis var the shit och skolraster ett ypperligt tillfälle att dra tjejerna i deras hästsvansar. Det gjorde vi enbart för att vi ansåg de var sockersöta, ja både hästsvansarna och tjejerna, men vilken förstaklassare skulle medge en sådan sak? Blånekande har under alla omständigheter varit en tillförlitlig linje att gå.
Men raster var inte det enda som existerade, även om de flesta vuxna som frågade sina barn vad de gjort i skolan, ofta fick utlägg fokuserade på dessa stunder av inskränkt frihet. Som färsk skolelev var det även någon sorts faktor och fokus på att man skulle lära sig att läsa och skriva. Hade man då haft en duktig och lätt fascistisk far som redan lärt en läsa och skriva i femårsåldern var dessa lektioner inte av något större utbyte. På de små plakaten som fröken L höll upp stod det ord, oftast tre till antalet versaler i samma intensiva röda färg som alltid prydde hennes läppar. MOR, ROS, SOL, FAR och många fler därtill är för evigt mentalt tatuerade på min hjärnbark. Onödig plats tar de dessutom. Men nej, någon sorts elitism var inte tal om på den tiden. Det var bara sitta i godan ro och hålla upp sin arm i fördärvad vinkel stödd av den andra armen. Huvudet hängde i ren leda som en övermogen banan i en redan flugbeklädd fruktskål. Men hur intressant är det egentligen?
Tillbaka till rasterna så kunde man se ett händelseförlopp utkristallisera sig. Kanske inte något förlopp man varken ägnade en tanke åt när situationen var reell och aktuell, vi var bara små dumma barn, men faktumet var att detta omedvetna val skulle antingen löna eller straffa sig de kommande nio åren. Ett enkelt sätt att se det vore nog att olika individer grupperade sig baserat på intressen, men jag vill nog hävda att det fanns mer till det än så. Vad exakt det är lämnar jag till dig som läsare att fundera vidare runt. På ytan hittade man således hästtjejerna i en grupp, det grabbiga sportfånegänget i en annan och de lite mer försiktiga i varsin grupp samt andra konstellationer jag inte hade särskilt bra koll på, eller så har jag bara selektivt fasat ur det från minnet. Sportfånar säger jag endast eftersom jag själv inte var ett dugg till sportfåne. Gillade inte att spela varken fotboll eller ishockey, fan jag kunde inte ens åka skridskor, därför tyckte jag heller inte om dem. Eller ok, jag erkänner att jag nu ljuger som en häst travar, jag ville självfallet också vara en sportfåne men det var inte i min genetiska lott att lyckas. Jag skulle försöka men mina senare val kan nog betraktas som lite lustiga. Bowling är inte det bästa för att ingjuta något sportsligt förtroende hos fotbollstrixande gelikar om jag säger så. Tills vidare så var musiken min grej men den skulle inte utkristallisera sig själv i något mer kreativt på många år förutom blandbanden och ren generell kunskap om band, artister, deras skivor och livsförlopp.
Vi, de lite mer försiktiga, stod att finnas i två grupper är således baserat på att man fann oss hos både tjejerna och killarna och de fraterniserade inte med varandra. Jag var alltid försynt, försiktig, blyg och lite rädd. Detta skulle visa sig vara min bästa egenskap och oturliga nitlott på flera sätt. Från att bli mobbad till att senare bli en individ där jag anser ingenting i livet är omöjligt. Men vi springer långt in i framtiden om vi fortsätter längs den linjen redan nu, allt har sin tid och gång och ännu är jag bara sju år gammal.
Det händelseförlopp jag nämnde tidigare är självfallet skolans oskrivna lag om popularitetskonstanten. Nej, man hittar den inte i varken någon sorts dagordning eller lärostadgar. Den var oskriven men dödligt uttalad. Den sammanfattade den utgångspunkt från vilken man skulle bli betraktad, mät, dömd, döpt och formad. Att bryta sig ut från den givna konstellationen var lika svårt som att göra om kol till diamant. Inte omöjligt men nästan nära inpå. Många försökte och få lyckades. Min vapenbroder S skulle lyckas många år senare, varpå jag lämnades ganska ensam med både mina funderingar och frustrationer. Att vända någon den andra kinden till skulle därmed visa sig lättare gjort än man tidigare trott och blod därmedelst inte längre var tjockare än vatten. Mina försök att följa efter var ett evigt dömt misslyckande men aldrig gav jag heller upp. Hur någon enträget kunde kämpa för något som status och acceptans av sina skolkamrater som i slutändan inte ens skulle ha den ringa betydelse känns bara dumt, men tillika var det normalitetens tillvägagångssätt. Ta det goda med det onda, även om man ännu aldrig stirrat någon av ytterligheterna i vitögat.
Soundtrack: U2 – Bullet the Blue Sky (mp3)
2 kommentarer:
Jag märker att dina bibliografiska avsnitt väcker en djup lust hos mig att berätta tillbaka från mitt eget liv och barndom. Funderar på vad det är som gör att man gillar det här utbytet av information från en svunnen tid. Antar att det är känslan av att dela en historia. Jag känner igen så mycket av vad du skriver, tom en del händelser som jag trängt undan långt bak.
Vi delar även filosofin att ingenting är omöjligt.
Drw, jag inte riktigt heller var drivkraften kommer ifrån. En av grunderna är nog att jag alltid varit ganska avig till mycket som hände när jag var yngre och ganska ofta inte alls till det bästa.
Det som påverkat mig mest, framför allt sedan jag börjat skriva, är hur mycket mer jag kommer ihåg. Det är både på gott och ont. Att vältra sig i historien påverkar och som du säger har nog många liknande upplevelser och känslor. Men jag har även börjat forma en slutsats som känns ganska oväntad, men den hör epilogen till. Och dit är det ännu lång väg kvar. Många år och många historier.
I kort ordalag känns mitt skrivande viktigt och meningsfullt, och det är väl egentligen det främsta. Att sedan andra uppskattar det, ja det är en behaglig bonus jag gärna får på köpet.
Skicka en kommentar