07 Min bästa vän

Har aldrig haft någon bästa vän, aldrig någon sådan där riktigt nära vän från tidig ålder där vi alltid fanns för varandra under tiden vi växte upp och tillika där för varandra i vuxen ålder. Var nog alldeles för blyg och försiktig för det. Kunde aldrig riktigt umgås i gäng och när så skedde satt jag mest tyst och bleknade bort i periferin. Var för rädd för att hävda mig och visa att jag syntes. Således hade olika delar av uppväxten och många perioder efter det alltid sin lilla konstellation av vänskap. Den byttes, förändrades, tynade bort, växte fram; hela tiden i en enda lång föränderlig turné av människor som just då delade någonting gemensamt. I retrospektiv betraktelse har det nog alltid varit så när jag tänker på det. Hur allting var under grundskolan och gymnasiet kan vi lämna därhän, det är för många händelser och kopplingar som inte går att reda ut på ett konstruktivt sätt under några skrivandes minuter, men åtminstone därefter finns det mer logik.

När gymnasiet ringde ut och någon form av en sorts mer ansvarsfullt semi-adult leverne stod för dörren tillbringade jag de begynnande dagarna på Komvux. Som så många andra hade jag inte varit helt duktig under gymnasiet och inte heller läst helt rätt kontra vad jag ville bli (som om jag visste något redan då ffs...). Tiden jag tillbringade där var med gelikar av samma skrot och korn, vissa i samma ålder, andra inte. Vi hade roligt tillsammans, ibland nästan för roligt. När vi sedan delades upp och stack till olika universitet stack vänskapen åt samma håll - ut i intet. Idag har jag sporadisk kontakt med i princip bara en av dem, förut var vi nära. Under universitetstiden (and still going) har vänner alltid kommit och gått med de otaliga kurser och program jag läst, likasinnade inom samma fritidsaktiviteter (läs "Institution Svett"). Vissa var jag övertygade skulle bestå, men tji fick jag likväl när det rann ut i sanden på samma sätt som tidigare.

Inte förrän en hösttermin 2008, som nyantagen läkarkandidat till senare del av utbildningen, träffade jag A som har blivit en riktigt god stöttepelare på vänskapsfronten. Vänskap på riktigt, vänskap som passerat den där gränsen av ytlig bekantskap och man börjar känna varandra på riktigt. Dessutom, att han spontanbjöd in sig själv till mitt då stundande bröllop efter bara några få dagars umgänge, det får väl betraktas som rätt beundransvärt. Han är åtminstone en av mina närmaste vänner, precis som J och M. Det är som det är, och jag trivs ypperligt med det.

06 Min dag

En rätt enkel, men lång, sådan. Hemma med två krassliga bustroll, E drar till kommersialismens högborg i vinterskrud (IKEA), jag drar därefter till jobbet ångestsent om kvällningen eftersom "cellerna bara måste få nytt medium". Att det sedan var etthundratjugosex prover som det skulle bytas medium på försökte jag undantrycka från mitt medvetna, även om pipettummen gjorde sig påmind mot slutet. Åker hem från jobbet okristligt sent (natt, that is) och sover alldeles för få timmar eftersom jag bör vara på jobbet tidigt i morgon bitti.

Tänk om jag ändå kunde styra cellerna med en väckarklocka. Det vore något för Nobelkommitén. Jodå.

05 Vad är kärlek?

Ett ord.

En upplevelse.

Allt.

Ingenting.

Kärlek är nog fundamentalt mer än vad som går att sätta i print. Kärlek kan yttra sig på många sätt; till upplevelser, till medmänniskor, till tankar och begrepp. För mig är nog kärlek, bortsett från rent fysiska kärleksyttringar, förståelse och upplevelse. För varandra, om varandra. Den upplevelsen att veta någon annan älskar dig för den du är, upplevelsen att det är lika villkorslöst åt båda håll. Kärlek är att våga ge en stor bit av sig själv åt någon annan med förhoppningen att de vårdar den gåva de blivit given. Kärlek är en stor och väsentlig del av livet, något vi alla vill ha och behöver i vilken form det än kommer. Kärlek gör oss rika på livet. Det är som sagt, större än vad som går att sätta i print. Det måste upplevas.

För mig är riktig kärlek E. Varje dag. Oavsett. Hon förstår varje del av mig. Varje svaghet, varje styrka, hon förstår varför jag mår och är som jag är innan jag ens insett det själv. Det är att vara lyckosam i livet, att ha någon som henne.

Vår låt.

04 Det här åt jag idag

Förutom att rubriken ger mig kalla kårar med epitetet fjortisbloggande så får jag väl göra det bästa av det. Förvisso kanske ändå en rätt bra dag att prata mat när allting kommer omkring. Från en mycket trevlig och vänlig bekant M fick jag härom nyligen dryga kilot fina lammracks. Detta tillagades som dagens middag. Hela den kulinariska symfonin bestod således av örttäckesrostade lammracks, potatisgratäng med västerbottensost bakad i grädde och vitt vin samt lättfräst sparris, purjolök och morötter.

Jo det smakade gott. Riktigt gott.

Sen åkte jag och storgrabben på bio och såg en av årets bästa filmer. Harry Potter. Det var ju det där med faiblessen för J.K. Rowling.

03 Mina föräldrar

Ett i många avseenden redan avhandlat ämne. Maktlösheten, besvikelsen och ilskan när min mamma blev sjuk och en tid senare lämnade oss. Kvar var min pappa och jag med långa avstånd att försöka närma oss varandra igen.

Första gången de sågs var under en längre bussresa på 70-talets glada dagar, tror de var på väg till Helsingfors. Min mamma reste med en till henne god vän, min pappa med sin dåvarande flickvän som har var måttligt less på. När han såg min mamma första gången visste han direkt att det var kvinnan i hans liv. Men vad skulle han göra på en resa med sin flickvän? Det enda han lyckades med att ta reda på vad hon hette och lite lättsam bakgrundsinfo. När han så väl var hemma igen tog det slut med flickvännen och han satte ut på en regelrätt jakt efter lyckan. Så hände det sig så att en kväll, på en dans, var hon där. Lika vacker som alltid, säkert lika älskvärd som jag alltid upplevde henne. Sedan den kvällen var de oskiljaktiga. Två år senare när 70-talet precis skrivits in i historieböckerna och 80-talet knackade på dörren såg jag dagens ljus (med en boombox i famnen) för första gången. Jag är och förblev deras enda gemensamma barn, även om mamma kom dragandes med det charmanta bagaget av tre redan existerande ungar (hence mina halvsyskon). De gifte sig våren 1982 i en svensk fjällkyrka där jag under vigseln satt i min farmors knä som matade mig med Zoo-godisar ur en tablettask för att jag skulle sitta still och inte springa fram och dra mamma i kjoltyget. Vidare brände jag under denna fjällvistelse mina kinder sönder och samman av den skoningslösa vårsolen, också anledningen till att jag ännu under sommarhalvåret måste smörja mig med löjligt hög solfaktor i just ansiktet för att ens kunna vistas utomhus.

Under 90-talets mitt kom den första svårigheten. Min mamma fick cancer. Bröstcancer. Hon kämpade. Lyckades överleva. Friskförklarades. Vi bodde i ett charmigt hus utanför staden med ängar och skog så långt ögat nådde. Jag växte upp. Flyttade hemifrån. Träffade min egna stora kärlek. De sålde huset, flyttade till en lägenhet inne i stan. De hade så stora planer med den högsta ambitionen att bara njuta av livet tillsammans. De älskade varandra så mycket. Det var då hon blev sjuk. Lungcancer. Spridd. Den hade ingen relation med hennes tidigare sjukdom. Hon blev fort dålig och ett år senare fanns hon inte längre bland oss. Bara i våra minnen.

Men de levde ett bra liv tillsammans. Pappa har ofta talat sig varm över hans och mammas helt egna ordlösa språk. Hur de alltid förstod varandra utan att behöva säga någonting åt varandra. Förståelsen fanns alltid där. De lyssnade sällan på musik, men två särskilda stycken var alltid återkommande; Scandalous med Prince och Sacrifice med Elton John. För mig kommer de alltid berätta om hur bra de verkligen passade varandra. Något som min pappa såg på en bussresa redan 1977.

Enkelhetens bästa

Spelar Rush på hög volym. Tveklöst bland det bästa som föddes ur världen i 60-talets sista skälvande år och 70-talets peace-anda. Fuldansar i köket med armarna svajandes i luften som besatt, komplett obrydd om grannarna stirrar sig blåa i ansiktet över deras misstanke att grannen fått en knarkinducerad psykos eftersom de inte hör musikens glödande själ. Lagar fyra små pizzor. Mozzarella på allihop, därefter fördelat mellan svamp och färsk vitlök, zucchini och ägg, rökt bacon och allra sist färsk tomat och vitlök. Äter en liten bit av varje, dricker franskt vitt till. Lycka och ljubelklang.

02 Min första kärlek

1987 - The Final Countdown

1992 - I Believe

Beroende på hur man väljer att se detta finns det två distinkt olika årtal som gör sig värda att nämna; 1987 och 1992. 1987 började jag första klass. Ni får gott föreställa er en mycket försiktig liten kille, med stubbfrisyr och jeansjacka. I den här klassen gick även en tjej, låt oss kalla henne K. Hon visste knappt att jag existerade, hon pratade i princip aldrig med mig. Redan då tillhörde hon det mer populära umgänget på skolan och jag var lika tafatt som en elefant i ett glashus. Osäker, rädd, försiktig, feg. Dessutom var hon sådär sockersöt som kunde få en liten parvel med bultande hjärta att bli helt varm under jeansjackan. Jag kommer egentligen inte ihåg hur allting började, men hon lade så småningom märke till mig och vid ett lyckosamt tillfälle smög vi in i det rätt trånga utrymmet mellan den gröna containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.

Spola fram tiden några år till ett förändringens 90-tal, närmare bestämt 1992 och min ena storebrors lägenhet. Han hade köpt en ny skiva (det här var när CD-skivorna precis börjat göra sitt intåg i världen) och satte den i händerna på mig. Bandet hette Bon Jovi och skivan Keep The Faith. Min bror sa bara "jag tror du kommer gilla den". Han stoppade in den i stereon och min kropp rycktes ofrånkomligen med i det ökande crescendot med plattans första spår I Believe. Jag var fast. Svalde betet med krok, lina och sänke. Jag simmar ännu, arton år senare, fortfarande omkring med den mentala kroken glatt hängande i mungipan. Det var kärlek; lycklig, villkorslös, livslång kärlek.

01 Presentera mig själv

Eftersom jag skriver en någotsånär anonym blogg blir det en något avpersonifierad egenpresentation. Att jag skriver under nom de plume beror på flera saker, men den främsta är nog för möjligheten att kunna skriva om saker som annars är belagt med lite mer egna mentala tabun. Det går helt enkelt att beskriva saker på ett mer figurativt sätt, en sorts utelämnande skyddsmekanism. En annan mer trivial anledning är att jag tidigare (nu flera år sedan) skrev en rätt känd blogg om något helt annat och under mitt riktiga namn, och för att kunna skriva det jag skriver om idag var jag på något sätt tvungen särskilja mig från de tidigare skriverierna. Pseudonymet blev således lösningen.

Annars är jag nog rätt enkel, praktiskt lagd (vilket INTE ska uppfattas som snickarhändig nota bene) med en rätt ordentlig faiblesse för dagdrömmeri. Dock är jag i de flesta fall rätt duktig på att försöka uppnå mycket av vad mitt dagdrömmeri kan innebära, men självfallet fallerar jag miserabelt både en och tio gånger mellan varven.

Försöker läsa litteratur så gott det går, men ekvationen tid och bokläsning är inte alltid bästa vänner. Om dessutom någon försöker övertyga mig att läsa en deckare eller annan kriminalroman har jag säkerligen inom loppet av några sekunder både spytt galla över både den stereotypa huvudrollsinnehavaren i form av avdankad CIA-agent, dennes uppenbara trust issues samt böjelser för kvinnor och därefter hivat ut boken genom fönstret. När jag läser blir det med fördel böcker från författare som Hjalmar Söderberg, Bob Hansson, Chuck Palahniuk, Nick Hornby, Neil Strauss, Joyce Carol Oates och så vidare runt nästa hörn (sen har jag en stor kärlek till J.K. Rowlings författarskap, med alla åbvious konsekvenser). Fast om än det jag läser påverkar min vardag och sätter nya begrepp till min upplevda värld är det i närmelsevis obefintligt kontra vad musik åstadkommer. Jag hyser en stark övertygelse att jag måste ha fötts till den här världen kramandes en boombox. Så länge jag över huvudtaget kan komma ihåg har jag alltid lyssnat på musik. All musik. Från konstig jazz och klassiska eskapader hos min farmor och farfar på deras LP-spelare, till Europe på min egna LP-spelare och vidare genom åren med CD-spelare och Walkmans som målat sina musikaliska landskap med konstellationer som Bad English, Winger, Bon Jovi, Def Leppard, Popsicle, Dishwalla, Whitesnake och tusen till. Det är bara ta en lyssning på de flertalen spotify-listor den här bloggen består av. Jag knarkar musik. En digital junkie i samma ven som Jared Letos minnesvärda roll i Requiem For A Dream.

För övrigt uppvuxen i en liten stad i Norrbotten. Tog flyttlasset och drog så fort jag kunde, om än inte så herrans många mil därifrån. Mår fortfarande rätt tjyvens när jag åker tillbaka dit av många anledningar. Idag har jag en fantastisk familj bestående av fantastisk fru, tre rätt fantastiska barn (lite beroende av deras dagsform), ett stimulerande yrke och på väg att skaffa mig ett säkert ännu bättre dito.

Och självfallet bör varje dag ackompanjeras av ett för dagen lika symboliskt soundtrack.

Ett om dagen

Alltså; folk, fän och fauner bloggar just nu på detta månadstema som om det inte fanns någon morgondag. Men än mer så blir det hos många väldigt fina, initiativrika och suggestiva texter.

Därför gör jag samma sak. Det blir vad det blir.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min väska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Scener ur ett forskningslabb, Del 18

Scenen utspelas en sen eftermiddag, blodsockernivån på nya bottennivåer och tröttheten ytterst påtaglig mellan mig (Dok), Tjefen och avdelningens lektor P i fikarummet.

Tjefen - Nu bjuds det på tårta!

Dok - Vad föranleder tårtbjudandet?

Tjefen - Åh, ingenting särskilt...

Dok - Aha, vardagstrevligheter då.. Inte direkt någon som fyller år i alla fall!

(P äntrar fikarummet)

P - Jag hörde det vankades tårta här idag!

(vänder sig därefter mot Tjefen och säger)

- Och grattis på födelsedagen!*

Ridå.

_____________________________________________

* Note to self; misstänk även födelsedagar vid tårtbjudande och inte bara att pek blivit accepterat för publikation.

Inte utan mitt kaffe

Jag antar det är helt normalt att klockan 23:07 en söndag bli erbjuden ett fint forskningsprojekt av snälla Handledaren/Tjefen, tillika exakt normalt att 00:52 tacka ja. Erbjudandet var delaktighet i ett forskningsprojekt där det av mig krävs relativt enkla och snabba experiment med den fina belöningen av ett sniggt medförfattarskap på manuskriptet. Att sätta det i relation till mitt nuvarande "huvudmanuskript" som jag har forskat på i över två år, skrivit manuskript till i över ett år och ännu inte är publicerat så är erbjudandet en rätt snäll blixt från mycket klar himmel. Förvisso är mitt egna manus i slutfasen av sitt färdigställande där all hittills utförd forskning har kaskadvomerats ned på ett antal sidor vilket, förutom en monumental trötthet, också kommer med sin beskärda del stolthet. Ändock skulle jag fan i livet aldrig göra alla de otaliga experimenten igen. I kid you not, emellanåt är ignorance bliss som det sas i The Matrix. I forskningsvärlden säkert oftare, mest säkerställt hos naiva doktorander i början av sin karriär att göra ett sådant misstag. Men manuskriptet har blivit fint, det kan jag ju säga. En för forskningsvärlden relativt bagatellartad och synnerligen insnöad parentes, för mig en herrans massa slit jag är löjligt stolt över. Så därmed när en räkmacka enligt ovan presenterar sig är jag inte ett dugg sen att haka på, allt annat vore ett naivt misstag av en doktorand som faktiskt inte längre är i början av sin forskarutbildning.

Så summa sumarum; det går bra nu.

Nu mera Western. Och sqPCR. Och ... ja, ni förstår.

Nördigt så säg.

När en liten handling gör ett stort intryck

Kylan biter i kinderna i det kristallklara vädret. Solen värmer endast märkbart i busskurens väntande tider. I lurarna spelar den så magiskt själasvarta men ytterst hoppfulla Alibi. Jag ska hem. Tidigt. Så pass tidigt att norrlandsmörkret ännu inte hunnit sänka sig över sjukhusets siluetter. Rakt över kommer buss efter buss i fel körriktning ned mot staden. En ung man kliver av bussen på andra sidan (med alla mina fördomar skulle jag anta han läser datavetenskap). Han ser sig om, går över vägen och direkt fram till en tjej som ser väldigt frusen ut och väntar på samma buss som mig. Han frågar om hon vill ha en bussbiljett, han har en pappersbiljett i handen som uppenbarligen räcker ett tag till. Hon tackar förvånande och vänligt på samma gång. Mannen vänder sig fort om, går iväg mot en av universitetets byggnader. Hela tiden följer tjejen honom med blicken bort mot husen. Hon ler mjukt, hela tiden. Han vänder sig aldrig om. Sen kommer bussen i för oss rätt körriktning. Kliver ombord. Biljettmaskinen är trasig, alla åker gratis. Hon brister ut i ett hjärtfyllt skratt och fortsätter le.

Backspegel

Precis hemkommen från institution Svett och dagens andra träningspass som instruktör på spinningcykeln, det första avverkat redan vid lunch. Nog för att jag trivs med att inspirera och motivera andra att ta i och klara av mer än de tror de klarar av, men nu ikväll sköljde hela upplevelsen över mig som en enda förlösande känslovåg. Blev märkbart tagen. Rörd. Lycka genomsyrade varenda svettig por på min kropp. När deltagarna så lämnat salen och det enda kvarvarande; jag och de sista ebbande tonerna av A Prophecy Fulfilled, delar vi en stund av överväldigande eufori. Månne om det är så här glad man blir av lyckopiller? I sådant fall tränar jag hellre. I samma ögonblickliga stund kommer tankarna över när jag tidigare idag tog en promenad över campus, ja memory lane om ni så vill. Passerade det gamla fiket där jag för otaligt många år sedan på min första utbildning under otaliga luncher ätit medhavd låda med kamrater som numera är utspridda över landet och över världen. Naturvetarhuset som numera huserar långt mer än bara naturvetenskap där efter monumentala renoveringar mycket lite finns kvar av det som en gång var då jag var där. Hur idag hela campus går att nå via alla skywalks. När jag började fanns bara två. Ser hur allting förändras hela tiden, men upplever hur minnena alltid finns kvar. Allihop.

Ibland är det extra fint att minnas.

Idag var en sådan dag.

Den nakna sanningen

Med tydligare klarhet än någonsin tidigare.

Fifan.

Så.

Värt.

Pappa

Igår var det farsdag. Jag ringde aldrig, mest av anledningen att min pappa inte alls har något varmt tycke för jippodagar. Hade jag ringt honom på farsdag hade det endast varit för att reta honom, så ringer idag istället. Mina barn ville dock fira sin pappa. Storgrabben lyckades redan i lördags över kalvsteken vid middagsbordet basunera ut de redan hade köpt en presang. Låt oss säga så här att hålla hemligheter inte är hans starka sida. Han är lika duktig på detta faktum som jag är på att snickra ihop bokhyllor från möbelfirmor (fråga min fru om detta när vi möblerade vår första lägenhet). Så där kom hela familjen på morgonkvisten, med en inslagen eltandborste och teckningar i massor. Eltandborstens faktum kan ha berott på lite surr från mitt håll och pekpinnen från tandläkaren efter senaste besöket. Nåväl, detta är varken menat som en text om möbelbyggande eller eltandborstar, trots eltandborstens väldigt behagliga resultat, utan en text om pappor. Fäder.

Min pappa och jag har alltid haft svårt att hitta en gemensam grund att stå på. Man brukar säga lika barn leker bäst, men det är onekligen någonting som inte passar i relationen mellan en son och hans pappa, åtminstone inte i vår. Under så många år var vi alltid i luven på varandra, om allt och ingenting. Två lika envisa idioter som aldrig kunde erkänna den andra hade rätt. Med tiden växte ett avstånd fram, en kylig grop som för varje bråk och meningsskiljaktighet grävde sig djupare och bredare tills vi stod på var sin kontinent och skrek in i den stormande vinden mellan oss. Min mamma var och förblev medlaren, förhandlaren, familjens superlim och obevekliga kraft att räkna med. Sen gick hon och dog. Jävligt olämpligt och onödigt för hennes tid var allt annat än redan kommen. Det gjorde mig väldigt arg och mycket ledsen. Arg över allt som förblev ogjort, ledsen att inte längre få höra hennes kloka ord.

Min fru säger då och då hur otroligt lik jag är min pappa i mångt och mycket. Det skrämmer mig, för jag vill inte vara det. Jag vill finnas där på ett annat sätt, ett närmare sätt och jag försöker. Ibland lyckas jag, ibland inte, men så länge jag försöker finns en vilja att förändra och förbättra. Min pappa är i det stora hela en mycket bra pappa; han bryr sig, är stolt över mig, älskar mig för den jag är, men det lyckades han aldrig få mig att förstå när jag växte upp. Istället var det min mamma som hela tiden sa "du vet att pappa älskar dig". Det har dock aldrig samma betydelse när någon annan säger det än när det kommer från personen själv. Innerst inne visste jag ändock att han alltid menat väl, och velat mitt bästa, han lyckades bara aldrig förmedla vad han ville och menade på ett sätt jag förstod. Dessutom var jag nog riktigt dålig på att lyssna och upplevde det mesta som personliga påhopp de gånger han ändå försökte.

Så där stod vi, jag och pappa, på var sin kontinent utan en översättare oss emellan talandes olika språk. Sakta sakta var vi tvungna att närma oss varandra, hitta ord och meningar vi båda förstod som varken gjorde ont eller tryckte bort. Tiden läker sår, ärr finns kvar och påminner om vad vi en gång varit och var vi befann oss. Idag har vi en helt annan relation. Nyfunnen. Återvunnen. Det som gör så ont är att mamma aldrig fick se det. Hennes bortgång förblir kataklysmen till försoning och förståelse. Så jag försöker. Oftast mer, sällan mindre. Lyckas ibland. Sedan är det väl så att om min pappa inte varit den han är hade inte jag heller varit den jag är, med alla mina brister och goda egenskaper. Så tack. Trots allt.

Fyrkantsögon

Huserar på medicinska biblioteket, inte i tysta läsesalen nota bene. Då hjärnan goes pausfågel inser jag att laptopens digitala filmmedier håller på att svämma över likt en överlastad V40. Tror det blir film(er) ikväll, men vilka ska jag se? Urvalet är digert och maratonaktigt.

Green Zone.

Bright Star.

Oceans.

Inception.

Ondine.

The Sorcerer's Apprentice.

Hilfe?

Hey doc

Som doktorand kontemplerar man ofta över forskandets vara och dess icke varande. Faktumet är att som doktorand är man allt som oftast ett knippe trassligt mycel av benign ångest och under the inevitable presslocket att producera fram abnorma mängder resultat under för kort tid. Men ändock, nog fan tycker jag om det. Mycket. Ofrånkomligen spenderar man många timmar (dagar, kvällar, helger, veckor etc …) med att ofta fundera om det egentligen är värt det – och det är det. När man slutligen(?) skriver ihop sina manuskript, samlar ihop all data och får den där sammanfattande överblicken över alla timmar, då är det värt det. Man sitter med data ingen annan har tagit fram, man har formulerat teoretiska idéer och föreställningar till något konkret presenterbart som, om än dess uppkomst är resultatet av mycket hårt arbete, verkligen är ens eget.
Jag visste inte alls hur det skulle vara att komma tillbaka till labbet efter månader av frånvaro där mina största funderingar handlade om man skulle köra en tvättmaskin eller gå ut på en promenad. Hur det skulle kännas att ”bara” forska utan att behöva springa till föreläsningar, bolla patienters lab-prover i huvudet, fundera över ronder och undersökningar, nya läkemedel att trycka in i skallen, att bara kunna vara på ett ställe och låta dess miljö absorbera min persona. Faktumet kvarstår att det nog känns bättre än förut. Ingen överdriven stress, produktiva resultat, behaglig i sin position och med en viss reserverad framtidstro att det nog kan gå vägen trots allt. Det första manuset närmar sig sin slutgiltiga form efter dryga året av rekonstruktioner, ett annat manus är i kompletteringsstadie och de efterföljande är planeringsmässigt långt framskridna och strukturerade. Ain’t too shabby som piraten sa. Mittseminarie någon gång under våren, sannolikt även lite labbande i Tyskland under samma tidsram. Läkarutbildningen väntar på mig, den ska ingenstans, den återupptas framledes och fortsätter utvecklas till ytterligare en stadigvarande stöttepelare av vad jag vill åstadkomma i min yrkesverksamma tillvaro. Och när jag slika dagar likt denna kan sitta och sammanfatta data, dricka kaffe och lyssna på musik av både Kiethevez och John Alexander Ericson – ja då är det rent mysigt.

part- y?

Bara bekänna färg. Ta fram lemuren ur garderoben. Låt den feta damen sjunga ut i vibrerande falsett. Att gå på nattklubb har verkligen tillspillogivet all sin tidigare charm. Jag fallerar fullständigt i att ryckas med i upplevelsen. Opassliga inträdesavgifter (men som den yngre generationen då skulle säga ”men det ingår ju garderååååb”), överprisade drinkar blandade av en helgarbetande student i bartender-allhelgonakostym som infallsutbildade sig under en charterresa till Sunny Beach. Lägg till detta öronbedövande tinnitusmusik utan lockelse och känsla, trängsel med alldeles för lummiga jugends och de panikslagna blickar folk börjar få i ögonen när det närmar sig kvart i två och de gubevars inte har någon att dansa halmsängstango med ännu. Charmigt så säg.
Ge mig any day of the week en lounge med stilfull bar, sober chilloutmuzak i bakgrunden så samtalstonen inte överstiger 90 decibel och en bartender som, förutom att kunna blanda en gin fizz som inte smakar syntetcitron och slisk, kan föra en dialog med sina gäster. Ack så bitter och cynisk jag blivit. Gårdagens bästa var således istället middagen med örttäckesrostad lammytterfilé, sötpotatispuré och trattkantarellsås, sobert avrundad med passionfruktspannacotta och hallon. Trevliga gemenskapen hos J där man träffade en hel uppsjö kamrater från både förr och nyligt som genuint undrat var jag hållit hus de senaste månaderna var berikande för en social själ som denna.
Söndagen bjuder istället in till några behagliga timmar på djåbet, lite lab och analyser på mysfart, alltjämt med koppen kaffe nära till hands. Därefter träning och hemkomst av familjen. Men för att inte manifestera min trista partypersona alltför mycket lämnar jag er med gårdagens i särklass bästa verbala yttring av S:

- Kan du vara vänlig att i morgon hämta upp mina nu retroperitoneala testiklar vid 12:30-snåret?

Läkarstudenter, jag säger då det.

Someday I'll Be Saturday Night.

E är utflugen ur residenset med barnen under armen. Tog bilen till norrlandsskogarna med släkt och vänner. Kvar stannar jag och kokar soppa på ingredienser som jobb, inspirerande träning, umgänge med vänner, grovstädning av residenset samt en och annan sovmorgon.
Ikväll herrmiddag (är det uttrycket egentligen lagligt?) med A. Det lagas lammfilé med örttäcke, sötpotatispuré och trattkantarellsås. Därefter vidare till älvens ö och trevligheter hos J & c.o. En r&r lördag som man säger.

När det regnar överallt utom utanför

Delar buss med M ned mot stan från det stora sykehuset. Vi läste tillsammans på vår första utbildning innan vi båda slog oss in på läkeriets bana, hon tidigare än mig och således närmare färdig. Hon berättar med trevande röst om en tragisk och oåterkallerlig förlust som skett en till henne nära vän, för mig mest bekant till namnet. Hon berättar om hur hon alltid återgår till resonemanget "tänk om", "hade jag kunnat göra något annorlunda?", "varför såg jag inget?", "varför gjorde han det?", "varför sa han inget?"; hon har svårt att förstå vad som verkligen har skett.
Märker hur uppenbart tagen och uppgiven hon är över vad som inträffat, ser de tårfyllda ögonen. Jag föreslår en kopp kaffe och ett lyssnande öra i en skymmande stad, alltjämt i rörelse av glada röster och leende människor. Vi sätter oss ner i ett avskilt hörn, jag lyssnar, försöker förstå, försöker ge hjälpande ord men mest av allt finns jag där och lyssnar. Om hur fort livet ändras och hur man aldrig vet vad den ena dagen för med sig jämte en annan. Vi skiljs slutligen åt med vänliga ord av vänskap, går åt varsin riktning och slukas upp i vimlet av folk där man bleknar bort i massan. Mina fotsteg styrs emot den sobert vackra butiken på hörnet där det rödbruna teglet möter parken med utsikt över älven i höstljuset. Butiken påbjuder som alltid fina ting och jag går hemåt med den lilla påsen godsaker min tur till staden egentligen var syftet med men som blev en parentes. Ställer mina inköp i köket, ser fint ut, stilfullt. Men det jag mest förmår tänka är hur lite jag skulle använda dem om jag inte fanns. Fast jag finns, M:s goda vän gör det inte. Inte nu, inte längre. Här igår. Borta idag.

Det känns.

"Make a sound and I'll kill you by sheer looking" eller "death by stink-eye"

På detta kombinerade sjukhus och universitet som nu sedan vintertimmens intågande upplevs bada i natt- och skymningsmörker hela dagarna, finns en fristad där ljud är i det nästan totalitära förbjudet och avskytt. Den går under det mer officiella namnet "Tysta läsesalen" på det medicinska biblioteket, om än synonymer som "tyska läsesalen" eller "gör du ett enda omotiverat och onödigt ljud kommer du bli hängd, ärkebuserad, begravd och dränkt". Att inträda i denna sal är förenat med fara. Den som ens vågar ta in en mobil eller laptop i helgedomens mest innersta rum (tänk frimurarordern av 43:e graden) riskerar mer än bara sin hälsa.
Man vad gör man då man har ett behov av att sätta sig ner och läsa på detta bibliotek ur en bok stämplad med "ej hemlån" och inte en enda ledig sittplats i hela kackel-delen av biblioteket finns att tillgå? Boken är ett direkt behov för att hos undertecknad börja reda ut den nuvarande snåriga medicinska vass som råder, så därför övervinner behovet logiken och man går in trots varningsskyltar (true fact!).

Det är tyst. De som sitter där inne är strategiskt utplacerade enligt en matematisk precision som skulle få John Nash att gå i brygga; maximalt avstånd till grannarna med beräkning på hur jobbiga ljud lättast elimineras vid deras placering. Drar ut en stol, hör en suck och någon annan himlar med ögonen. De som knarkar tid i denna sal är allt som oftast nybakta akademikeraspiranter med bokbibelshögar, hemkokt kaffe i termos och färgkodade pennor. Ulvar i fårakläder. Och där är jag, med lite papper och en bok, en (!) bläckpenna, kaffe i pappmugg från Kahls (!!); en avart som på samma gång inkräktar och pinkar i ett redan taget revir.

Därefter hostar jag.

Fan också.

Då går jag ut.

Ankdamm

När var jag senast på labbet heltid under en längre period? Bisarrt nog över ett år sedan. Men det är sig likt. Korridoren bär ännu prägel av genuin universitetsanda á begynnande 60-tal. Mitt skrivrum är närapå sig likt. Lite för städat, lite för lite papper fördelat över de nu träblanka skrivbordsytorna i ett sorts kontrollerat kaos. Endast jag här nu. Skrivrumsgrannen har slutat då forskningsskutans mistlur kallade mot nya horisonter. Städat och tomt sånär som på lite kartonger, sladdar och en manual om SigmaPlot. iFånen piper till och upplyser mig om stundande besök på infektionsmottagningen. Går dit, får en nål i armen med tillhörande Engerix-B inskjutet. Första av tre. Long overdue för att summera. Plockar upp god kaffe på vägen och här sitter jag nu, med det klassiska attributet bredvid, redo att starta upp och om. På nytt, likt tidigare. Nästan som tidigare. Inga föreläsningar att springa till, inget stresslabbande under korta raster, inte fördela tiden mellan klinikens patienter och pipetter med provrör. Det är jag och labbet, bara vi, under flera månader. Det måste faktiskt uppskattas, att kunna lägga fokus på bara en yrkeskategori i taget. Studierna blir verklighet nästa år, nästa höst, och då i lite annorlunda tappning än tidigare. Men varför springa händelser i förväg? Här är livet nu, på labbet, med familjen hemma, där en ny balans måste upptäckas. Senaste tiden har varit ganska tung för mig, på flera sätt, och har en upprinnelse i flera faktorer, men jag hyser över allt annat en tro på att det löser sig med tiden. Ihärdighet bör aldrig förringas.

Ett telefonsamtal.

Sen rullar vi.