En skådespelares Panic Room

Samtidigt som Open Your Heart alltid utgjort en av mitt hitintills levda livs grundstenar har jag mig veterligen aldrig yttrat dess högst personliga förståelse till någon. Ingen alls, vid någon tidpunkt. Min huvudnyckel till det självständiga egot. Ett enda långt vältrande av minnen där varje sjunget ord skär blödande djupt och hårt genom hud, kött och ben. Days filled with joy and days filled with sorrow, I don’t know just what to do. Am I happy today, am I lonely tomorrow? Tonerna gör mig alltid konturskarpt påmind om varje enskild händelse. Varje morgon var den överhängande existensen om ovissheten så själsstarkt påtaglig. Serveras utanförskap, blåmärken, illvilligt förlöjligande eller lyckas jag slippa undan alltihop ännu en dag? Händelserna, oavsett deras spökskådespelande karaktärer var alltid en introvert upplevelse där allt det onda svaldes med gråten i halsen, det enda visibla blev sorgen och föraktet i den utsattas ögon. Mina ögon. Huden slätas ut, stålsätts, förbereds. Verklighetsflykten när deras bitande ord eller hårt knutna nävar träffar huden är ögonblicklig och varm. En tillflyktsort till mitt egna panic room omringad av de bottenlösa avskräden till ryggradslösa djävlar som oresonligt suger livsglädje likt egyptiernas reinkarnerade Khepri.

Än idag kan jag aldrig gå längs dess gator utan att minnesbilderna av glåporden och de ibland realiserade hoten spelas upp som storbildsprojektioner på hyreshusens vita och gula tillika slitna tegelfasader. Jag vill kräkas ut all min ilska och muttra svartkonster över deras existens var gång jag passerar stadsgränsen. Men ur askan i elden och allt det där - att vältra sig i historien har sällan kommit någon till gagn – men handlingar lämnar mer än iakttagbara spår efter sig även när de läker, de lämnar ärr i agerandets och förnuftets tankebanor. När förmår man för sig själv utbrista att man verkligen – utan pardon och taktfullhet i ytterligheternas mest extrema periferi – hatar sin ungdoms plågoandar?
Flykten undan historien har alltjämt förblivit ett bättre beslut än ett illa fäktande. Att starta om, att finna det man vet ska finnas för alla i en priviligerad värld, men hela tiden med det alltid lika distinkta ärret i förnuftets tanke om att bevisa sin kapacitet, sitt självvärde. Varje dag. Min lycka och förbannelse, hela livet. Sanningen om sig själv kommer alltid över en, det handlar om ett mycket distinkt ”när”. Livet i en kartong har tjänat ut sin rätt.
Och sen står jag där. År passerade av förändringar och i ett annat liv. Vuxen, som ett lyckligt barn i en vuxen mans skal, i en myriad av tusentals människor och för första gången hör de bekanta tonerna av mitt tidigare beskrivna liv spilla ut från den upplysta scenen och ut över det mörka publikhavet. Den sjungs och spelas med en glöd som får marken under vad som känns som mina nakna fotsulor mot lucker asfalt att rämna. Känner mig totalt ensam och uppfylld när minnesbilderna slår luften ur bröstkorgen lika hårt och tydligt som de gamla knytnävarna, men hela tiden utan den fysiska smärtan. Där står man i tornadons tysta mitt med smärtsamt tomma lungor i ett endaste livslångt ögonblick. Det fyller upp, och slukar en hel. Återförd.

Maybe that time has its own way of healing

Maybe it dries the tears in your eyes

But never change the way that I’m feeling

- JT