Moving dance

Idag börjar de om. Mina klasskamrater, vänner, blivande kollegor. De ska anta utmaningarna med urologi, IVA-vård, ortopedi (benknäckargänget), maligniteter och mer därtill. Att säga det inte känns att inte få sitta där på uppropet tillsammans med dem vore en lögn. Det känns, det saknas. Utmaningarna, svårigheterna, de stunder man växer. Jag gläds i samma stund innerligt med min vän E, hon som idag påbörjar samma resa jag själv gjorde för två år sedan; samma utbildning i bagaget, redan doktorand och nybliven läkarkandidat. Men sällan är det någonting som inte för gott med sig. Tiden med barnen och min fantastiska fru jag älskar mer än allt annat staplat på höjd är ett värde utan valörer höjt högt över det andra.
Var där idag, på sjukhuset, som pappa till ett barn med behov, inte som en del av den strida strömmen med nya och gamla studenter och det förväntansfulla ansiktsuttrycket fyllt av hunger och utmaningar. Vikten av balans. Nu är jag ledig, hemma, här. Idag. Därefter blir återgången till pipetternas loviland där så mycket annat spännande är på horisonten. Forskningsdriv föds i dess frånvaro. Om ett år, 365 dagar, är jag tillbaka som kandis. Rikare på erfarenheter, fortfarande lika vilsen, fortfarande lika hungrig. Om inte mer. Resan dit är en upplevelse bara det.

Nu lyssnar jag på bra musik, smuttar vidare på min nygjorda latté, stirrar ut i mörkret och ser fram emot ett ännu oskrivet och icke levt år.