11 augusti, 2010

Pappabloggande på rikt

Det är bara bekänna färg. Pappabloggande kändes i begynnelsen inte som min färg at all men vad gör man när hela ens dagar upptar av allt dess dito och man njuter av (nästintill) alla stunder som dagarna bjuder upp till? Ett vardagslunk på gräsrotsnivå. Lillgrabbens syndrom och problem till trots där sjukhusbesöken skoningslöst avlöser varandra nästan färgar ehuru bara livet annorlunda. Inte svart, inte vitt, utan bara i en annan dager man annars aldrig fått betrakta.

Som en liten skock får vandrar vi iväg. Dottern in på dagis, storgrabben på fritids och jag tillsammans med lillgrabben vandrar långväga längs sensommargrönskande vägar. Lurarna i öronen varvar allt från senaste av Alex Band till Howie Day vidare till Hans Zimmer och högoddsare som Skunk Anansies Smashes&Trashes. Den blonda lintotten slocknar av det monotona rullandet och jag njuter av det lilla solljus som strilar genom gråtyngda moln. Besöker semesteråtervändande kollegor på jobbet, tar en latte i handen och vandrar vidare ner mot staden. Botaniserar bland frukt- och grönsaksstånden på torget innan jag går bananas och inhandlar både hallon och blåbär av scrotum-storlek samt jordgubbar så söta att socker får skämmas. I bakhuvudet fanns en mördegstårta med vaniljgrädde toppad med bär in absurdum och det slutliga resultatet visualiseras här intill när tanken timmarna senare blev verklighet. Nu kvällstentaplugg och ett glas hallonvin med is.


2 kommentarer:

mellanbarnet sa...

Pungstora blåbär?! Hur stora är hjortronen inte då? *måste åka till Norrland och plocka*

Doktoranden sa...

Mellanbarnet, ja se nu vaknade bärmonstret! Åtminstone är de som en mindre människas pungjuveler. Hjortronen bör vi inte ens tala om i öppet forum.