24 augusti, 2010

Sånger från det vita havet

En vänlig och okänd själ skickade ett fantastiskt stycke musik åt mig, Blinded By Highways med John Alexander Ericson. Vem det än var känner mig riktigt ordentligt, skrämmande ordentligt. Samtidigt som tonerna ekar ut över vardagsrummet stannar lillgrabben upp i sin upptäcksfärd bland frigolit och kartonger. Där sitter han, mitt i inredningsröran, och bara lyssnar andaktigt.

Det här är vansinnigt vackert.

Tycker både han och jag.

I morgon är det tenta. Nu känns det plötsligt ok.

Tack. Vem du än är.

6 kommentarer:

Tolkia sa...

Good luck.

FiaLisa sa...

Håller tummarna!

forskarmamman sa...

Tummar hålls här också!

Dr Wannabee sa...

Håller tummarna. Ger mitt bästa tips tänk att du skall förklara svaret på frågan för en kompis, skriv stolpar på kladdpapper. Sedan skriver du svaret på frågan.

Tolkia sa...

Jag såg dig förresten på ditt pass häromdagen (jag tror nog att du såg publiken vid ringside, så det är överflödig information, men för att leda in på ämnet). Nu tycker jag väl (som bekant) sådär om träningsformen, men vad jag tycker mycket om är ditt sätt att till 110% gå in för att underhålla deltagarna (how I adore teh svanhopp från scenen; jag skulle INTE våga). Du har alla gånger fattat grejen med att vara instruktör.

Doktoranden sa...

Tack alla!

Drw, det första jag gjorde när tentan började var att skriva ner mycket av det jag tryckt in i hjärnan i stolpform på ett kladdpapper. Därefter blev det fråga för fråga med en behaglig lunchpaus i medhavd form i halvtid.

Tolkia, jag noterade dig vid ringside och jag kan tillika rapportera att jag och N hade galet roligt på scenen! Jag tackar ödmjukast för det fina orden och rodnar alldeles pinsamt rött bakom laptopen här i soffan. Det är ju för deltagarna man finns där, och har dom roligt så har jag roligt. Give and take som man säger. Svanhoppet är f.ö teh grej när adrenalinet rusar!

(i ouppvärmt tillstånd torde jag säkert landa både fotledsfrakturer och dislocerad patella)