Middag i det doktorandska residenset

Lammfilé med potatiskaka, mozzarellagratinerad tomatconsommé och rödvinsreduktion.

Riv ihop en röra av potatis, morötter, gul paprika, färskt hackad persilja och gul lök. Baka i ugn. Halvera en tomat, salta och peppra. Fyll upp den med soltorkade cocktailtomater smaksatta med vitlök och basilika. Lägg över några skivor mozzarella och gratinera i ugnen. Stek lammfilén hel och vira in i folie. Gör en rödvinsreduktion på stekskyn. Skär upp lammet, lägg upp och servera.

my own......my preciousssssssss

Tenta i visceral anatomi skriven

Vågar dryfta att gick det inte vägen ska jag äta upp min hatt.

Nu lab.

Molarer och emotionell cerebrumproblematik

Hade tid hos tandläkaren. En molar visade sig vara allt annat än vid god vigör och behövde en hel del behandling. Så efter skallebankande med hög- och lågvarvande borrar, sedering i mängder samt en och annan svettdroppe i pannan var allt en aning bättre. Fortfarande sämre är bråkiga visdomständer som längre fram ska checkas ut för gott. Hej hopp.

Före besöket hos käftis tillbringade jag förmiddagen på det medicinska biblioteket och den tvivelaktiga konsten att banka in anatomisk kunskap till fredagens stundande tenta. När så behovet av ett besök på hemlighuset blev ofrånkomligt där jag satt bland böcker, kompendier och gassande solljus genom de stora panoramafönstren kröp jag in där och förväntade mig inte någon sjusärdeles extravagant eller annorlunda upplevelse än många gånger förut. Dock skulle det utanför den låsta dörren utspela sig en dialog som fick mig att höja på ögonbrynen.
Det hela började med en kandidat som pratade i sin mobiltelefon och efter ett knapptryck på vad jag kan figurera var en röd lur började kandidaten samtala med en annan dito som slutit upp. Tydligen hade den ena haft praktik på någon avdelning där en gemensam känd kandidat till dem båda blivit inlagd. Något akut och cerebrumrelaterat (stora hjärnan för individer icke förtroliga med fikonspråket). De pratar ganska högt och vilt om vad som, åtminstone genom den beiga toalettdörren, låter snarlikt ett yvigt gestikulerande, allt inramat av ett ganska tyst bibliotek där röstvågor sprider sig som ringar på en spegelblank vattenyta. Det hela känns som en ganska allvarlig problematik och kontrovers om sekretess.
Jag spolar i toaletten och vidare med kranen i handfatet. Utanför tystnar rösterna ögonblickligen. Torkar av händerna på sandpapperliknande torkhanddukar och går ut. Där står mycket riktigt också två kandidater i landstingskläder och ser förlägna ut över vad de nu inser är ett riktigt snyggt klavertramp. De ser nästan ut att vilja be om ursäkt i någon form men förblir tysta. Jag går tillbaka till min plats, läser lite mer men kan inte hjälpas reflektera över detta med sekretess emellan mediastinum och lungornas lymfdränage.

Och telefonen ringer...igen

Ibland hatar jag min hittills förvärvade medicinska kunskap. Det rings och frågas om mediciner, bieffekter, hur det påverkar sjukdomsförloppet, vad som är bäst att göra och mer därtill.

Jag är ingen färdigutbildad läkare. Jag kan inte(!), får inte(!!) och vill inte(!!!) ge medicinska råd till min egen far över min egna terminalt sjuka mor.

Det är så jäbulens bisarrt att det enorma sympatikuspåslaget får mig att avsky min fragila tillvaro.

Rant (engelska)

Jag blir aningens frustrerad när man har hur mycket som helst att göra och förståelsen för åtagandena känns inte helt på det samma planet. Det behövs både tid och koncentration, inte halvmessyrer och lite vind för våg.

Fan också, känner på mig det går åt skogs igen.

Eller så gräver jag ner mig och återkommer på fredag. Tidigast.

Dubbelmarinerad kycklingfilé med päron- och tomatconsomme serverat med frittata

Recept, någon?

Stolthet och fördom

Från det vi är små lär vi oss den fula ideologin 'ensam är stark'. Hinder, murar och svårigheter är för själen och medvetet bäst när vi klättrat över dem utan vare sig rep, stöd eller kamratlig hjälp. Människans stolthet har desimerats till den inskränkta tanken att den måste vara individuell. Nästan ensam.

Varför kan det inte betraktas med styrka att be om hjälp? Att visa sig svag? Att utan omsvep erkänna misstag eller begränsningar? Kan vi inte lära oss svälja den förbannade stoltheten och be om hjälp då vi behöver?

Individualism handlar inte om att klara av allting själv, det handlar bara om att känna sig själv. Alla fördelar, alla nackdelar, våra storheter och våra begränsningar.


Stängningstid, har ingenstans att gå. Inte trött och ingen som väntar hemmavid. Men vad sägs om dig, du ser ut att gå hem själv? Antar det blir två - du och jag. Jag heter Jones och vet ett ställe inte långt härifrån. Min bucklade Cheva från -68 tar oss dit. Inga neonljus eller lukt av gammal öl, bara en bit upp längs vägen en minut härifrån. Ja dessa armar är öppna natten lång om du behöver någon att tala med. En hand att hålla fast vid om det känns rätt.
Bandet är slut, trummorna plockas ner och sångarens nycklar rycks ur handen. Han var riktigt full. Ljusen slås på, här kan vi ej kvar stå. Ska du min väg? Natten är ung och lång, vad säger du? Vem vet hur länge jag varit så ensam. Vid stoppskylten ser jag hennes ljuslyktor. Jag tror hon följer med mig...

Mozzarella- och parmesangratinerad fänkål med helstekt fläskfilé, sparrisknyten och rosmarinsky

En fars om stetoskop

Tänk er ett tidigt november. Utanför i det annalkande mörkret varvas blötsnöslask med tungt hotande molnsjok av ytterligare iskalla regndroppar. Skor suger åt sig väta som tråkighetens skymning sväljer i sig det sista ljuset längs horisonten. Blöta sulor klafsar in genom dörrarna till vårdvetarhuset och vidare ner längs trappan till det kliniska träningscentret som utanför alltjämt omsluts av både mörkret och slasket. Kort därefter börjar två märgfrusna kandidater med blöta skosulor spekulera över att äga sina egna förträffliga stetoskop. De tillhandahållna fula avarter till träningsreplikor är höjden av dålig humor med öronoliver lika sköna som grovhuggen kalksten, ljudöverföring som en moraknivsslipad LP (skivan då, inte gigantisk nål för ryggmärgsvätska) och gulnat pappmembran att lägga an mot huden. Den positiva känslan är inte särskilt imposant och ger en facil känsla av syrlig grämelse i både öron, praktiskt handhavande och rakt uttalad kvalitetsförsäkran. Webbsidor börjar scannas ty plågsamheten av normaliteten är inte av denna värld och öronen behöver sammet bland dova påvemössklaffar i systoli. En viss förkärlek utvecklas för Medikamentet på Kontinent-ön. Det facila inköpspriset utkonkurrerar hela det egna landet och smidigheten ser initialt ut som en oljad räkmacka på fyrfilig Europaväg genom Tyskland. Kandidaterna ser ut sina fina stetsoskop från Littman; den ena vill ha ett Master Cardiology (Black Edition), den andra ett Cardiology III och båda sina snigga namn lasergraverade. Jo det ska väl sägas de två kandidaterna äro lite väl meningsfullt prylbögar på bästa sändningstid, den ena lite mer transparent än den andra men båda tillika stolta över sina extravaganser och vältrar sig gärna i konsumentsamhällets diaboliskt flådiga ljuvlighet.

Som eminent sällskap till dessa auditära juveler läggs även PediaPals gröna dinosaurier, något som skulle få både bedårande damer och korpulenta herrar i korridorerna på geriatriken tillika de doktorsrädda telningarna på barnkliniken le i ärlig härlighet. Leende och skratt är lika bra medicin som något. Men ack så går dagarna och blir till veckor. Ett slaskigt november blir till ett nattsvart december där julprydnader dyker upp i hörn och skrymslen som flugsvampar en regnig sommar. Drömmen om en tidig julklapp lever en tynande tillvaro och ombildas till att bli en traditionellt egenköpt julklapp. Julhelgen kommer men notifikationen i brevlådan lyser lika tomt som en wannabe-julgran mitt ute i de snötäckta norrländska inlandsskogarna. Sen blev det nytt år.
Här serveras då med eget initiativ på telefonfrekvenser det skrala smörgåsbordet att våra Dinosaurier har råkat ut för restnota. Om ni inte kände till detta så är restnota en högst otrevlig form av sjukdom som kräver starka meduciner, lång återhämtningstid och vänlig vårdomsorg innan hälsotillståndet tillåter dem resa från Kontinent-ön till frysboxen Sveriget™.

Utdrag från internetmedicin.se

Bakgrund
Restnota är en sjukdom som drabbar enskilda individer, främst mjukt gröna dinosaurier med syfte att sprida osjälvisk glädje till andra. Den orsakas främst på grund av överdriven försummelse till sina gelikar och kan liknas vid ett psykosomatiskt dåligt allmäntillstånd.

Symptom
Patologisk trötthet utan möjlighet att sprida glädje. Emotionellt avtrubbade.

Diagnos
Det finns inga tydliga kliniska fynd eller laboratorieprover som kan användas för att med säkerhet fastställa diagnosen restnota.

Utredning
Ju längre symptomen har funnits desto viktigare att ta en bred och djupgående anamnes. Eventuellt några enklare laborationsprover som B-Hb, F-Hb och Albumin för att utesluta andra sjukdomsmöjligheter.

Behandling
Måste hålla noga koll på lagerstatus så de får möjlighet att umgås och bygga upp sin glädje med andra gröna gelikar. Se till att de får mycket mat (väldigt gröna blad), mycket vatten intravenöst och sköna filtar.

Uppföljning
När glädjen åter noteras Dinosaurierna emellan är de tillräckligt friska att ge sig ut på sina respektive äventyr bland världens alla sjukhus.

Nu var inte detta världens katastrof eller undergång utan till Medikamentet sa kandidaterna att Dinosaurierna kan komma i efterhand när de tillfrisknat ordentligt, bara de skickar stetoskopen vi väntat på. ”Sure thing, indeed!” sa de på härlig Kontinent-dialekt och vi kände åter en varm förhoppning i våra bröstkorgar att snarligen få leta patologiska blåsljud hos alla i vår närhet. Dagarna gick förbi i tystnad tills en dag då de äntligen landat inom landets territorium. I den flåda beställning som kandidaterna lagt skulle de levereras prompt och duktigt hem till dörren hos en av dem. Som ni kanske vet så brukar paket som ska levereras hem lämnas till närmsta utlämningsställe om man inte befinner sig hemmavid under leveranstillfället. Det är här allting går från en mediokert charmig fars till en briljant parodi. Nej, kandidaten var inte hemma vid tillfället och kollar sedermera att paketet lämnats till närmsta utlämningsställe. ”Sweet” är en unisont yttrad term och tillika behaglig känsla. I mången minusgrad går kandidaten för att hämta det, men ack, stoppa in skägget i brevlådan och fäll en tår då det minuterna före hade stängt igen stället. Åja, dagen efter är lugnt för vad är några fler timmar efter veckor av martyrier?
Dagen efter. Bara tanken får det att snurra och nästan hysteriskt brista ut i diaboliskt ondskefullt skratt utan tillstymmelse av känsla för världens godhet. Informationen att paketet, på grund av icke lyckad hemleverans och den futila anledningen ”ja men det var ett utlandspaket”, skickats tillbaka till ursprunget. Och med ursprunget menas inte lokala postkontoret eller någon sorteringscentral i huvudstaden. Nej håll i hatten, utan Kontinent-ön! Leksakerna befann sig bakom den ena kandidatens dörr och mindre än 16 timmar senare hade det åter flytt fältet med svansen mellan benen. Från en meter till hundratals mil. Imponerande avgrundshopp.

De kommer tillbaka, men man undrar hur mycket mer som kan gå fel.

Giv kandidaterna valium. Eller åtminstone ett stetoskop.

Kila iväg nu

Det är doktorandseminarier, laborationer, tentatider, palpationer, dissektioner och om livet vill mig väl lite fritid.

Därav lite bloggande.

Återkommer.


Dagens soundtrack: Night Ranger - Tell Your Vision (mp3)

Spandex och pudel revisited

Som 80-talsälskande rocknörd fäller man nästan en nationell tår en dag som denna.



Och 30:e maj ska jag se både Whitesnake och H.E.A.T live. Hallelujah.

När kärleken slås i bojor

Lymfdränage och svavelstickor. Tvärbjörkar och granar. Kärleken föddes i en flod av passion, värme och glöd. Polisonger bränner sidensvansars halsar som glödande kol värmer nakna fotsulor. Den sveptes med i ett symbiotiskt mycel av känslotrådar där elektriska impulser kortslöt logiken och livets planer. Ägglossning och ovulation längs postens rektangulärt röda kontor, en brännande känsla av livets begynnande födelse där sidensvansen möter sin nemesis och sväljs gladeligen hel. Ut kommer i vårdoftande luft avkomman i ett orkestralt crescendo av slem, plågsamma skrik, smärta och villkorslös kärlek.
Bland svenska fjälltoppar, knarriga björkar och mörkt svedd träkyrka växlas ringar med apor i en zooask. Barnets underlopp av ögon sväller upp som röda åsar i den starka fjällsolen på renfällen, den sol som smeker de två pinnarna Gunnar och Benny uppe på det snödränkta elfenbensvita fjället inrutat av kristallblå himmel.
Alla växer upp, blir äldre med grånande hår och rynkor längs ögonen. Krämpor kommer och går, vissa utdragna andra jobbiga tredje lättsamma. Allt är ett kaleidoskopiskt lapptäcke av livsfragment som mönstrar ihop sig till en hårt klingande livstråd i mörk vacuum. Celldelningen in extremo ger klump i lungan hos den enda, gråtfyllda klumpar i magen hos alla observatörer. Kärlekens växtlighet från frö till Babylons prunkande trädgårdar går i misär likt Djävulens strypande snara. Kärlekens band transformeras till stålhärdad kätting med blytung fotboja i släptåg. Ingen viljestyrka att varken vilja eller kunna bryta sig lös, de andas samma sjuka luft men går genom olika passager och dörrar; livets gloria och dödens kors.

Allt är ett passionerat helvete ingen kan rå för.

Mänskligheten är ingen ö

Det spelar ingen roll att Jonas nyss lagt upp samma klipp hos sig.

Det är så bra.

Livet i en kartong, VIII.

Blandbandet

I andra klass började blandbandskonceptet gro fast riktigt ordentligt hos många av killarna, kanske främst hos oss musiknördar som när vi inte hade tillgång till en spelare av bergsprängsmodell fick nöja oss med SONY Walkmans kassettdäck på skolgården. Rockmusiken var jag tyvärr ännu ganska ensam om, men ändå kunde vi lista ut vad vi ville säga till varandra genom musiken och de kassetter vi spelat in hemma på kammaren med våra dubbeldäckare. Ta bara detta exempel på något man kunde ge till en av sina grabbiga kamrater;

Enkelt och rättframt.

En gång fick jag ett band av E i klassen. Det var en blyg och försiktig tjej, ingen som gjorde det minsta väsen av sig och höll sig väldigt mycket för sig själv. Hon hade glasögon och det ska ni veta, glasögon på 80-talet var extrem nördstämpel. Ingen idé att sockerlinda det uppenbara, man var helt enkelt förlorad om man hade glasögon, vilket också medförde att var och varannan tupéfriserad yngling gick omkring och var en närsynt idiot utan att erkänna det. Inget skrubbsår i världen kunde väga upp en sådan fadäs. Hur som helst så var det band jag fick av E ganska miserabelt. Det fick mig både att tycka lite synd om henne samtidigt som hennes musiksmak inte gick att förbise. Den var obarmhärtigt dålig, så tragisk att Barry i High Fidelity skulle ha drunknat i sin egen sorg. Allt klingade illa av Lili & Sussie, Nicklas Strömstedt, Tomas Ledin och diverse andra tragedier. Inte ens en halvt vettig yttring av Cornelis Wreeswijk stod att finna. Jag gav henne ett band med vad som endast kan betraktas som musikaliskt klipp av navelsträng med bl.a. Twisted Sisters ”I Believe In Rock & Roll” och Van Halen med ”Ain’t Talkin’ ’bout Love” i repertoaren. Allt detta skedde under våren 1989, det sista klingande året av det vackra årtiondet med hockeyfrillor som bästa sällskap. Sommaren som låg framför mig skulle visa sig bli händelserik, men det återstod ett mandomsprov av grandios karaktär innan lediga dagar skulle linda sina ljumma vindar runt lätta sinnen. Jag hade varit tvungen inse stubbens tillkortakommanden. Att det någonsin skulle hända något med K baserat på pur sax, ja det hade nog vilken annan person som helst insett långt mycket tidigare än jag själv, men i mitt fumliga och tafatta agerande kunde jag inte se bättre. Eller ja, tills våren 1989 då. Mitt mod inför att göra blandband till både höger och vänster var uttalad. Jag lyckades alltid förmedla vad jag ville säga genom att säga det med musik, det var en av de mest enklaste sakerna i världen. Att sedan göra ett blandband till en specifik tjej som man tycker om, det är något helt annat. En helt annan karaktär, en balansgång som om man faller över för mycket på den sentimentala sidan blir betraktad som en mes och om man inte har låtar som uttryckligen säger vad man vill säga, utan bara maler på utan substans, ja då är man bara dum. För saken är den, alla på den här tiden kunde prata blandbandsspråk. Vissa var bättre än andra, men alla kunde det i någon utsträckning. Därför var man också tvungen anpassa sin egen nivå, även om den var bättre, till den nivå som mottagaren befann sig på. Vad var liksom vitsen med att ge ett blandband som vill säga ‘jag tycker inte om dig’ och då använda ”Free Bird” med Lynyrd Skynyrd när språknivån hos den man gav bandet åt allra längst sträckte sig till Chers ”We All Sleep Alone”? Inte särskilt.
Så där satt jag hemma på kammaren; funderade, tänkte och planerade. Det tog sin tid och jag kommer ihåg det så ypperligt väl. Först och främst var jag tvungen att spela hennes språk och spel, att gå på enbart rockmusiken skulle inte fungera ens nämnvärt. Nej jag var tvungen gräva ner mig i Madonna, kanske till och med lite Whitney. Att använda uppenbara alster som Loverboys ”Heaven In Your Eyes” eller ”Take My Breath Away” med Berlin var inte att tänka på, alldeles för genomskinligt. Det var en svår början för samtidigt som man måste nå ut till lyssnaren, tjejen, vill man behålla sin egna musikaliska identitet. Starten var trevande och tafatt men så småningom utkristalliserades en någorlunda linje där språket tog form. Lite Roxette, ett stänk av Paula Abdul och lätt rockiga rytmer med Joan Jett och UFO.

Jag tycker du är fin, vill du vara med mig?

Från betongghettot gick jag den morgonen med ömsom fjäderlätta och tunga steg mot skolan. Känslan i kroppen över det perfekt komponerade blandbandet vägdes emot den blytunga vikt den utgjorde i fickan på de blekta jeansen. Solen lyste från en klarblå himmel med en frisk och lätt luft runt omkring mig men allt kändes grått och svårt. ’Hur gör man?’ cirkulerade i mitt huvud. Kom fram till skolan och tänkte att jag väntar tills första rasten. Minuterna inne i klassrummet släpade förbi och någon koncentration på vad läraren sa existerade inte, jag tittade bara på henne och funderade på mitt kassettband i fickan. Rastklockan ringer, alla öppnar de grågröna bänklocken och stoppar ner sina små skrivböcker, jag gör detsamma och rör mig sedan utåt tillsammans med några av de sista eftersläntrarna. Ute på gården står hon tillsammans med några av sina tjejkompisar. Jag tar fram bandet, håller det hårt i handen och stirrar på min inspelade kärleksförklaring innan jag tar allt mod till mig innan det runnit ut i en fuktig pöl under mina sneakers och går fram till henne:

- Hej K. Jag har ett band till dig.
- …tack!
- Varsågod…

Jag vände mig ganska snabbt om och gick tillbaka till mina Walkmankamrater som var imponerad att jag vågat gå fram och ge ett band till klassens snyggaste och populäraste tjej. Jo det var ju så, K var den där riktigt snygga och poppistjejen alla killar ville ha. Resten av dagen levde jag därmed på luft. K slängde blickar åt mitt håll under lektionerna vilket fick mitt lilla pojkaktiga hjärta att slå frivolter i bröstkorgen. Det var en av mina lyckligaste dagar, allt för ett simpelt blandbands skull. Två dagar senare fick jag tillbaka ett band levererat av M, en av K:s bästa kompisar, med endast en låt på A-sidan; Sing Me a Song med Return.

Sommaren 1989 var det vi två.

Soundtrack: Return – Sing Me a Song (mp3).

Ordbeklädd skönhet

Det finns något mycket vackert över "The Farseer Trilogy" jag läser i dessa dagar.

"Her education came largely from herself. She mastered reading and ciphering at an early age, and from that time studied scroll, book or tablet that came her way with avaricious and indiscriminate interest. Tutors were frustrated by her distractable ways and frequent absences that seemed to affect not at all her ability to learn almost anything swiftly and well. Yet the application of such knowledge interested her not at all. Her head was full of fancies and imaginings, she substituted poetry and music for logic and manners, she expressed no interest at all in social introductions and coquettish skills.
And yet she married a prince, one who had courted her with a single-minded enthusiasm that was to be the first scandal to befall him."

Idag

En förmiddag med thorax. LT har försökt guida mig, med flera, genom den Pans Labyrint av koronalkärl, dess förgreningar och diverse andra hjärtmässiga strukturer. Genomgående suckar och kliande hårbottnar hos kollegiet var mer vanligt förekommande än normalt. Dessutom att börja begripa den tredimensionella rymden på både slätröntgenbilder, datortomografi (CT) och magnetisk resonanstomografi (MR) samt vilka riktningar/plan man beskådar allt i gör att så mycket klokare än en mörbultad kamrer Rävinge i Vilse i Pannkakan känner jag mig inte.

Lägg på detta laborationer en massé, sammanfatta thoraxanatomin för leverans till distansstudenten L i huvudstaden, göra färdigt en presentation till nästa vecka, läsa två pek med de charmerande titlarna "Family 2 cystatins inhibit osteoclast-mediated bone resorption in calvarial bone explants" och "Interleukin-10 inhibits RANKL-mediated expression of NFATc1 in part via suppression of c-Fos and c-Jun in RAW264.7 cells and mouse bone marrow cells", samt försöka få koll på allt ovan nämnt innan bukens topografi på torsdag; ja det är helt enkelt inte så jäbla kul I tell you.

Men det går. Nu MB.

Begreppet 'trött'

Vilken dag. Jo ni har hört den förut.

Men jobbigheten är inte relaterat till stress eller personlighetsklyvning mellan två intressanta konstanter, utan snarare till en heldag med fortbildning inom träning. Har skrikit, tjoat, levt om, utvecklats, inspirerats och tränat i timmarna många. Är trött både mentalt och borderline slut i kroppen.
Därför ska jag nu iväg och träffa resten av det trötta men till tänderna inspirerade gänget och dricka gott vin, Penfolds Thomas Hyland, i gott sällskap.

Så.

Är du en fisk, eller?

De två senaste dagarna har jag (och resten av kollegiet) haft en fantastisk föreläsare, LT, i det eminenta ämnet om thorax. Han är en genuint gammal läkarräv nära pensionsåldern som numera glider runt på företagshälsovården i mystofflor och tycker livet är gott. I sina föreläsningar varvas viktiga anatomiska strukturer och deras funktioner med fantastiska beskrivningar och glada livshistorier. Att dra fungerande paralleller mellan en polis s(n)abel och koniotomi kräver sitt resonemang, tillika även revben och gamla vattenpumpar samt perkussion över vaxblanka huvudsvålar. Bästa var nog ändå när vi talade om lilla kretsloppet av vårat blod och jämförde varför det nu är en nödvändighet hos oss och inte hos fiskar när vi ännu inte hade kommit längre evolutionärt än en kvastfening. Är du en fisk, eller? Jo det beror på vinkeln serru, inte gälarna! Till råga på allt talade han som Ingvar Oldsberg i På Spåret. Därav briljansen så man bara blev tvungen älska den gamla farbrorn.

Everybody, meet Pontus.

Ardbeg

Som ett vällagrat vin sjunger Nina och hennes konstellation A Camp med alstret Colonia rakt in i hjärtat på mig. Företrädesvis dimmiga, whiskeyrökande och gungande alster som "Golden Teeth And Silver Medals" och "It's Not Easy To Be Human".

Behagligt tillfredställande.

Livet i en kartong, VII.

Blockflöjten

Det hände nog en hel del under det där första året i skolan, bland annat höll jag på bli momentant överkörd när jag passerade den trafikerade vägen från betongghettot mot skolan. Bilen tvärnitade som få och däcken tjöt som visselpipor på ecstasy. Den stannade några decimeter framför min bröstkorg och i ren chock vandrade jag helt sonika vidare uppför backen och till skolan. Om chauffören i fråga gestikulerade något med kropp eller långfinger respektive satt och gapade som en apa bakom ratten minns jag inte alls. Livet vs Döden 2-0 således. Därmed påvisar jag också faktumet att vissa händelser känns retrospektivt mer intressanta och andra ganska obetydliga, i alla fall har vissa minnen fallit in i facket för obetydligheten på äldre dagar även om de kanske initialt var av en mer fundamentalt livsviktig karaktär. Faktum är att det mesta av mina första skolår är ganska inlindade i ett grått töcken, visst finns minnen kvar men om de hör exakt till årskurs ett eller tre är ett främmande faktum utan några säkerhetsgarantier. Så med risk för tidshoppning både framåt och bakåt går vi därmed vidare i en semikrokig tidslinje.

Om vi börjar i matsalen så är nog det ett sådant där ställe alla har någon sorts avig inställning till. Jag var aldrig särskilt negativ till vad som serverades, snarare tvärtom slank nog det mesta slank ner, chili con carne exkluderat. Palt funkade alltid och den som kunde äta mest var alltid kung. På lunchrasten då, på lektionen hade M (han vann i princip alltid) oftast som svårast med att hålla sig vaken på grund av paltkoman (schwimen även kallat). Främst kommer jag ihåg mattanternas sura och bittra uppsyn. Där stod de bakom serveringsbänken, i plastförkläden och med håret gömt i ett hårnät, och slabbade upp en portion på våra plasttallrikar med tunn röd kant. Väggarna i matsalen var, förutom de ljust gulmålade och longitudinella brädor av trä, beklädda med diverse stora tygstycken och på dessa olika konstruktioner jag säkert idag inte skulle inse charmen över. Det gjorde jag säkert inte då heller men av någon anledning kommer jag ju ihåg fanstygen.
Vidare har jag ett väldigt varmt ihågkommande över min gamla musiklärare H. Eller H och H, låt oss kalla honom Herbert bara för sakens skull. Likt många andra lärare var han lite trind över magen med små insprängda flikar av grått i det silversvarta håret. Hårfästet var lite snett och kröp lite djupare ner i pannan i mittenregionen, precis som på mig. Det fanns en viss igenkänningsfaktor där. Han hade nästan alltid samma typ av tenniströja på sig, en turkos liten sak där magen ganska precis fick plats. Han spelade alltid alla instrument med en smittande inlevelse och passion, och hur man kunde bibehålla ett sådant övertygande lugn och uttrycka den passionen bland skrikiga och inte alltför intresserade barn. Ja det imponerade på mig, så till den grad att jag själv ville börja spela instrument. Tyvärr bör kanske tilläggas föll lotten på den ack så vanliga träflöjten. Det är som när Johan Glans en gång under en föreställning frågar hur många som spelat blockflöjt och ber alla dessa hålla upp en hand. Runt hälften av publiken viftar glatt med handen och sedan släpper han bomben och frågar hur många som fortfarande spelar. Inte en enda hand i luften står att finna. Det ligger en viss sanning i det. I alla fall så var vi några stycken som började blåsa i denna lilla partiellt ihåliga träpinne. En efter en decimerades truppen av tappra blockflöjtsspelare tills bara två återstod, jag och L från grannklassen A. Alla elever i klass A betraktades lite som the dark side av oss i B. Deras klassrum var grått och tråkigt, inget grönt stod att finna någonstans. Bänkarna var en kombination av beigt och brunt, svarta tavlan var brun och även om de försökte så livade aldrig deras teckningar av solen och blå himmel upp deras tillvaro. Allt drunknade i det stora grå. Till och med växterna i fönstret bleknade bort. Men klass A aside och tillbaka till flöjtspelandet så höll både L och jag ut hela lågstadiet. Jag skulle fortsätta ännu längre än så och en bra bit in på mellanstadiet och sannolikt slog jag därmed något sorts skolrekord i hur länge någon hållit uppe en välvilja för blockflöjtens mörknande existens. Att jag höll kvar vid instrumentet var nog främst Herberts förtjänst. Han uppvisade sådan glädje och jag ville helt enkelt bli lika bra, oavsett tiden det skulle ta. Lite välvillig tjurighet i unga år. Hans melodier, känsla och rytm berörde mig både grundligt och djupt och jag dryftar mig lättvindligt till att säga hans kärlek till musik, toner och melodier smittade av sig som förkylningsvirus i hösttider. Senare skulle det visa sig att Herbert hade mer betydelse än jag kunde tänka mig och när jag återgäldade den känslan så många år senare var det som om någonting i livet gick full cirkel.
Mitt enda officiella framträdande med blockflöjten framför publik skulle visa sig äga rum i den redan omnämnda matsalen med sina tygstycken. Här framförde mer, och mindre, musikaliska småttingar sina alster. Jag kommer aldrig glömma när grabbarna C och D tillsammans med några tjejer skulle spela ett stycke på fiol. C lyckades köra in sitt bersiljeträd rakt upp i skjortärmens mynning på D. Härifrån blev det bekymmersamt. C rycker och sliter, D kan inte spela och tjejerna börjar ömsom fnittra och se mer frustrerande ut än hin håle själv. De lyckas till slut reda ut virrvarret, men något musikaliskt klassiskt stycke blev det inte. Bara klassiskt. Vidare skulle jag spela ett solostycke på blockflöjten och melodin i fråga var Edelweiss. Jag briljerade och fick massor av genuint menande applåder. Måhända låter det banalt att en sådan liten händelse ska ha någon sorts fundamental betydelse, men jag var riktigt stolt över mig själv och det var en ansenlig egoboost hos en liten osäker och försiktig kille. Alla dessa år senare kan jag fortfarande spela den melodin. Flöjten ligger nu i en leklåda inne i min sons rum och anblicken av den innebär minnen av värme och glädje.

Men de viktigaste av händelser under lågstadiet utspelade sig inte i musiksalen hos Herbert, i klassrummet eller i någon matsal. Den utspelade sig istället då K tog mig i handen och smög in bakom det rätt trånga utrymmet mellan containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.
När jag sedan i vuxen ålder och tre livshistorier senare hittar denna flicka på Facebook så bröts magin likt blixtar klyver mörka nätter under stormiga regn och ylande vindar. Hon är en vuxen kvinna och långt tidigare trots allt bara en liten flicka som en dag fick ett infall att stryka handen genom en liten grabbs hår. Men vad som är en smula för någon kunde vara en måltid av kungamått för en annan. Den dagen för alla gångna år sedan var jag mätt från morgonens bleka ljus till mörkaste natten då sömnen svepte mig in i drömmarnas förlovade land.

Soundtrack: Mr Big – Ain’t Seen Love Like That (mp3).

Syrgas

Phew. Behöver andas ut.

Vilken dag.

Labbet på morgonkvisten, mer föreläsningar om urogenitalia och lunch med A på patienthotellet. Eftermiddagen innebar labbande och renskrivningar av mina kråkfötter till anteckningar från två dagars föreläsningar för leverans till huvudstaden och en väntande L. L läser kursen med oss men dock på någon sorts placebo-distans innan flytten hit äger rum. Erbjöd mig därför att skicka allt föreläsningsmaterial och mina anteckningar (Herr Kursansvarig har en förkärlek för att rita figurer och skriva på tavlan, Powerpoint är tydligen inte i hans repertoar) vilket ökade på min arbetsbörda exponentiellt. Stundtals jobbigt men tillika exponentiellt när det kommer till inlärningseffektivitet. Har greppat massor av visceral anatomi på bara två dagar och det känns gott. Scrotum och sånt. I morgon väntar palpations- och modellstudier.

Under eftermiddagen smet jag förbi geriatrikgrannen A och tiggde mig lite middag. Blev bjuden på ris och indisk köttgryta. Sicken lyx. Vidare bar det av för att leka utvärderare inom gruppträning och har nyss suttit och jobbat med presentationen (i Powerpoint) till institutionens doktoranddag som kommer snart. Hey ho. Förkyld har jag också blivit. Igen. Turligt nog har Spotify spelat skivorna "A Posteriori" och "Seven Lives Many Faces" av Enigma för att bibehålla ett icke-patologiskt neurostatus hos undertecknad.

Enigma - Eppur Si Muove



Nu sängen och Farseer Trilogy.

Surprise

Visste ni herrar, killar, män och pojkar att en del av magmuskulaturen går ända ner i pungen och virar in våra testiklar i skön bindväv?

Inte?

Nu vet ni.

Viscerala organens anatomi

Mycket att göra. Lite tid.

Så.

Livet i en kartong, VI.

Den hårda skolan

Om det var som i bokverket om Alfons med sömnlös natt dagen innan skolstart vet jag ingenting om. Vad jag minns mest är min ljusblå jeansjacka och jeans i samma nyans med vita kardborresneakers som ett minimalt avbrott till det blåa. Hela konstellationen manifesterade endast illusionen om att oavsiktligt plagiera en liten smurf. Håret stod rakt upp och välansat som bara en stubb kunde göra på åttiotalet. Solen sken från en himmel i blek jeansfärg i disigt morgonljus där jag tillsammans med min mor gick den korta biten från betongghettot till skolan. Över vägen, uppför backen, förbi Blå Kiosken där skolan låg insprängd mitt bland idylliska villor, allt inramat av ett grått och ådrigt staket med vajande björkar klädda med grönsprängda lövverk och stammar i svart och vitt. Skolan bestod av låga byggnader med horisontellt mörkt brun träpanel och fläckvisa färgklickar av spyflugegrönt. Trappstegen upp till ytterdörrarna var av industriellt metallgaller, något som skulle få alla dagens arbetsgrupper och skyddsombud skrika ”vanvård” och ”olycksrisker” så alla fick lida av ögonblicklig stubb oavsett hårlängd. Vi brydde oss lika mycket om det som vi senare satt där och pillade ner allt vi kom över i hålen, klämde fingrar (Pyton, sa Jesper) och fick ytterdörren i huvudena så det sjöng om det. Olyckor, blåmärken och skrubbsår var ett medfött epitet och dagligvaruhandel. Små barn shoppade status med skademagnituder. Ett brutet ben och man var kung i minst en månad. En och en halv om du hade tur.

Där satt vi, jag och min mor på den enda trappan som faktiskt var av trä och lika brun som träväggarna bakom oss, allt inramat av den barnvänligt asfalterade skolgården tillsammans med några andra barn och någon av deras föräldrar. Plötsligt ljuder en ringande klocka och ögonblickligen inser man det uppenbara. Steg upp, vinkade hejdå och sprang in. Det syntes nog inte men jag mådde som sju resor, åtta bedrövelser, nio paniker och en enda surdoftande disktrasa med sedan länge passerat utgångsdatum. Innanför den plåtbeklädda dörren hängde alla barn av sig sina kläder på sina krokar, krokar fastnaglade på en spygrön hylla. Fröken L, en äldre tant med brunlockigt hår, pliriga ögon och alldeles för rödmålade läppar hälsade oss dagen till ära välkomna till klass 1B och bad oss sätta oss ner vid en valfri bänk. Jag försökte få en plats nära K, men redan då var tjejmaffian en uttalad systematisk organisation. Att komma nära var lika lätt som att bryta sig in i ett humant Fort Knox beklätt med hästsvansar. Det var bara ge upp försöket och chansa att en annan strategi skulle uppdaga sig längre ner längs vägen. Trästolen vid bänken där vi skulle sitta var röd, rödare än frökens läppar om nu det var möjligt. Bänken var, förutom den gråa skrivytan tro det eller ej, spygrön. Svarta tavlan var inte svart, inte ens brun men grön. Åttiotalet måste därmed haft en syndig förkärlek till grönt. När man tittade runt i klassen, den konstellation som man mer eller mindre skulle umgås med alldeles för nära inpå under nio år med undantaget för några få coming and goings, fanns det några nya ansikten men ännu fler redan kända från lekis. Vissa kände man till inte hade ”kvalificerat” sig till första klass och fick antingen gå om eller vandra vidare till specialskola. Som barn ansåg man helt enkelt att de var ”dumma i huvet”, vi reflekterade aldrig över inlärningsproblematik, koncentrationssvårigheter, mental påverkan eller andra fascistiskt ljudande termer. Antingen var man ok eller inte, lite av ”tough break om du inte kvallar ditt kötthuve”. Jag har aldrig påstått vi var smarta eller logiska, vi var barn som tyckte lördagsgodis var the shit och skolraster ett ypperligt tillfälle att dra tjejerna i deras hästsvansar. Det gjorde vi enbart för att vi ansåg de var sockersöta, ja både hästsvansarna och tjejerna, men vilken förstaklassare skulle medge en sådan sak? Blånekande har under alla omständigheter varit en tillförlitlig linje att gå.
Men raster var inte det enda som existerade, även om de flesta vuxna som frågade sina barn vad de gjort i skolan, ofta fick utlägg fokuserade på dessa stunder av inskränkt frihet. Som färsk skolelev var det även någon sorts faktor och fokus på att man skulle lära sig att läsa och skriva. Hade man då haft en duktig och lätt fascistisk far som redan lärt en läsa och skriva i femårsåldern var dessa lektioner inte av något större utbyte. På de små plakaten som fröken L höll upp stod det ord, oftast tre till antalet versaler i samma intensiva röda färg som alltid prydde hennes läppar. MOR, ROS, SOL, FAR och många fler därtill är för evigt mentalt tatuerade på min hjärnbark. Onödig plats tar de dessutom. Men nej, någon sorts elitism var inte tal om på den tiden. Det var bara sitta i godan ro och hålla upp sin arm i fördärvad vinkel stödd av den andra armen. Huvudet hängde i ren leda som en övermogen banan i en redan flugbeklädd fruktskål. Men hur intressant är det egentligen?
Tillbaka till rasterna så kunde man se ett händelseförlopp utkristallisera sig. Kanske inte något förlopp man varken ägnade en tanke åt när situationen var reell och aktuell, vi var bara små dumma barn, men faktumet var att detta omedvetna val skulle antingen löna eller straffa sig de kommande nio åren. Ett enkelt sätt att se det vore nog att olika individer grupperade sig baserat på intressen, men jag vill nog hävda att det fanns mer till det än så. Vad exakt det är lämnar jag till dig som läsare att fundera vidare runt. På ytan hittade man således hästtjejerna i en grupp, det grabbiga sportfånegänget i en annan och de lite mer försiktiga i varsin grupp samt andra konstellationer jag inte hade särskilt bra koll på, eller så har jag bara selektivt fasat ur det från minnet. Sportfånar säger jag endast eftersom jag själv inte var ett dugg till sportfåne. Gillade inte att spela varken fotboll eller ishockey, fan jag kunde inte ens åka skridskor, därför tyckte jag heller inte om dem. Eller ok, jag erkänner att jag nu ljuger som en häst travar, jag ville självfallet också vara en sportfåne men det var inte i min genetiska lott att lyckas. Jag skulle försöka men mina senare val kan nog betraktas som lite lustiga. Bowling är inte det bästa för att ingjuta något sportsligt förtroende hos fotbollstrixande gelikar om jag säger så. Tills vidare så var musiken min grej men den skulle inte utkristallisera sig själv i något mer kreativt på många år förutom blandbanden och ren generell kunskap om band, artister, deras skivor och livsförlopp.
Vi, de lite mer försiktiga, stod att finnas i två grupper är således baserat på att man fann oss hos både tjejerna och killarna och de fraterniserade inte med varandra. Jag var alltid försynt, försiktig, blyg och lite rädd. Detta skulle visa sig vara min bästa egenskap och oturliga nitlott på flera sätt. Från att bli mobbad till att senare bli en individ där jag anser ingenting i livet är omöjligt. Men vi springer långt in i framtiden om vi fortsätter längs den linjen redan nu, allt har sin tid och gång och ännu är jag bara sju år gammal.
Det händelseförlopp jag nämnde tidigare är självfallet skolans oskrivna lag om popularitetskonstanten. Nej, man hittar den inte i varken någon sorts dagordning eller lärostadgar. Den var oskriven men dödligt uttalad. Den sammanfattade den utgångspunkt från vilken man skulle bli betraktad, mät, dömd, döpt och formad. Att bryta sig ut från den givna konstellationen var lika svårt som att göra om kol till diamant. Inte omöjligt men nästan nära inpå. Många försökte och få lyckades. Min vapenbroder S skulle lyckas många år senare, varpå jag lämnades ganska ensam med både mina funderingar och frustrationer. Att vända någon den andra kinden till skulle därmed visa sig lättare gjort än man tidigare trott och blod därmedelst inte längre var tjockare än vatten. Mina försök att följa efter var ett evigt dömt misslyckande men aldrig gav jag heller upp. Hur någon enträget kunde kämpa för något som status och acceptans av sina skolkamrater som i slutändan inte ens skulle ha den ringa betydelse känns bara dumt, men tillika var det normalitetens tillvägagångssätt. Ta det goda med det onda, även om man ännu aldrig stirrat någon av ytterligheterna i vitögat.

Soundtrack: U2 – Bullet the Blue Sky (mp3)

Pimp it

Bjöd igår över A på middag (under den givna omständigheten att han därmed tvingas pimpa ut sin arm för mer PVK-träning). Risotto med västerbottensost, persilja och stekt svamp till förrätt. Lågtempererad lammytterfilé med rösti, stekta rotsaker och svartvinbärssås till varmrätt. Till dessert en favorit i repris, chokladbrownie med jordgubbar flamberade i passoã.

Allt avrundat med lite longdrinks av typen Gin Fizz (försök gör en gin fizz godare än min, I dare you) och Melon Passion.

Så. Hand over your veins...