Idag kom min syster L, hennes man T och deras grabb Maxen på en snabbvisit då vi agerade pit-stop med lunch (lagade min fantastiska gulash-soppa) på deras väg upp mot Norrbottens granskogar för att besöka sjuka moder jord. Det ska sägas jag älskar min syster, definitivt mest av alla mina syskon (halvsyskon to be honest) trots att hon är den äldsta av oss. Jag är den yngsta, dessutom lite sladdvarning med tolv år.
Men det fick mig att fundera över det här med syskon.
Är det en påtvingad tycka-om-relation eller faller den sig naturligt? Är man i alla vind- och blåsväder tvungen att tycka om sina syskon? Är blod alltid tjockare än vatten?
Min egna syskonrelation är lite udda. Har tre stycken, syskon alltså, två bröder och en syster. Min syster är äldst men också den som känns mest som ett riktigt syskon. Kanske är det för att hon bodde hemma tills jag var två år och mina bröder gjorde det inte, hon är i alla fall den som jag ser mest utav mig själv i. Min ena bror, L, är jag också väldigt nära. Han är en kul mupp. Då återstår min bror J, men han har jag väldigt svårt för. Min syster, bror L och jag är väldigt lika, gillar samma saker och kan prata om allt men det går inte med J, inte för mig. Mina syskon är bättre på det eftersom de växt upp med honom men för mig är det annorlunda. Jag gillar inte jakt (jag köper min mat på ICA), mekar inte med bilar (det gör verkstaden åt mig), snickrar inte diverse föremål i varierande typ av trä med mera. Jag har så svårt att veta vad jag ska säga åt honom, det finns ingen neutral mark utan det känns mer som ett skarpladdat minfält. Dessutom är jag av honom betraktad som ett svart litet får eftersom i hans ögon har jag alltid haft det så lätt. Det har jag inte, jag har kämpat i förtvivlan för att nå dit jag är idag men att säga jag är stolt över det är som att svära i Påvens sakristia. Det gör honom bitter, arg och upprörd. Ändå är problemet inte mitt utan hans, att kunna acceptera och finna glädje i sitt liv som är fyllt av barn och annat bra men där fokus mest ligger på avundsjuka till andra.
Jag har en bror jag inte känner.
Det är inte helt lätt.
08 juli, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Nej, man måste inte vare sig känna, älska eller ha mycket gemensamt med sina syskon (varför skulle det egentligen vara så; jag menar, man varken känner, älskar eller har mycket gemensamt med andra människor per automatik heller). Jag tror nästan att det skulle vara lättare att älska sina syskon om man inte var tvungen att hänga upp sig på att de är just ens syskon och att man därför BORDE göra det (Skuld, skuld, skuld. Och skulden promotar definitivt avståndstagande mer än närmande.). Det man möjligen måste göra är väl det man måste göra med alla människor: Acceptera att de kanske inte är som man skulle önska att de vore, även om man inte alltid gillar det.
(Not: Ja, jag har syskon.)
tolkia: I det stora hela ungefär även som jag tycker. Skuldbegreppet är självfallet intressant, det faller också väl in i hela tankegången om jante som jag inte heller har särskilt mycket till övers för.
Visst ska man acceptera att människor är på ett visst sätt även om man önskade det annorlunda. Det är inte så jag porträtterar mitt förhållande med bror J. Jag accepterar hur han är till fullo, men det är en svår relation att få till något mer än bara en matt yta.
Det om acceptans var ett allmänt påpekande om något som är viktigt men svårare än man tror, och inte ett angrepp. För kännedom.
Jag är inte säker på att jag håller med dig angående din koppling av tanken att man måste älska sin familj (de är ju ens familj och sin familj älskar man osv.), skuldkänslor när så inte alltid är fallet och Jantelagen. Jantelagen ("Du skall inte tro att du är något, du skall inte tro att du skall inte tro att du är bättre än vi, du skall inte tro att du kan lära oss [andra] något osv.") har, som jag ser det inte så mycket med skuld att göra (däremot kanske något med skam)? Utveckla gärna.
Jantelagen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jantelagen
tolkia: I mitt fall har jantelagen mycket att göra med mitt förhållande till bror J. Jag bör enligt honom känna skuld/skam för att jag lyckats med det jag företagit mig (då han själv inte anser att han lyckats lika bra), jag ska inte ha rätt till att vara stolt över vad jag åstadkommit. Jag bör exempelvis skämmas för att jag har råd och möjlighet att köpa vissa saker åt mina barn (endast av anledningen att han själv inte har råd att göra samma sak). Det gör mig förbannad. Främst gör det mig förbannad eftersom man bör kunna älska och vara stolt över andra utan att det ska kantas av avundsjuka.
Så enda sättet för mig att komma närmare min bror är att medvetet erkänna skuld för det som har gjort mig till den jag är. Det gör jag aldrig.
OK, när jag fick det saknade mellanledet så är jag med. Du vet inte din plats - vilket väl är ungefär vad Jantelagen kokar ned till att man bör göra - ergo bör du skämmas, typ (här skulle man kunna infoga en lång utveckling av frågan vad det egentligen innebär att veta sin plats, hur man vet att man vet sin plats och vem som bestämmer vad som är ens plats; de som stör sig på folk som inte vet sin plats har ju ofta tagit sig friheten att bestämma vad som är den störige personens plats).
Jag är bekant med fenomenet. Det är sjukt onödigt och faktiskt jävligt svårt att komma åt eftersom det så ofta inte har speciellt mycket att göra med någon reell, av någon annan än den som stör sig, urskiljbar förhävelse och grad av framgång. Jag menar, inte för att dissa dig som person men ... jamen allvarligt, det är ju inte som att du är världskändis och nobelpristagare. SÅÅÅÅÅÅÅ jävla coolt, eftertraktat och välbetalt är inte doktorandjobbet (säger jag som doktorand). Svårt att försvara sig mot något som mest sitter på insidan av glasögonen hos den som man känner sig attackerad av. :P
Jag antar att det handlar om hur den personen som stör sig på att man inte vet sin plats ser på sig själv (inte för att det blir trevligare för det). Som en sidenote kan jag berätta att jag när jag var i tonåren var helt övertygad om att detta var ett "barnsligt" fenomen som skulle försvinna när alla blev vuxna ... dissapointment de luxe.
Tillägg: Ibland kan jag känna mig frestad att möta den här sortens beteende med att orangutangvråla MEN FÖR HELVETE GÖR DÅ SJÄLV DET DU VILL, OM DU ÄR AVUNDSJUK PÅ ANDRA SOM VÅGAT/VELAT/FÅTT/GJORT DET!
Jag menar, det är ju faktiskt inte så att jag blir bättre för att det går sämre för någon annan, eller lyckligare för att någon annan blir lite mindre lycklig. Lyckan är inte ett nollsummespel.
tolkia: Nej precis, mitt liv är allt annat än coolt, flådigt eller nobelprisaktigt som andra försöker framhäva (jag är den första och hittills den enda som gått på universitetet), Och att som sagt försvara sig mot något som bara finns hos andra och inte en själv är...svårt.
Ack ja, man trodde sådant här beteende inte var en del av de vuxnas värld men där får man stå med skägget i brevlådan. Om någonting är den väl bara mer allvarligt uttalad nu än tidigare.
Orangutangvrålet är personligen provat och då på min bror J. Till slut stod jag inte stod ut längre. Numera säger han ingenting, men det syns, och min ranking blev ju knappast förbättrad.
Skicka en kommentar