Sitter i min egna hemstad igen. Det är ackompanjerat av ett visst lugn och ro, någonting klart kännbart. Min fristad. Mitt hem.
De tvenne senaste dagarna har varit en mental påfrestning utöver det vanliga. Belönande och nyttiga, men ack så jobbiga. Sjukdomen kopplar ett hårdare grepp om den jag älskar och håller högt för varje dag som passerar. Ilskan och frustrationen hos min sjuka mamma har övergått till en ledsamhet som får det gråaste moln på himlen att framstå som solsken. Jag har tampats och brottats med verbala utfall som "tänk om jag bara fick falla ihop och dö", "jag är redo att sova för evigt" och "jag vill inte, jag är så rädd!!" för att ge några fåtal exempel. Men det viktiga, jag har funnits där för att lyssna och stödja. De medicinska behandlingarna är fortgående men de förlänger bara det oundvikliga som jag redan ser i hennes ögon. I mina ögon. Likheten är skrämmande slående. Jag gråter av sorgsenhet, jag gläds och fröjdas med den tid som ännu finns samtidigt som jag förbannar sandens skoningslösa hastighet i livets timglas.
Man säger att efter mörker kommer ljus, efter skymning kommer gryning men en dag går solen endast ner för den jag älskar men åter upp för mig. En annan dag.
30 juli, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det är bedrövligt, men jag läser en styrka hos dig, en styrka att våga vara svag, rädd, liten med ändå finnas där!
Styrkekram
pysseliten: Jag tror nog du också läser det hela rätt. Det är skitjobbigt och tufft på alla sätt men samtidigt finns det en styrka i att våga vara svag.
Varför ska så många vara rädda för att visa sina känslor? Det är något jag aldrig kommer förstå.
Skicka en kommentar