I Faderns, Sonens och ingen annans jävla namn!

Dödliga sjukdomar påverkar inte bara den som ligger för döden märk väl. Jag har själv förlikat mig med tanken att förlora min älskade mor innan jag ens är 30 fyllda, och även om min far gjort detsamma är hans synliga frustration att befinna sig i det 24/7 mer smärtsam än den värsta cancerplågan.

Tidigare idag var det bara vi två, min far och jag, ensamt vandrandes runt ensamma bland andra okända ansikten i den lilla stadens små pittoreska hus. Stannade till för en cappucino och styrde stegen vidare mot en av de befintliga små parkerna. I skyddet av små duggregn ömsom solsken följde utbytet av ord om livet efter black cloud fear, om stort och smått, om ilskan och argheten som kryper in under skinnet på grund av hjälplöshetens djupa avgrund. Om behovet av hjälp och stöd från andra där jag och min syster L som bor längst bort är de största stöttepelarna och nära boende personer hellre ignorerar det uppenbart jobbiga.

Livet har prövningar, men om fler delar samma prövning och börda blir den för alla lättare. Tänk om fler kunde öppna sina slutna ögon och se det jag ser.

Nu flyger jag bokstavligen iväg. Låt någon annan öppna ögonen under tiden.