Samhället springer iväg... och jag hänger inte med.

I bakgrunden spelas "La Pluie" från Amethystiums senaste och magiska alster "Isabliss". De ljuva och suggestivt eteriska tonerna från trollsländan är det enda som bryter av de senaste dagarnas enformiga tankebana, för överallt ser jag den; stressen, hetsen, manin och galenskapen. Det är så lätt att dras med, följa med strömmen och inte ifrågasätta någonting. Allting runt omkring mig rasar hela tiden snabbare och dag för dag, timme för timme, blir jag ofrånkomligt och nästan störande medveten om hur sjuk vår tillvaro är. Hur mycket fokus, arbete och tanke som tillägnas det ovesäntliga och löjeväckande triviala. Jag ser reklamskyltar om att kunna köra stryktipset i mobilen på semestern, köphetsen av alla de senaste prylarna som absurdt nog inte ens håller måttet eftersom något ännu häftigare onödigt redan väntar runt hörnet. Jag både ser och nästan känner paniken och hetsen hos människor omkring mig eftersom samhället och den skenande häst det är fäst vid bara rycker iväg och lämnar sin last, oss människor i bakvattnet, oförmögna att hinna ikapp. Köp mer, åk dit, upplev det, se upp till och ännu fler fantasifulla adverb och adjektiv. Allt ger mig kalla kårar och begynnande illamående där det enda resultatet är det ofrånkomliga att man bara öppnar upp sig själv för onödig smärta då man hela tiden påminns om sina egna tillkortakommanden, vilka aldrig ens borde funnits i första taget.

När ska vi lära oss hylla, uppskatta och kännas vid det naturliga och underbart närliggande? När ska vi människor sluta gömma oss bakom moderniteter, väldesignade hem och alldeles för mekaniskt polerade ytor och bara känna stolthet för det lilla? Var och när bytte människan ut rollen som den vördande och älskande individen mot en egocentrisk parasit? Vi äter gladeligen upp våra resurser och våra egna liv med vitt uppspärrade ögon utan det minsta samvetskval. Är det redan så illa att vi måste lägga både oss själva och den värld vi lever under en meter mörk jord för att kunna se och greppa helheten av vårat egna vansinne?

När ska vi egentligen börja leva med livet som fokusets brännpunkt?

Min förhoppning är steg för steg och människa för människa, men samtidigt räds jag det är alldeles för sent.