Elizabeth C Economy och Adam Segal skriver väldigt bra om Kinas olympiska mardröm och dess innebörd för framtiden i Foreign Affairs (July/August 2008 vol. 87 No. 4).
När Kina och Peking utropades till värd för OS den 13 juli, 2001, ljöd en öronbedövande fest på Tiananmen Square. Ett ögonblick att njuta av. Att hålla ett OS, i synnerhet för Kina, var ett gyllene tillfälle att visa landets goda tillväxt och dess modernisering till resten av världen, men också för att rent inhemskt demonstrera den politiska kompetensen och höja statusen med västanländerna. Att i korta ordalag betraktas som ett fredsälskande land.
Till en början lyckades de ganska bra.
Kinas historia är anrik och i många fall mycket vacker. De har i historiens tidevarv åstadkommit byggnadsmässiga mirakel som Kinesiska muren, The Grand Canal och Three Gorges Dam. Samma känsla togs i beaktning under förberedelserna för OS genom nya arenor, utbyggnad av tunnelbanor och nya terminaler på flygplatser. Kampanjer för etikettregler och förordningar hos lokalbefolkning, engelskakurser till servicepersonal och otaligt mer. I sammanhanget investeringar på runt 300 miljarder.
Spektakel?
Överdrivet i milt, men mitt ordalag, särskilt eftersom de skulle komma att misslyckas så fatalt. Kinas tillkortakommanden blev märkbart tydliga och synliga. När den olympiska elden färdades jorden runt åtföljdes den av legioner med protester och Pekings olympiska dröm förvandlades till en levande mardröm snabbare än någon hann säga flaska.
Deras ovilja att aktivt delta i krislösning av mänskliga rättigheter i Darfur, arresterande av prominent kinesiska och politiska aktivister och fysiskt handgemäng mot demonstranter är ingenting som ställer någonting i positiv dager. Snarare har kakafonin av irriterade röster blästrat av den tunt fina yta som gömde det underliggande och genomrostade tråkiga.
Spökena från Tiananmen 1989 levde länge kvar i utomstående länder och när beskedet om att få hålla OS detta nuvarande år så hoppades man få ge sken av utvecklade mänskliga rättigheter. När Yang Chunlin öppet uttryckte sitt missnöje över att officiella instanser lagt beslag på fattiga farmares land för utvecklingsprojekt för OS tog det en mörkare vändning. Yang dömdes till fem års fängelse i domstolsförhandlingar som tog 20 minuter. Trevligt. Detta är ett exempel på hur tydligt Pekings överdrivna reaktion uppvisar den extremt nationella rädsla som finns att åsikterna får ett större grepp och stöd internationellt som därmed skulle hota auktoriteten hos Kinas ledare.
Tecken att detta stundande OS betraktas som "Olympiska Spelens folkmord" är många. Politiska kopplingar till Sudan, den fredliga demonstrationen av buddhistmunkarna som slutade med över hundra döda och många hundra fler skadade. Att utmåla Dalai Lama som "varg i munkkläder" och "djävul med mänskligt ansikte men med ett hjärta från en best". Kina misslyckades i att se relationen mellan olympiskt pompa och ståt med händelserna i Tibet, Sudan och begreppen om mänskliga rättigheter. Tecknen är som sagt många.
Rent miljömässigt är Peking en levande katastrof. Frisk mat och rent vatten är bristvara då den innehållit både steroider och insektoider, luften är förorenad till fördärvelse, korruption föds som cancersvulster. Ta bara Haile Gebrselassie, världens nu bäste maratonlöpare som utan skrupler frånsade sig sitt deltagande eftersom risken om bestående skador från luften är för stor.
Men vad händer om världen inte positivt uppmärksammar deras olympiska motto "One World, One Dream"? Mottot är måhända en enkel kosmopolitanism men för många av den kinesiska befolkningen har den ändå en substantiell betydelse som kan visa sig väldigt svår att för omvärldens ögon leva upp till. Kan det leda till rasistiska begrepp om att världen är anti-Kina, en missriktad uppfattning om västvärldens superioritet? För om världens människor inte uppskattar deras försök, varför ska de då anse sig bundna av den världens regler? En utan tvekan förhöjd form av nationalism som skadar mer än den räddar.
Länderna utanför Kina är tveksamma till att landet kommer bli en ansvarsfull global aktör, främst eftersom de inte ännu lyckats uppvisa något i den regin. OS i Peking hade syftet att sätta dessa frågor till ro men har istället så här långt lyckats lägga till ett utropstecken bakom frågetecknet.
28 juli, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker det är intressant och oroväckande att notera hur ovilliga människor/organisationer/länder som KAN vara med och påverka Kina via detta OS arrangemang inte vågar ta steget. Kina är en världsmakt som vi kommer att ha mycket att göra med i framtiden, fram till nu har vi varit ganska förskonade från Kinas inflytande i vår vardag. En markering måste till innan det är för sent!
pysseliten: Intressant är det absolut men att människor och organisationer som har möjligheten att påverka inte gör det är galenskap. Det skulle kunna göras så mycket men fegheten visar onekligen sitt fulaste ansikte.
Det är en förlust att så många accepterar det som sker, eftersom det är lättast att göra någonting åt det i tidigare skeden än senare.
Men när människan inte kan sin egen historia är det lätt att repetera sina egna misstag; om och om igen.
Kina har en lååång historia och en ruggig människosyn som vi i väst inte kan påverka så lätt, det vore naivt att tro det. Men visst har vi medel att påpverka, i synnerhet nu i samband med OS. Jag håller fullständing med att det är galsnskap att inte ta tillfället i akt, en annan gång har vi kanske inte samma förhandlingsläge. Kina har satsat stort på detta OS!
pysseliten: En längre historia än de flesta och kanske också en av anledningarna till deras ruggiga människosyn. Kina har satsat otroligt stort på detta OS (rent ekonomiskt handlar det om ca 300 miljarder!), men att andra i världen inte nyttjar denna "hållhake" och försöka få till ett mer rättvist land med bättre behandling av sina medmänniskor är mig oföståeligt. När får man ett bättre tillfälle? Aldrig.
Men som sagt, feghet är en ful ovana många driftar sig till att plocka fram för ofta. Civilkurage, någon?
Skicka en kommentar