Vilotid ad finitum

Några timmars tröttsam bilkörning mot Norrland ackompanjerad av en skvalande och lätt raspig Bryan Adams då jag inte enbart själv får bestämma ljudridån som ska maskera vägsuset. I baksätet två mindre filurer med årgång 2000-talet som tycker om att överrösta varandra. Särskilt Bryan Adams

Någon timme senare och lite mättare efter den syndigt goda blandsalladen från krogen runt hörnet (för övrigt en av de ytterst få saker jag saknar sedan Flykten), sitter jag på föräldrarnas balkong på 5:e våningen i den nybyggda lägenheten och blickar ut. Till vänster alla de röda taken i centrum av både plåt och tegelpannor. I mitten ser jag södra hamnens blåa vatten och till höger den stora fabriken med Smurf-namn som tillverkar moln. Om man nu frågar min grabb. Bakom några andra hus och träd ligger macken med den rikstäckande diskussionen om porrtidningarnas vara eller icke vara. Solen värmer från klarblå himmel, ja nästan brinner. Mitt maoriska halsband från Nya Zeeland kommer lämna ett ljust avtryck på min bröstkorg om jag bara fortsätter sitta still en liten stund. I vardagsrummet bakom mig ligger mamma på soffan. Orken är inte mycket till, sömnen desto mer. Trots de tunga molnen i våra sinnen finns ändå utrymme för kärlek, värmande ord och tröst. En glädje i sorgen, en ljuspunkt i det mörka. Hon ska dö, ja jag vet, men hon lever än.

Tvenne dagar stundar här i Norrland innan plåtfågeln bär mig och la familia söderut. En vecka hos syster L där största ansträngningen är likhetstecken med poolbad och kall sangria. Veckan därefter på varma och vackra Rhodos i det mörkt blåa medelhavet.

Ibland är livet flådigt gott. Trots allt.