Jessica skriver att hon dör VetU-döden på KI. På ett annat sjukhus i en annan ände av landet håller istället en annan kandidat på att dö den stora tristessdöden på klin. En och en halv vecka på avdelning har mig att klättra på väggarna. Tillåt mig summera: Ett/1/! utfört neurologiskt status på åtta/8/!! arbetsdagar! Begreppet sittrond är ett främmande begrepp som med lite tur utförs en gång i veckan. Begreppet rond och att träffa patienter är obefintligt. Inga patienter kommer in, inga skrivs hem, de bara är, vilket jag förstår men föranleder för mig inte heller särskilt mycket jobb utan istället att sitta av tid. Försöker effektivisera. Tar med laptopen och gör case inne på läkarexpeditionen, kaffe i pappmugg mitt främsta sällskap. Klockan slår 9:53 och inga riktiga läkare ännu i sikte. Som ett ensamt skepp utan roder på stiltje hav. Pausar, skriver utvärderingsmail till klinikansvarig om placeringens brister med förhoppning om bättring för kommande kandisar med olycklig avdelningslottning. Plingar snabbt ett svar tillbaka, med tack för upplysningen. Det upplevs genuint men sett för mycket av motsatsen och det genuina förblir till syvendes och sist ambivalent.
Går ned till våningen under där E jobbar med patienter med långt mer akuta behov. Insuper atmosfären, pulsen, drivet. Hon har inte tid. Injektioner ska ges, anteckningar skrivas, telefonsamtal ringas, anhöriga underrättas. Jag vill ge injektioner, diktera, träffa patienter. Istället sitter jag på en tyst läkarexpedition bakom en låst dörr, och dör den stora tristessdöden.
7 kommentarer:
Det verkar vara många som lider av tristess just nu, som sagt. Man kanske kan hoppas att lite beror på vädret...
I det läget hade jag nog tagit reda på när jag var tvungen att visa mig för att få godkänt på praktiken, sen hitta på mer konstruktiva sysselsättningar någon annan stans. Annars kan ju du som forskar alltid ta med dig en bunt med pek att läsa. Jag har alltid en hög med dåligt samvete som ligger, och pek är ju en accepterad litteratur på avdelningen...
Sen kan man ha en mer övergripande åsikt om hur skrämmande det är att så många praktikplatser är så undermåliga. Hos oss bemöts kritiken ofta med kommentaren att det är upp till studenten att se till att praktiken blir givande. Lika insiktsfullt som att skicka ut en orienterare i skogen utan karta. Hade jag vetat vad det handlar om hade jag inte behövt praktiken... Jag har sett exempel på kliniker som lyckas fixa en alldeles fantastisk studentmiljö och de jobbade inte ihjäl sig för det, det gäller bara att tänka till lite... men det är klart att tänka kan ju vara jobbigt.
Frida, vi kan alltid hoppas.
FiaLisa, i realiteten är jag knappt där (inte mer än jag måste så att säga) och fyller istället tiden med forskning och annat godis. Men vad som irriterar mig att klinikplaceringar skall vara så undermåliga i sin utformning när man är där för att lära sig något man skall ha med sig i hela sitt yrkesliv. Om någonting så är jag en företagsam kandidat, men just nu toppar det alla gränser och höjder av tristess.
Jag beklagar. Detta frustrerar mig så ofta. Man kunde gjort tiden så mycket mer lärorik och konstruktiv. Om man gjorde det, tänk vad mycket man skulle kunna?
Och nej, alla dagar orkar man inte, trots att man är en engagerad och företagsam kandidat inleda varje dag med "Hej, jag är XX. Jag ska vara här idag. Vart ska jag gå?" "Hej, jag är XX. Jag ska gå med dig idag." "Jag gör gärna det där." "Jag vill veta, jag vill lära, jag vill vara med" Nej hu. Vissa dagar när himlen är tungt räcker energin inte till. Då hade man önskat sig ett sådant, flying alone kit, så att om man blev upphittad i korridoren skulle folk kunna läsa på plastlappen runt halsen och ställa en i rätt hörn.
Diarier, även om jag har lite drygt tre terminer kvar av den här utbildningen så är det på sitt sätt fascinerande hur jag redan upplevt så mycket tid gå till spillo som kunde vara så mycket mer än den är. Kunskapstörsten är det inte brist på, men kunskapsbristen desto mer. Ja ett flying alone kit vore onekligen ibland önskvärt. Just vissa dagar. Får man säga att man vill bli klar med studierna och jobba på riktigt istället?
Jösses amalia, typ. Det där låter plågsamt, tidsslösande, och, tja, frustrerande.
Det är förstås inte en naturlag att det alltid måste ingå någon nitlott i de flesta kliniska placeringar under grundutbildningen, men jag tror knappt jag träffat ngn som inte varit med om ngt liknande. Tyvärr.
Ordaallad, lite lagen om alltings djeflighet. Det verkar vara mer en regel än undantag. Och det suger ju, faktiskt.
Skicka en kommentar