16 mars, 2011

När apex talar

Bläddrar igenom tankarna likt ett gammalt kantstött fotoalbum i jakt på förståelse, ja förstånd om man så vill. En sorts bilderbok där jag ser vad andra inte ser och andra ser vad jag själv inte förmår. Tankarna återger med kristallartad transparens miljöerna, händelserna, alla de tusenfaldiga dialogernas upprinnelse i fullständigt oförstånd. Alla tankars fotografier vittnar om två extremer; lätthetens eufori eller årder i sankmark men aldrig mellantinget. Ytterligheternas periferi är somatikens jämvikt, vilket är ingenting mindre än vansklig balansgång med nakna fotsulor på rakbladsslipad bräm. Det gör ont oavsett, även om adrenalinets pumpande sympatikuspåslag är nog för att bedöva de djupaste av slipade sår. Bara när verklighetens tunga sjok av övermäktigheten träder in i finrummets sal är det påtagligt överdjävulskt. Gång efter annan sviker jag mig själv genom att inte ta vara på och nyttja vad som åt mig sägs i, om än svidande, välmening. Följaktligen sviker jag andra genom metamorfos till en mussla oförmögen till utbyte med närmiljön. En sarkofag utan nyckel. Det påminner om vad Sharon den Adel sjunger i Faster; "I can't live in a fairytale of lies, I can't hide from the feeling cause it's right". Vilket är ganska illa när man tänker närmare på det.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Tack så mycket för dina lyckönskningar! Vad roligt att du trivs bäst i op-salen, har själv en föreställning om att jag skulle trivas bra där :)

Lycka till du också! :)

Fredrik sa...

Jenny, tack.