Nej det är nog till att överdriva, att göra en höna av en fjäder som uttrycket säger. Men vad som kan sägas är att det varit berikande, upplyftande, en frisk fläkt i ett stillasittande sinne som fått en att både se inåt och utåt på samma gång.
Det är något fantastiskt obehagligt bekvämt i att lämna ut stora delar av sig själv till en både berömmande och konstruktivt kritiserande skara människor, människor som till för bara några timmar sedan var totala främlingar du innan varken hade hälsat på, än mindre initierat en dialog med. Men helt plötsligt delar ni alla den kalla nakenheten att träna presentationsteknik och ädel talekonst under ledning av en teatralisk jack-of-all-trades som lyckas öppna upp både ny potential, insikt och utsikt i någonting som så många hyser en skräckblandad nervositet till. Inte alla, nej, men många. Fråga en grupp människor hur många som finner det roligt och inspirerande att prata inför andra, inför en publik i ett auditorium där allas ögon är fokuserade rakt på dig. Det kan, i brist på bättre beskrivning, kännas som balansgång på lina över Niagarafallen; svårt, farligt, lika med döden. I en grupp människor där frågan ställs räcker nog ungefär lika många upp handen som det finns vänsterhänta, en tiondel, med lite tur. Nu tillhör jag den tiondelen i dubbel bemärkelse som southpaw och en faiblesse för tungomål i auditorium, men konstens utveckling är mer dynamisk än statisk och utvecklingen tillika en kontinuerlig progression där vinsten är åtminstone likställd med insatsen. Teoretiska väl avvägda barytonstycken som interpunkterats med skalans talande legato-staccato; preciserande, överilande, unik. Allt ifrån mer förberedda presentationer till on-the-spot utmaningar som elevator pitch och månget annat.
Så efter de nu tvenne passerade dagar av detta konststycke har det lämnat mig med både svar och nya frågor, verktyg och funderingar, men framför allt med den bekräftelsen att det här med att lära ut kunskap åt andra människor baserat på vad som får mig att glöda som laddad wolfram, det är något jag tycker om. Lite, så att säga, upplyst. Metaforiskt talat då. Vilken tur att jag därmed har en exjobbsstudent att coacha under våren och i morgon en presentation att cementera mina nyvunna kunskaper. Tack, Jörgen Bodner. Tack.
Det är något fantastiskt obehagligt bekvämt i att lämna ut stora delar av sig själv till en både berömmande och konstruktivt kritiserande skara människor, människor som till för bara några timmar sedan var totala främlingar du innan varken hade hälsat på, än mindre initierat en dialog med. Men helt plötsligt delar ni alla den kalla nakenheten att träna presentationsteknik och ädel talekonst under ledning av en teatralisk jack-of-all-trades som lyckas öppna upp både ny potential, insikt och utsikt i någonting som så många hyser en skräckblandad nervositet till. Inte alla, nej, men många. Fråga en grupp människor hur många som finner det roligt och inspirerande att prata inför andra, inför en publik i ett auditorium där allas ögon är fokuserade rakt på dig. Det kan, i brist på bättre beskrivning, kännas som balansgång på lina över Niagarafallen; svårt, farligt, lika med döden. I en grupp människor där frågan ställs räcker nog ungefär lika många upp handen som det finns vänsterhänta, en tiondel, med lite tur. Nu tillhör jag den tiondelen i dubbel bemärkelse som southpaw och en faiblesse för tungomål i auditorium, men konstens utveckling är mer dynamisk än statisk och utvecklingen tillika en kontinuerlig progression där vinsten är åtminstone likställd med insatsen. Teoretiska väl avvägda barytonstycken som interpunkterats med skalans talande legato-staccato; preciserande, överilande, unik. Allt ifrån mer förberedda presentationer till on-the-spot utmaningar som elevator pitch och månget annat.
Så efter de nu tvenne passerade dagar av detta konststycke har det lämnat mig med både svar och nya frågor, verktyg och funderingar, men framför allt med den bekräftelsen att det här med att lära ut kunskap åt andra människor baserat på vad som får mig att glöda som laddad wolfram, det är något jag tycker om. Lite, så att säga, upplyst. Metaforiskt talat då. Vilken tur att jag därmed har en exjobbsstudent att coacha under våren och i morgon en presentation att cementera mina nyvunna kunskaper. Tack, Jörgen Bodner. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar