06 mars, 2011

Varit, är, kommer

Tröttheten är direkt och påtaglig. Annorlunda vore annat efter 56 mil i bil och där emellan månget annat.

Men före allt vad dagens eskapader bjöd upp till så kunde arbetsveckan skriva upp en för mig milstolpe som "klar" i min forskning och som krävt en arbetsmängd av ordentligt slag. En analys av ett protein som kan krångla mer än hin håle själv är färdigt, sammanställt och bekräftat, tillika en ytterst viktig milstolpe för färdigställandet av mitt numera gigantmanus. Teh joy och lycka för mig och alla inblandade. Andra experiment rullar på och intressanta data trillar in på ganska kontinuerlig basis, vilket känns både stabilt och intressant, även om de närmaste dagarna kommer bjuda på mer semester än någonting annat mer laborationsorienterat. Skidbackar, stugliv och varm choklad är långt ifrån provrör, sterilbänkar och PCR-maskiner.

Den här dagen gick dock i varken ledighetens eller jobbets tecken utan någonting helt annat. I ottan bilade jag och M till en stad söderöver för inspiration, träning och utbildning där jag även hann med möbel- och prylshoppingsvängen på svenska kommersialismens högkvarter. Addera till detta kärt återseende av A, nya bekanskaper, god mat och berikande samtal. En heldag som nu efter många mil och timmar nåt sitt slut och med det intåg av sömnens huvudperson John Blund.

2 kommentarer:

Carro sa...

Sv; Jag vet, det är verkligen oundvikligt att vara ledsen när sådana här saker händer, jag vet bara inte hur jag ska lyckas fungera trots ledsenheten. Hittills fungerar det ganska bra att sjunga Lady GaGa jättehögt, men det är inte speciellt produktivt och jag behöver ju hänga med i skolan för läkargrejen tänker jag verkligen inte ge upp. Så hur gör man egentligen för att fortsätta med något normalt liv? Det är jättefina kommentarer du skriver i alla fall, tack :)

Doktoranden sa...

Carro, hur man gör? Man bryter ihop ett slag, låter det ebba ut och sedan bygger upp sig själv igen bit för bit, steg för steg.