När verkligheten tränger sig på

Efter att de senaste dagarna vänt ut och in på både resonemang, sig själv, sina egna föreställningar och andras diton är jag kvar med en rätt urvriden och värkande hydda av hud, ben och muskler. Känns stelt stapplande och darrande, som att vandrat från ett rums verklighet till ett annat utan möjligheten att gå tillbaka eftersom det leder till en korsning där två individer bara kan gå åt varsitt håll. Den verkligheten är skrämmande; mörk, obehaglig, främmande och så i alla konstellationers grundvalar icke önskvärd. Det är min största mardröm som i sina mest reflekterande stunder kan omsvepa sitt kväljande obehag tätt och kvävande och göra andehämtningen hävande och tung.

Varje gång vi som människor måste omvärdera vår verklighet har vi allt som oftast två val; det ena är att dra skygglapparna över ögonen och fortsätta gräva sin redan utsedda grop eller göra det annorstädes långt mycket svårare - förändra vad det än är man behöver förändra. Beteende, förhållningssätt, prioriteringar; vad det än är så förblir kontentan att förändra ett invant mönster hos sig själv är en svidande, ja ibland plågsam, process.

Där jag stod i reflektionen av spegeln blickade ur vardera öga båda verkligheterna tillbaka på mig, inramade av ett nästan buskigt och ovårdat skägg som normalt brukar befinna sig i åtminstone ett välansat stadium. Summan av de senaste dagarnas radikaliteter yttrade sig i rakhyvelns skoningslösa skördande och innan jag visste ordet av var tomheten där. Drog med fingertopparna längs hakan. Naket, svalt, mjukt. Kvar i reflektionen fanns nu ett ansikte jag inte sett på mycket länge, ett ansikte som i mer praktisk företeelse kommer behöva visa leg på systembolaget igen under lång tid framöver. Men oavsett så är det trevligt att ses igen, det var en lång tid sedan sist.