Blåbär

Tillvaron är alltjämt lite av en stormvind eftersom varje gång det börjar lugna ned sig någotsånär är Murphy där och planterar något illvilligt frö som likt ogräs växer sig till Manhattan-imponerande kaskader av trubbel. Vad sägs om ett buffébord som serverat både lumbalpunktion och CT-skalle? Nästan så jag i ren frustration skrattar åt eländet, ty något konstruktivt i att verbalt gorma samtidigt som man hytter med näven mot dagen är futilt. Istället gör jag det bästa som går, åtminstone försöker.

Den genomgångna skärseldskursen i presentationsteknik visade sig i slutändan bära smakrik frukt. Vid gårdagens presentation för forskarkollegiet och andra inbjudna med intresse för mitt nörderi implementerade jag förvärvade kunskaper och lyckades få till någonting jag sällan lyckats med tidigare mer än någon enstaka gång, en sådan där presentation där det flyter och hela tillvaron är ett enda långt euforiskt "in the zone"-moment. Teh joy.
Men åsido mina nya blåbärskunskaper i att presentera har labbet sett nyinflyttning av en hel drös blåbärsstudenter med exjobbsdrömmar att sänka sina tänder i. Således, främst i egenskap av den här önskan known as "handlederiet", är det ok att avisera en "like" på den i sann ansiktsbokanda? Tillika roligt är det att den student jag delvis handleder, S, utöver att vara en mycket ambitiös sådan med samma grundutbildning som mig, har samma målsättning att fortsätta till läkaryrket. Studenten frågar massor om mycket, jag svarar gärna, ty jag gillar handlederiet. Det visar sig tydligare hela tiden. Låt oss därmed säga som the good ol' Snake himself David Coverdale; Forevermore. För all framtid; och mer.