Eftersom jag skriver en någotsånär anonym blogg blir det en något avpersonifierad egenpresentation. Att jag skriver under nom de plume beror på flera saker, men den främsta är nog för möjligheten att kunna skriva om saker som annars är belagt med lite mer egna mentala tabun. Det går helt enkelt att beskriva saker på ett mer figurativt sätt, en sorts utelämnande skyddsmekanism. En annan mer trivial anledning är att jag tidigare (nu flera år sedan) skrev en rätt känd blogg om något helt annat och under mitt riktiga namn, och för att kunna skriva det jag skriver om idag var jag på något sätt tvungen särskilja mig från de tidigare skriverierna. Pseudonymet blev således lösningen.
Annars är jag nog rätt enkel, praktiskt lagd (vilket INTE ska uppfattas som snickarhändig nota bene) med en rätt ordentlig faiblesse för dagdrömmeri. Dock är jag i de flesta fall rätt duktig på att försöka uppnå mycket av vad mitt dagdrömmeri kan innebära, men självfallet fallerar jag miserabelt både en och tio gånger mellan varven.
Försöker läsa litteratur så gott det går, men ekvationen tid och bokläsning är inte alltid bästa vänner. Om dessutom någon försöker övertyga mig att läsa en deckare eller annan kriminalroman har jag säkerligen inom loppet av några sekunder både spytt galla över både den stereotypa huvudrollsinnehavaren i form av avdankad CIA-agent, dennes uppenbara trust issues samt böjelser för kvinnor och därefter hivat ut boken genom fönstret. När jag läser blir det med fördel böcker från författare som Hjalmar Söderberg, Bob Hansson, Chuck Palahniuk, Nick Hornby, Neil Strauss, Joyce Carol Oates och så vidare runt nästa hörn (sen har jag en stor kärlek till J.K. Rowlings författarskap, med alla åbvious konsekvenser). Fast om än det jag läser påverkar min vardag och sätter nya begrepp till min upplevda värld är det i närmelsevis obefintligt kontra vad musik åstadkommer. Jag hyser en stark övertygelse att jag måste ha fötts till den här världen kramandes en boombox. Så länge jag över huvudtaget kan komma ihåg har jag alltid lyssnat på musik. All musik. Från konstig jazz och klassiska eskapader hos min farmor och farfar på deras LP-spelare, till Europe på min egna LP-spelare och vidare genom åren med CD-spelare och Walkmans som målat sina musikaliska landskap med konstellationer som Bad English, Winger, Bon Jovi, Def Leppard, Popsicle, Dishwalla, Whitesnake och tusen till. Det är bara ta en lyssning på de flertalen spotify-listor den här bloggen består av. Jag knarkar musik. En digital junkie i samma ven som Jared Letos minnesvärda roll i Requiem For A Dream.
För övrigt uppvuxen i en liten stad i Norrbotten. Tog flyttlasset och drog så fort jag kunde, om än inte så herrans många mil därifrån. Mår fortfarande rätt tjyvens när jag åker tillbaka dit av många anledningar. Idag har jag en fantastisk familj bestående av fantastisk fru, tre rätt fantastiska barn (lite beroende av deras dagsform), ett stimulerande yrke och på väg att skaffa mig ett säkert ännu bättre dito.
Och självfallet bör varje dag ackompanjeras av ett för dagen lika symboliskt soundtrack.
Annars är jag nog rätt enkel, praktiskt lagd (vilket INTE ska uppfattas som snickarhändig nota bene) med en rätt ordentlig faiblesse för dagdrömmeri. Dock är jag i de flesta fall rätt duktig på att försöka uppnå mycket av vad mitt dagdrömmeri kan innebära, men självfallet fallerar jag miserabelt både en och tio gånger mellan varven.
Försöker läsa litteratur så gott det går, men ekvationen tid och bokläsning är inte alltid bästa vänner. Om dessutom någon försöker övertyga mig att läsa en deckare eller annan kriminalroman har jag säkerligen inom loppet av några sekunder både spytt galla över både den stereotypa huvudrollsinnehavaren i form av avdankad CIA-agent, dennes uppenbara trust issues samt böjelser för kvinnor och därefter hivat ut boken genom fönstret. När jag läser blir det med fördel böcker från författare som Hjalmar Söderberg, Bob Hansson, Chuck Palahniuk, Nick Hornby, Neil Strauss, Joyce Carol Oates och så vidare runt nästa hörn (sen har jag en stor kärlek till J.K. Rowlings författarskap, med alla åbvious konsekvenser). Fast om än det jag läser påverkar min vardag och sätter nya begrepp till min upplevda värld är det i närmelsevis obefintligt kontra vad musik åstadkommer. Jag hyser en stark övertygelse att jag måste ha fötts till den här världen kramandes en boombox. Så länge jag över huvudtaget kan komma ihåg har jag alltid lyssnat på musik. All musik. Från konstig jazz och klassiska eskapader hos min farmor och farfar på deras LP-spelare, till Europe på min egna LP-spelare och vidare genom åren med CD-spelare och Walkmans som målat sina musikaliska landskap med konstellationer som Bad English, Winger, Bon Jovi, Def Leppard, Popsicle, Dishwalla, Whitesnake och tusen till. Det är bara ta en lyssning på de flertalen spotify-listor den här bloggen består av. Jag knarkar musik. En digital junkie i samma ven som Jared Letos minnesvärda roll i Requiem For A Dream.
För övrigt uppvuxen i en liten stad i Norrbotten. Tog flyttlasset och drog så fort jag kunde, om än inte så herrans många mil därifrån. Mår fortfarande rätt tjyvens när jag åker tillbaka dit av många anledningar. Idag har jag en fantastisk familj bestående av fantastisk fru, tre rätt fantastiska barn (lite beroende av deras dagsform), ett stimulerande yrke och på väg att skaffa mig ett säkert ännu bättre dito.
Och självfallet bör varje dag ackompanjeras av ett för dagen lika symboliskt soundtrack.
2 kommentarer:
Jag fick också feeling. http://www.frukavat.blogspot.com/
FruK, heja dig!
Skicka en kommentar