Patologen och cytologen hägrade under förmiddagen, en avdelning dit vårdpersonal från en stor region skickar remisser med vävnadsprover för utredningar av alla de slag. Tanken var att få en demonstration i utskärning. Intressant och lärorikt med olika vävnader som hud, vårtor, fettväv och annan mer internt lokaliserad vävnad. Men sen kom ett tillfälle som får mig att undra om ödet och ironi går hand i hand som något masochistiskt radarpar. Kommer fram exakt samma organ med exakt samma sjukdom som min mor hade. Tumören är en grågul sörja men som i det här fallet gick att plocka bort. Skär ut den. Ingen spridning. Förebyggande behandling i efterstadiet. Patienten kan leva vidare.
Det fick inte min mor.
Hon dog.
Och det gjorde så ont att stirra den jävla sjukdomen rakt i vitögat.
Det fick inte min mor.
Hon dog.
Och det gjorde så ont att stirra den jävla sjukdomen rakt i vitögat.
3 kommentarer:
Aj. Förstår precis.
Har inte exakt samma erfarenhet, men har däremot träffat många patienter med pappas diagnos som lever i högönsklig välmåga efter avlägsnandet av tumör - han dog i snöplig sepsis och organsvikt två dagar efter operationen och man kan inte låta bli att tänka "om inte om hade varit" fast det inte är något som helst konstruktivt i det.
Usch fy... Det är väl ungefär det jag kommer på att säga. Och ja, de är ett radarpar. Jag tror det är meningen att man ska lära sig något av alla situationer, men ibland undrar man om allt bara är ett stort grymt skämt.
Mårr, även du förlorade en älskad förälder så känslan och saknaden är densamma. Att man hela tiden reflekterar över "om inte om hade funnits" är synnerligen intet konstruktivt, samtidigt som det verkar ha någon sorts fundamental funktion för ens egna psyke. Ja ze brain, du vet ju själv.
Sara, de orden fungerar bra. Även jag tror på devisen att man ska lära sig någonting av alla situationer man möter (det är liksom det fundamentala i personlig utveckling), men vissa extremer känns bara bisarra. Det här var onekligen en sådan.
Skicka en kommentar