Tiden går och långsamt nödgas jag utmejsla och fila på konststycket att utveckla en balans som fungerar för barnen, familjen, jobbet och studierna. Kontrapunkterna vävs in emellan vackert anslagna sorlande ackord i dur och lätt svårmodiga melodier i ljuv moll. Ingenting kommer enkelt eller snabbt utan allt utkristalliserar sig i egen takt likt kol under tryck och tid vrider sig till diamanter. Aktuella situationer, pragmatiska förhållanden och nymodiga omställningar ställer det rådande sakläget på kant och man ansätts utreda dess följder, facit och tendenser på sätt sällan helt enkla. Mångt och mycket förblir nog ändock förbehållet den mentala övertygelsen om att glaset till trots allt ändå är halvfullt. Jag lär mig hur man måste dela upp sitt arbete. Vad man hinner, vad som kan vänta och vad som måste göras utan att det blir på bekostnad av något annat man varken vill, kan eller bör göra något sorts avkall på. Vitsen att plåga sina av trötthet rödsprängda ögon i vargtimmens ylande vaka förlorar både pondus och förnuft. Alla delar behöver sin beskärda del kvalitetstid och bara jag själv kan styra över fördelningen i frågan.
Sätter mig bredvid min fru och den fantastiska mage som likt ett vinkelrätt spjut pekar rakt ut från kroppen. Den vrider och vänder på sig och påminner mig om det fantastiska med livet som snart gör en storartad entré för att omvälvande ställa allt på charmerande kant ytterligare en gång. Grabben kommer upp från sängen i sitt rum och snyftar efter sin farmor som inte längre är i livet. Tar sin kudde, kryper ihop under en filt bredvid mig i den grå soffan och jag stryker honom långsamt över håret samtidigt som ögonen läser vidare i boken jag har i knät. Den känsla av förlust och saknad vi båda känner i samma ögonblick är påtaglig och påminner mig om livets ibland fragila och sorgliga men oundvikliga natur.
Någonstans mitt i all denna kakafoni av upplevelser, händelseförlopp och känslospel finns livet man aldrig kan skjuta på framtiden. Livet har ett syfte och det är resan i sig självt. Ändhållplatsen är inte av intresse ty den är mig veterligen rätt slutgiltig.
Jag reser, lever, lär och helt enkelt, bara är.
Sätter mig bredvid min fru och den fantastiska mage som likt ett vinkelrätt spjut pekar rakt ut från kroppen. Den vrider och vänder på sig och påminner mig om det fantastiska med livet som snart gör en storartad entré för att omvälvande ställa allt på charmerande kant ytterligare en gång. Grabben kommer upp från sängen i sitt rum och snyftar efter sin farmor som inte längre är i livet. Tar sin kudde, kryper ihop under en filt bredvid mig i den grå soffan och jag stryker honom långsamt över håret samtidigt som ögonen läser vidare i boken jag har i knät. Den känsla av förlust och saknad vi båda känner i samma ögonblick är påtaglig och påminner mig om livets ibland fragila och sorgliga men oundvikliga natur.
Någonstans mitt i all denna kakafoni av upplevelser, händelseförlopp och känslospel finns livet man aldrig kan skjuta på framtiden. Livet har ett syfte och det är resan i sig självt. Ändhållplatsen är inte av intresse ty den är mig veterligen rätt slutgiltig.
Jag reser, lever, lär och helt enkelt, bara är.
2 kommentarer:
Första stycket: Kunde inte uttryckt mig bättre själv! Nyckelordet är väl balans. Alla måste få drömma och jobba hårt för att uppnå dem, men är det värt att jobba så hårt att man tappar andra aspekter av livet? Som familj, vänner... sig själv? Absolut inte! Det gäller att hitta balansen...
Andra sycket: Jag tar mig friheten att gratulera lite i förtid. Livet är bräckligt, men icke desto mindre en ofattbart fantastisk grej :)
Julia, nyckelordet indeed. Balans blir dessvärre svårare att finna desto fler 'måsten' som existerar i ens tillvaro. Någonstans måste man alltid ha sig själv främst i fokus, man är aldrig till någon glädje för andra om man inte fungerar i sig själv.
Och tack.
Skicka en kommentar