Efter det senaste besöket hos mor och far var jag lika utskrapad som för lite smör på en alldeles för stor skiva bröd. En fantastisk analogi målad av Tolkien i Bilbos resonemang med Gandalf Grå här liknad med tung sinnesstämning. Mentala återhämtningen i behov krävde både tid och ork där de två var i total avsaknad. En känsla dränkt av mörker och tröstlöshet var allt som lyckades frambringas. Dagens visit var intet bättre med sista frasen jag får mig tilldelad av mor innan avfärd:
- Tror jag tar alla tabletter på en gång och får det överstökat.
Irritationen, ilskan och den omisstagliga förtvivlan bubblar upp i mig på ett okontrollerbart sätt. Blir uttryckligen och synbart arg men vad är min rättighet till det? Ur led är livet, relationen och tryggheten. Hur förhåller jag mig till det omöjliga?
Nattar senare min dotter. Läser om när teskedsgumman skulle plocka blåbär och lurar alla djuren; den sluga räven och snälla björnen. Stryker henne över kinden och håret. Innan sömnen tar henne till drömmarnas land säger hon:
- Pappa sova mig inatt.
- Såklart jag gör.
Att allt är en vågskål är tydligt. Att somna bredvid och med blicken på en av de mest kärleksfulla grundstenar mitt liv besitter är stärkande. Hur starka och vittrande vindar än viner i dystra stunder hålls grunden i livet upprätt av det fantastiska. Ett barns ovillkorliga kärlek till sina föräldrar och föräldrarnas dito. Balansen är hårfin men faller i favör. Den här gången.
26 december, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Vet egentligen inte vad jag ska skriva mer än att jag inte har någon aning om mina föräldrar lever eller inte. I vissa fall måste man klippa banden för att överleva själv :-(
Dina barn kommer aldrig överge dig-det är jag säker på. Var rädda om varandra!
Maria, ibland kommer det till sådana extremer vilket är fruktansvärt synd. Mycket tråkigt att höra man ska tvingas till sådana beslut. Ledsen för din skull.
Jag hoppas man själv alltid får ta del av sina barns liv. I alla fall så länge man lever.
Din mor spelar ojuste där. Det kan förstås - alla har vi ångest inför döden, särskilt då vår egen - men inte ursäktas. Det är fortfarande ojuste. Och det är OK av dig att tycka att det inte är OK (att tycka att något inte är OK är ju som bekant inte detsamma som att få ett tokbryt och skälla ut personen eller något ditåt).
Vansinne. Att behöva ha denna ångest. Jag vill inte ens tänka tanken jag. Att då vara mitt uppe i den...Jag förstår att man vill meddela omvärlden detta. Jag gör det. En sådan enorm frustration. Och kanske ett rop på "hjälp"? Men samtidigt vill man ju inte höra. Eller veta. Och ge ens barn dåligt samvete. Och ännu mer sorg över att livet snart är slut, vilket ändå verkar uppenbart. Vilken röra. Men det ordet känns ju egentligen för lätvindligt...
Tolkia, alla har nog en viss oro eller ångest inför döden. Dock, om jag känner mig själv någorlunda väl, tror jag ändå att jag på ett sätt börjat acceptera faktumet om ändligt liv. Inte så att jag inte känt till det, uppfatta mig fel, men vissa ignorerar hellre ett faktum än uppmärksammar och känns vid det. Jag finner min mor synnerligen orättvis i hennes agerande, men jag måste på något sätt försöka se hennes sida av det också, även om den går stick i stäv mot mina egna (förutfattade) meningar.
Kat, ångest och ångest. Ja för min mor är det tveklöst ångest. För mig är det mer en ilska och irritation. Måhända det också en typ av ångest. Är inte psykolog och kan ej utvärdera mig själv på ett objektivt sätt. Jag har bara en önskan och det är att se henne gå hädan, vilket låter hemskt, men livet kan först börja gå vidare för alla andra när hon inte längre finns. Det låter för tragiskt men inte gör det allt något mindre sant ändå. Ja se liv och död.
men jag skiter fullståndigt i vad känslor betäcknas som, psykolog eller icke. Och att du vill att livet där ska få ta slut, det är ju absolut inte alls fel. Det påverkar ju sannerligen alla nära och kära. Och att behöva se på när någon förändras (vilket jag förstått är fallet??) så hiskeligt...det är väl nästan tortyr...Usch vad svårt detta var att uttrycka...publicera inte om du inte vill... Hang in there, det är det enda jag kan säga. Med hopp om snar lättnad...
Kat, nej i mina ögon är det inte fel men väl betraktas det så i många andras. Att se någon långsamt lida mot sin död är svårt, något förhållningssätt existerar inte utan man får göra det man kan av situationen. Jag håller ut och är tacksam för det geografiska avstånd jag har dit. Vore det närmare skulle jag inte klara av det, en portion vardag måste jag få mig tilldelat i alltihop.
Åh, jag vet inte vad jag ska säga.
Har tänkt på det där ibland, av två vidriga situationer, vad skulle man välja: Att få tid till ett långsamt avsked men samtidigt då riskera alla de jobbigheter du och din familj nu genomgår - eller som det blev när min pappa gick bort, helt chockartat och utan förberedelse och tid att ta farväl - men med bara ljusa minnen bevarade?
Man önskar ju alltid det man inte fick, men när jag nu läser hur ni har det får jag tänka ett varv till. (Man önskar naturligtvis aldrig någon plåga, men jag hade önskat att vi fick säga hejdå.)
Asch, det låter jättekonstigt hur jag än formulerar mig, får chansa på att du hajar hur jag funderar.
Mårr, tråkigt höra om din pappas hastiga bortgång. Det är nästan som att spela Roulette, vill man ha svart får man rött och vice versa. Kanske vore kombinationen av de två det bästa, om man får vara egoistisk. Ett snabbt sjukdomsförlopp men ändå med en chans att säga farväl.
Att formulera sig är mycket svårt men snarare är omtanken, i vilken form man än får den, uppskattad. Det ska du och alla andra som skriver kommentarer veta. Så tack.
Skicka en kommentar