Varför är det så svårt att ibland se ens egna begränsningar? Att inte se man har tagit ett eller rent av flera kliv för långt bort från vad som är både moraliskt rätt och riktigt?
Hur kommer det sig att man i sekunder av narrativ irritation ofrivilligt sårar en annan människa, när man egentligen tycker väldigt gott om dem?
Ett skrivet ord är skrivet och med emfas robust. Det går att fysiskt ta bort men skadan är ändå skedd, ty var fanns tanken innan handling? Människan är och förblir en villrådig varelse med ansenlig potential till det mesta, vår storhet begränsas i utbyte av vår betänksamhet. Utan egenskapen av betänksamheten är vi smaklösa och vulgära, dvärglika och späda. Tanken före talet borde vara en grundval på vilken vi står, men tillika fullt rämnar den ibland och lämnar efter sig sprickor merendels bara tiden vittrar den jämn.
När man ställs öga mot öga mot det saknade förnuftet existerar bara känslan av ett svart hål. Hela dess spektra är reducerat till ett överväldigande behov att kräkas. Nerverna klättrar utanpå huden som ett spindelnät där bara den omkringliggande vibrerande luften räcker för att brännas som eld. Fall djupt och långt. Samla upp bitarna på den mörkaste av bottnar och klättra upp igen. Varje grav är ett hål av lärdom. Så länge man tar sig upp igen och inte stannar kvar finns alltjämt livet.
Tanke före ord. Tanke före tal.
Alltid.
Hur kommer det sig att man i sekunder av narrativ irritation ofrivilligt sårar en annan människa, när man egentligen tycker väldigt gott om dem?
Ett skrivet ord är skrivet och med emfas robust. Det går att fysiskt ta bort men skadan är ändå skedd, ty var fanns tanken innan handling? Människan är och förblir en villrådig varelse med ansenlig potential till det mesta, vår storhet begränsas i utbyte av vår betänksamhet. Utan egenskapen av betänksamheten är vi smaklösa och vulgära, dvärglika och späda. Tanken före talet borde vara en grundval på vilken vi står, men tillika fullt rämnar den ibland och lämnar efter sig sprickor merendels bara tiden vittrar den jämn.
När man ställs öga mot öga mot det saknade förnuftet existerar bara känslan av ett svart hål. Hela dess spektra är reducerat till ett överväldigande behov att kräkas. Nerverna klättrar utanpå huden som ett spindelnät där bara den omkringliggande vibrerande luften räcker för att brännas som eld. Fall djupt och långt. Samla upp bitarna på den mörkaste av bottnar och klättra upp igen. Varje grav är ett hål av lärdom. Så länge man tar sig upp igen och inte stannar kvar finns alltjämt livet.
Tanke före ord. Tanke före tal.
Alltid.
12 kommentarer:
Så kloka tankar du har. Alltid.
ALLTID! it's no mercy on that. "behandla andra som du själv vill bli bahandlad" etc etc. Så tänker jag...oftast...men ibland blir det såklart felfelfelfelfelfelfel....
Maria, så kanske det verkar. Man ska dock inte skåda given häst i munnen.
Kat, ibland blir det verkligen fel.
Sådär ja. Läst ikapp någorlunda på din blogg nu :)
Fina bilder från resan, och jag hoppas du hämtat dig från influensan nu. Min "kombo" har dagit på sig något liknande och jag hoppas att hon inte ger mig bacillerna i julklapp...
Du har så rätt, men usch så svårt det är. För även om tanken finns före ord är den tanken ibland styrd av en känsla. Och känslan kanske inte alltid gör det bäst för en i det långa loppet.
Har satt som regel att aldrig skicka iväg ett mail eller mess när jag är arg eller ledsen utan att antingen sova på det eller visa det för J. Och, oj, vad det har räddat mig många gånger.
dr j, ja det blev några helt ok foton, trots den rätt katastrofalt dåliga kameran.
Hoppas du får hålla dig frisk, influensan var inte att leka med (hostar fortfarande lite lätt och någon enstaka snor-attack kommer när man minst anar det).
Fru K, en bra regel. Det kan nog rädda en många gånger. I believe you.
Sedan handlar det om vad man gör med sina misstag också. Ett uttalat ord kommer inte tillbaka, men det är inte detsamma som att dess verkan är evig och oförstörbar. Vi har en tendens att övervärdera de rispor vi får i själen eller - oftare - egot, och för den delen även konsekvenserna av att vi tillfogat andra rispor. Man kan lugnt utgå från att vad man själv säger om andra, det säger de till andra om en själv (ergo bör man inte dö av förvåning om man någon gång får höra att person x sagt ett obehagligt y om en; därmed inte sagt att man måste gilla det). Nu argumenterar jag inte för att man skall gå omkring och häva ur sig vad som helst åt vem som helst, men det är väldigt lite som är irreparabelt.
Och it takes two to tango; en avsändare och en mottagare. Båda måste se saker och ting för vad de är. Båda måste också, efter en kontrovers, vara villiga att backa och ge och ta förlåtelse.
Tolkia, så sant du har.
Tanke före tal, helt klart, men också modet att säga ifrån när det behövs. Julkram. :)
drw, det bör också finnas med på ett hörn. Goda juledagar till dig med.
Nej, jag håller inte med dig helt! Om man alltid måste tänka innan man öppnar munnen kan man inte vara spontan. Spontanitet, gör samvaron lätt och avslappnad, om man gillar sin omgivning är man spontant vänlig mot den och säger bra saker, om något gnager är det lättare att vara ärlig om man omgående säger vad man har på hjärtat.
Jag tycker däremot att det är svårt att vara spontan och ibland har tiden passerat när det var läge att ärligt säga sin mening, då kan det bli problem. Att oavsiktligt såra någon är jobbigt, men det är som sagts tidigare, alltid en tolkning gjord och man styr aldrig över hur någon mottar ett ord, hur välment det än må ha varit!
Pysseliten, måhända har du rätt och visst ska spontanitet också vara en del av vardagen, men spontanitet i stunder av irritation är sällan bra.
Skicka en kommentar