23 december, 2008

Ögats mörker

Stryp mig då, det är väl det du vill? Dra ur mig livskraften som det redan förgiftade korallrev du ser. Är likväl redan kvävd av både tanke och lust, din timmes sena ankomst är avskyvärt väntad med en känsla av ofrånkomlig vördnad. Dialogen väller över av svärtad sot och känslor till bristningsgränsen laddade av kvävande smuts; allt är mig likgiltigt som viskningar i en grav fylld till bredden med död.
Ilska, hat, förbannelse och krav. Vadå glädje? Vågar Fan själv stå där och skratta mig i ansiktet? Håna mig du men märk ord och handling. Allt går runt, tillbaka till perrongen och tåget märkt Hades. 'Giv plats, här kommer en död' utbrister stinsen genom sina gula tänder. Och en till död, en aldrig sinande ström av livsöden.

Hur väcker man insikten om döden till liv? Hur ser man klarhet då framtiden är frusen som ett stilleben av vanitasmotiv och historien väver in sina tankar i det aldrig existerande nuet? Gång på gång i ett evigt mörker ställs våra ögon mot dödens raviner. Djupet är vackert. Bottenlöst och lugnt. Vore det ändå så farligt att falla? Tiden är utmätt och räknad för oss alla, oundvikligt är vårt fall men vem säger fallet är obehagligt? Har någon beskrivit det? Det kan vara den skönaste känslan i världen för ingen har rapporterat om motsatsen. Kanske svävar man i ett limbo mellan dröm och vakenhet där varken regler eller fysikens lagar träder i kraft. Livet satt ur spel och med det dess begränsningar. Varför räds man en väg alla ska vandra? Varför inte stirra döden i vitögat och säga 'jag känns vid min stund och kommer inom tidsfristen'? Allt förloras i evigheten. Foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i livets alla sammanhang och kanske är det då man finner livet.


"No man is an island, entire of itself.
Each is a piece of the continent, a part of the main.
If a clod be washed away by the sea, Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manner of thine own or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me, for I am involved in mankind.
Therefore, send not to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee."

- John Donne

3 kommentarer:

Marie sa...

Ska villigt erkänna att jag inte alltid riktigt hajar dina texter/citat (fast det är kanske inte meningen heller), men GOD JUL på dig, doktoranden! :)

Anonym sa...

Jag tycker att det faktum att jag kommer att dö gör att jag också kan leva fullt ut. Döden finns där... och jag vet att den väntar på oss alla...

Kram

Fredrik sa...

Mårr, en del av mina texter blir inte helt lätta att förstå eftersom bakgrunden till dem inte alltid är helt uppenbar. Den här texten handlar om de känsloaspekter jag upplever när jag är i närheten av min sjuka mor.

Maria, det är en värdefull insikt.