En del undrar varför jag gett mig in i det jag har. Att när jag redan som forskarstuderande och doktorand (samma sak, två namn), även ger mig in i läkarsvängen. Kan man inte vara nöjd med det ena och tycka det är bra så? Varför gapa över ännu mer då man redan har det man har?
Anledningarna är flertalet.
Forskning är för mig synnerligen intressant eftersom man har möjligheten att verkligen studera någonting på en liten nivå och lära sig fantastiska saker om en värld man egentligen inte kan se men ändå påvisa. Att visa hur någonting uppför sig i olika situationer och som driver människans kunskap om världen omkring oss framåt och i nya riktningar. Vi lär oss mer om sjukdomar, hur de fungerar, dess svagheter och hur vi kan påverka dem på olika sätt. Det är en sann tillfredsställelse att utföra experiment som verkligen påvisar någonting. En liten del i det stora.
Att koppla samman detta med läkeri är för mig, förutom en utmaning, en möjlighet till fantastisk utveckling. Samtidigt som jag i forskningsdelen med tiden blir bättre (förhoppningsvis) och förstår den mikroskopiska miljön, lär jag mig samtidigt att förstå människan, sjukdomarna och behandlingarna i ett större perspektiv. Det är som ett mynt, det har två sidor, precis som jag också anser mig ha två sidor; forskningen och den kliniska utbildningen. De blir varandras styrkor och komplement, inte hinder och kluvenhet. Reflektera bara kort över möjligheten att möta och behandla patienter med en viss sjukdom och sedan sjukdomen i sig som man forskar om på cellnivå. Vore det ingenting mindre än helt fantastiskt? Jag vill tycka så.
Det finns mycket att vinna om man ser möjligheten.
Så nu vet ni. Moving on.
20 december, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det är ju inte konstigt alls! Inskränkta människor som kanske e avis bara... Du har ju valt världens bästa jobb. Tror jag!
Så san så. Man kan aldrig ha för många srängar på sin lyra. Heja!
Jodå! Så sant! Jag håller med dig i allt du skriver även om jag kanske drivs än starkare av mitt behov att få veta mer (med avseende både på läkarutbildning och forskning). Dessutom gör jag det för att jag kan (därmed inte sagt att jag gör något bara för att jag har möjligheten till det!) Jag känner mig faktiskt lyckligt lottad som fått möjligheten att kunna göra det jag gör. :)
Det finns så många som har mindre/enklare ambitioner än mig som av olika skäl aldrig får tillfället att göra det de verkligen vill.
Än har jag inte fått alltför många som ifrågasatt vad jag sysslar med, men väntar mig att det kommer ske snart...
/Mr F
Kat, det tycker jag också. Finns ingen tvekan.
Maria, för många kan man nog ha men även för få. Tycker mig ha en balans.
Mr F, ja sannerligen känner jag mig också lyckligt lottad att jag fått möjligheten göra det jag gör. Visst har många långt mycket enklare ambitioner men som tyvärr inte får chansen att göra det dom vill, det gör mig än mer ödmjuk i mitt egna avseende.
Jag har blivit ifrågasatt flera ggr redan.
Det kanske är för att när man visar att det är möjligt, att kasta sig ut i förändring blir det ett hot för vissa personer.
Det kan vara skönt att måla in sig i ett hörn, och tänka att man måste vara nöjd, för då slipper man kämpa och slipper rädsla för det okända osäkra.
Jag tror det oftast är osäkra människor, som har ett behov av att ifrågasätta andras livsval.
De som är tillfreds med sig själva och sina val, har inte det behovet.
Där finns väl ingen anledning att inte dubblera om man bortser från den ökade stressen och att det tar längre tid innan man väl börjar jobba som läkare (varför man nu skulle ha bråttom till det?)...
Drw, kanske. Den sidan har jag upplevt. Men frågan blir intressant när det kommer att måla in sig i ett hörn, vem är det skönast för? De utomstående så de vet var man finns eller en själv för att slippa ifrågasätta sina egna val och sin existens?
Jag skulle även tro det främst är osäkra människor som yttrar sig, men även kategorin som menar väl och genuin omtanke finns också.
Boris, dessutom om man vill jobba både med forskning och klinik är det synnerligen gynnsamt att dubblera. Om man säger så.
Skicka en kommentar