Pappan & Dottern

Lördagsmorgonen gryr, vid frukostbordet sitter jag med en kopp te och rostat franskbröd. Bredvid mig sitter dottern och äter flingor med ett flin. E och grabben är ute på egna äventyr, den här förmiddagen är vår ensamma stund. Ett tidsmoment av äventyr.
Hon springer iväg från köksbordet i ett huj, tar sin lilla påse med dansskorna och slänger på sig jackan med mössan på sned. I nästa sekund sliter hon febrilt i ytterdörrens handtag samtidigt som hennes gälla men allt annat än späda röst yttrar:

- Pappa! Pyttedans!!

Jag hinner inte med. Står fortfarande som ett fån med tandborsten i munnen och vitt skum droppandes ur mungipan. Tar mig till hallen och möter hennes blick. En oskuldsfull blick av glädje och förväntan man bara ser hos små barn. Tar på mig jackan och vidare mot dansskolan. På radion i bilen spelas "Öppnar Mitt Hjärta" med Tomas di Leva. Dagens soundtrack.
Under en stund blåser vi ballonger, leker spöken, mamma Mu sover, snurrar, skrattar och förstärker det osynliga band som är så starkt. Obrytbart. Hon tindrar av glädje när vi har dansskolan i ryggen och sätter oss ner på ett mysigt café. Chokladbollen hon mumsar på är till hälften över hennes kinder istället för i magen. Hon skrattar och hon ler. Jag tittar och smälter, om och om igen.
Tvättar bort hennes ansiktsmask av choklad och går in i en liten butik där vi minuter senare kommer ut med en ännu mindre liten påse innehållandes en ganska liten tröja. Hon skiner som en sol när hon leendes utbrister:

- Påse! Mina kläder! Ååååh!

Det är saker som alla föräldrar gör och upplever med sina barn varje dag men jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt egna livs största glädje och mirakel finns hos mina barn. De gör mig hel. Varje dag.

Sonen säger

- Pappa, du är stark som en bäver.

- ...här, ta en morot. (lördagsgodis? I think not)

Upplösningen

Efter dryga tre timmar av skruvande, skalpkliande, svett, en droppe blod, några kabelmetrar med alldeles för många uttag och en gnutta panik blev upplösningen följande..

Saker någorlunda på plats

Det ska väl vara allt?

Dra mig baklänges på en vagn, succé!

Återstår är bara en uppsjö annat innan den är fullt funktionsduglig. Fast initialt ska sägas att hastigheten på den kan liknas vid hur fort en oljeindränkt ål glider en ur händerna. Varm som hin håles bostad blir den också så måste skruva in lite fler fläktar i alltihop. Alltså, nu tillbaka till arbetsbordet.

JORÅSÅATTEH

Byggardags.



Checklista
Mat i magen? Check.
Ett glas vin i magen? Check.
Alla prylar med? Check.
Tålamod och nerver? Någorlunda check.

Vi ses på andra sidan. Förhoppningsvis.

Dagens soundtrack: Aretha Franklin - Say A Little Prayer

*klick*

Merveilleux

Louis-Désiré Véron var en remarkabel människa. Han levde mellan 1798-1867 och synnerligen mångskiftande i sin person. Alla som åtminstone hört hans namn vet inte alltid att han också var läkare, måhända beroende av att han hellre sysslade med litteratur, politik, gastronomi, opera och balett. Vérons föräldrar ägde en liten bok- och pappershandel i Rue de Bac strax utanför Paris där han växte upp. Som 15-åring fascinerades han av operakonsten tillika litteratur, främst eftersom hans föräldrar hade samma intressen. Men även om fadern uppmuntrade Vérons litterära intresse så skrev han in honom i L'Ecole de médecine för att studera till läkare. Redan som student uppvisade han en förmåga att driva en vinstdrivande entreprenad genom att sälja skelett och skelettdelar till anatomiundervisningen. Han tjänade bra med pengar som gick åt lika fort vid spelborden.
Efter avslutade studier praktiserade han på flera sjukhus och alltid med stor framgång där intresset främst låg inom pediatriken. Han disputerade sedan år 1823 med en avhandling alldeles för fransk för att nämna här. Samtidigt som sitt arbete skrev han mycket artiklar, ofta finurliga sådana, och hans läsekrets var stor vilket också agerade som stöd när han startade sin privatmottagning, vilken också blev till ett lönsamt etablissemang. Några år senare hade Véron också lyckats bli operachef i Paris. Han utvecklade den konstnärliga nivån med orkester, kör och balettkår och hela tiden med nytänkande som bakgrund.
Senare bytte han operan mot tidningsvärlden som delägare, skribent och ansvarig utgivare med lika stor framgång och tillika en stol i Corps législatif (nuvarande deputeradekammaren). Utöver det kröntes han även titeln officer av Hederslegionen av självaste Napoleon III som han vid ett tillfälle hade över på middag. Idag bär två gator i Paris hans namn: Cité Véron, där nu L'Académie des Arts Choréographicues ligger och Rue Véron, inte långt från Sacre Coeur.

Men varför har jag valt att skriva en rätt högtravande text om en ganska koppärrig, skrofulös och tjockmagad herre som levde på 1800-talet? Det kan man fråga sig, och svaret är hans sätt att se på livet.

Hela hans liv har från början till slut den röda tråden att ingenting är omöjligt, det tar bara olika lång tid. Alla vi människor kan åstadkomma exakt det vi vill om vi bara ger oss hän det vi verkligen tycker om och vill. Men istället sitter vi där, hoppas och önskar om en bättre morgondag, utan att lyfta det minsta finger för att göra åtminstone en del av det till verklighet.
Bara för att man gör en sak betyder det inte att man samtidigt inte kan göra en annan. Låt din passion och livsglädje driva dig, men framför allt, var alltid stolt över det du åstadkommer och låt ingen säga något annat.

Solsidan

Knarkar Postens hemsida och leveransinformation.

Min nya dator är äntligen på väg.

Älska

E kommer hem med Dark Passion Raspberry.

Räddaren i yttersta nöd.

Det är som att skita ut en stol på tvären

När dokumentet om min extrauppgift från förra veckans kurs damp ner i min mail-box som ett granitblock höll jag på att både slå knut och svälja min egen tunga på samma gång. Om den förra obligatoriska uppgiften klassas som "fet" enligt någon dålig BMI-skala är den här otvivelaktigt seriöst "obes".

Extrauppgiften som nu är färdigskriven och inskickad, thank god, härrör från det faktum att jag inte kan delta på examinationsseminariet (oh, poor me). Istället befinner jag mig då vid Vindelälvens pärla Kronlund (oh, really poor me). Medicinska seminarier för nya läkarkandidater kombinerat med fantastisk mat, gott sällskap, vacker natur, vedeldade badtunnor och ett glas rosévin.

Nu till att skriva ihop den sista bilagan för Kempefonden så jag i mitt doktorandliv kan resa lite nästa år också. Hej Wien och Denver.


"Panic Room Blues"
Alanis Morissette - Ironic
Jimmy Eat World - Work
Eighteen Visions - Tonightless
Hinder - How Long
Anna Nalick - In The Rough
Popsicle - Not Forever
Kenny Loggins - Danger Zone
Shawn Mullins - All In My Head
Poets Of The Fall - Maybe Tomorrow Is A Better Day

Få tyst på eländet

När jag låg på blodcentralen härom dagen för att tappas på lite blod till andra behövande kom jag att reflektera över en sak. Ja förutom vikten av att donera blod vilket jag anser varenda frisk individ från Treriksröset till Smygehuk borde göra. Min reflektion var den senaste kampanjen "Få tyst på eländet" från organisationen Läkare Utan Gränser (LUG).

LUG gör ett makalöst arbete runt om i världen på många olika sätt och är någonting jag stödjer till fullo. Christel har på sin blogg lagt upp den här kampanjen där man kan bidra med 50 dineros genom ett sms. Det är inte mycket, ungefär som en öl på stan eller en köplunch på jobbet men i fattiga länder med bristfällig sjukvård är det så långt mycket mer.

Många bäckar små blir till en stor å.

Handsjöby

Om någon hitintills mot förmodan lyckats undvika Takida och innan Svea Rikes radio kommer att ha spelat sönder denna pärla vill jag passa på att tipsa om den.

Takida - Handlake Village (mp3)

Nu tillbaka till sängen, fortsätta sova och mentalt supressa bort halsontet och den överhängande tröttheten.

Love is a Mix Tape

Jag har läst denna, ja att bara kalla den en bok är en förolämpning. En skymf. Det närmaste jag kan rättfärdigt beskriva den torde väl vara bibel. Min bibel. Min kyrka. Mitt liv. Det är knappt jag kunnat låta sömnen ta överhanden och stängt mina ögonlock med vetskapen att därmed inte få veta nästa låt, spellista eller nästa händelse. Samtidigt har jag också försökt dra ut på boken så länge som möjligt eftersom jag aldrig velat den skulle ta slut.

Rob Sheffield skriver om sitt liv, om förlusten av hans fru och stora kärlek Renée i en plötslig och oväntad bortgång och hela tiden med musiken som den primära utgångspunkten för allt. Blandbanden hon lämnade efter sig, hur han går igenom sitt ditintills levda liv genom det musikaliska språket och blandbandens otvivelaktiga magi. Har man väl lärt sig blandbandsspråket går det aldrig ur. Det är som att lära sig gå, det bara finns och fungerar. Per automatik.
När hela boken var textmässigt slut så hade det hela egentligen bara börjat. Den vidare utformningen innebar att spela bokens olika blandband och höra historien berättas igen genom musiken. Så där satt jag med ögonen slutna och mitt enda sällskap var tonerna från Rumblefish till Tape 365, från Hypnotize till Jackie Blue.

Som den musiknörd jag är har det här varit en resa i ett funky 60-tal, emotionellt vältrande i 70-talets kollektiva nakensamhörighet, intensiva manage a trois' med 80-talet och vilt swingers-flörtande med 90-talets stora konststycken. Från klassiska "Getting Better" med The Beatles och glad "Pop Muzik" med M till tidigt alternativ med 10,000 Maniacs och deras "These Are Days" följt av tjejpunkig "Packin' A Rod" med L7. En musikmässig orgie. Earfucked i ren stilistisk benämning.
Hur mycket kärlek man än besitter till mer nutida artistisk musik, vilket jag också gör, som The Perishers, Riverside eller Woven Hand bara för att nämna ett fåtal av många så finns det en stor och uppenbar skillnad. De är ännu inga klassiker. De har inte uppvisat den särskilda tidlösheten som gör att de står emot tidens tunga ok. Ta Simon & Garfunkel och deras "Mrs Robinson." som är lika fantastisk nu som när den först dök upp 1970, eller "Livin' On A Prayer" med Bon Jovi som var en historieberättande pungspark på alla jeansjacke-grabbar på 80-talet. Alla ville vara Tommy och få sin Gina.

Så när kommer dagens musik att nå upp till dåtidens odödlighet? Tveksamt om den gör det. Definitivt inte i samma utsträckning. Idag blir inte musiken till historieberättande som förut. De vävs inte samman med olika stilar och skapar den magi som var ett blandband. Vi ger inte skivor med musik till varandra där helheten är innebörden utan idag står och faller varje låt mer för sig själv än nånsin förr. En blandbandslåt behövde inte vara fantastiskt bra utan innebörden var den viktiga, den tanken är inte lika framträdande nu som då.
Men om du fortfarande tycker ett kassettband av blandad sort kan låta som absolut ljuvligast på en skränig Walkman där språket kommer till sin fulla rätt; då finns det alltid hopp om en ljusare morgondag.

Och har du inte läst "Love Is A Mix Tape" är det hög tid att göra det nu.

Över

Att skildra den mentala påfrestning denna obligatoriska doktorandkurs är ingenting jag behöver göra någonting mer, dessutom uttrycker Anna W (en doktorand som också gått kursen) det alldeles lysande i sin egna blogg. Hennes musikaliska dedikation i form av "Hurry Up I Really Think I'm Dying" med Bring Me The Fucking Riot...Man är naturligtvis av lysande mått och jag känner ett brinnande begär att göra samma sak. Kunde dock inte välja mellan de två bästa kandidaterna, dra era egna slutsatser.

Slayer - Bloodline

AC/DC - Hell Ain't A Bad Place To Be

Men nu får det vara slut på negativiteten, istället kan jag dela med mig av lite goda nyheter. Åker till Aberdeen i Skottland i december för en forskningskurs! Inte så speciellt i sig, forskningskurser finns trots allt överallt av olika nyttig (ehrm) karaktär . Den här är dock lite särskild eftersom den har mycket begränsat platsantal och väldigt många sökande från hela Europa. Man får möjlighet att jobba och lära sig avancerade metoder med mycket hands-on övningar i och med det är så få deltagare. Hade inte alls stora förhoppningar att komma med (~3% chans att bli utvald) men jag skrev en i mina ögon lagom ansökan och hur nyttig kursen i fråga skulle vara för min forskning. Det räckte tydligen. Check.

Nu ska jag ta tag i nästa bidragsansökning från Kempe så jag kan ta mig både till Wien och USA nästa år. Yay.

Håhå jaja

Finns inget kaffe i världen som kunnat rädda mig från flummets och tristessens innersta rum. Jag lovar er, kaffe har hinkats i litervis men utan synbar effekt på piggheten. Ofrivilliga skakningar av händer är en bieffekt.

Det måste vara så här det känns att straffknullas i duschen på manlig högriskanstalt.

- Bend over, and you shall recieve redemption.

Oh my

Nu är det doktorandkurs i dagarna tre om forskningsmetodik, vetenskapsteorier och genusvetenskap.

Måhända är jag fördomsfull men jag tar med mig droppställning, PVK och intravenöst koffein i droppåse.

För säkerhets skull.

Knark

Läser just nu vad jag nästan ofrånkomligt tvingas referera som "den bästa bok jag någonsin läst". Den är magisk på så många plan att jag fullkomligt ger upp och låter den svepa mig bort någon helt annanstans. Boken seglar rakt in i mina perifera och centrala nerver, stökar om och tvingar mig till alla aspekter av känslospråket den beskriver.

Skymningsljuset utanför erinrar om kvällningens intågande. Natalie Merchant sjunger fint i bakgrunden och klockan slog nyss sju. Om bara en liten stund är det dags för kvällens digitala knarkfix i form av Sjukhuset. Gillar att se en någorlunda realistisk, om än vinklad, vardag från en framtid som involverar mig själv. En roll som känns lika spännande som totalt skrämmande. Min tidigare utbildning handlade om forskning, min nuvarande handlar om att bli lite bättre inom sedermera område men den stundande handlar om ett renodlat yrke. En profession. Kanske är det bara en vinklad uppfattning av the brain precis som min betraktelse av tv-programmet jag strax ska se, men även om solen har sina fläckar känns det överlag som ett fantastiskt yrke att ge sig in i. Trez wochen nu.

The Byrds sjunger "The Times They Are A-Changin'".

The buzz

Det händer mycket just nu.

Vet inte i vilken ända jag ska börja dela med mig av alltihop.

Vad vill ni veta?

Tack för idag

Styrkan i ensamheten

Tar mig en promenad och den idag varma höstluften är ovanligt klar och krisp. Gågatan har börjat stänga sina butiker men vissa är fortfarande öppna där expiditerna i kassan mest ser loja ut och vill att deras arbetsdag ska vara till ända. Kanske vill de hem och skölja av sig jobbdammet, svida om till något mer stilfullt, dricka ett glas vin och ge sig ut i nattlivet i hopp om en bättre morgondag. Själv stannar jag till på Nodo, ett kvällsöppet after-work hak där jag beställer en lyxversion av deras cappucino. Tar mitt kaffeglas och sätter mig på en barstol vid ett av fönstren som vätter ut mot gatan. Helt ensam sitter jag där med min kaffe, runt mig finns bord med samlingar av gäster och samtalen ekar från kvällens stundande eventer hos tonårstjejerna till damerna i den högre medelåldern där växters övervintring dominerar. Bredvid mig sitter två yngre grabbar där deras attityd försöker utspela något de egentligen inte är, tuffa men mjukheten skiner genom som solstrålarna på mitt kaffeglas. Sorlet i bakgrunden som hela tiden ackompanjeras av modern och kontemporär ungdomsmusik på lagom volym är också mest en bakgrund, ett tv-brus mot världen utanför fönstret. Jag ser på gatan utanför individer i hela skalan med raska steg och jag funderar över deras tillvaro. Från den extremt uppklädda donnan med uttrycket 'se på mig' till den som helst av allt inte vill synas alls.

Men jag ser dem allihop.

Kanske är min sekundmässiga uppfattning av de raskande fötterna och den kropp de bär upp utanför glasrutan helt uppåt väggarna; fördomsfull och fel. Men jag är människa och jag bildar mig en tanke utan konstruktiv bakgrund. Jag sitter där bakom glaset som en apa med en kaffe. Apan känner ingen men alla känner apan. Kanske är det jag som är den utsatta och den alla studerar. Det säger kanske mer om mig än om någon annan utanför.
Från caféets insida både känner jag och ser de blickar som folk lägger på mig. Där sitter han helt själv. Utelämnad och ensam. Men utelämnad och ensam är det sista jag känner mig, jag är stark och fantastisk och trivs med mitt egna sällskap. I min ensamhet finns en styrka och positiv konfirmation av mig själv. Jag gillar vad jag är. Jag gillar Jaget.

Dricker upp sista klunken av den synnerligen goda cappucinon där lyxversionen har gjort själ för sitt namn. Kliver upp från barstolen och går ut i den ännu krispa och klara luften. Längs gatan träffar jag åter på några av de människor jag redan bedömt bakom rutan och min uppfattning lever kvar, på gott eller ont. Tar en tur förbi min snart 80-åriga farmor och vi samtalar om tider där jag fiskar runt bland mina rötter i 1800-talet. Gamla mor- och farföräldrar generationer bakåt som sedan länge gått hädan och om orter och ställen jag aldrig besökt men som hon beskriver så bildligt och passionerat att jag kan se mig själv på samma plats. Min dotter har min farmors namn som andranamn, det mesta går helt enkelt i arv. En aspekt av att bli äldre är att man bejakar sin egna historia. Det känns vuxet.

Vuxenheten manifesterar sig vidare i en traditionsbunden middag med min far. Surströmming ackompanjerad av stekt lök, kokt potatis, tunnbröd och en stark öl. Vissa norrländska ränder går aldrig ur och andra växer sig starkare med tiden.

Det har varit givande dagar.

I morgon åker jag hem.

Blandaren

Redan på 1860-talet grundades den berömda traditionen under namnet Blandaren. Blandarens anor härstammar från det Teknologiska Institutet, senare känt som KTH i Stockholm, och innebär en särskild form av historieberättande. Blandaren innebar i sin vagga att ett utsett gäng akademiker (studenter) låste in sig under en avsevärt lång stund, ofta under natten och med en flaska av styrketårar samt en bandspelare. Bandspelaren stod på inspelning under hela tiden som aktuella händelser, inträffade händelser, framtida händelser men också med stor entusiasm tillståndet i vår vintergata bluddrades om. Utmärkande för samtalen är att alla påståenden (för det är mest sådana) möts antingen med skratt, nya påståenden eller både och. Detta möte resulterade slutligen i en årlig bok under namnet Blandaren fylld av allt bludder, illustrationer och tankar från dåtidens akademiker. Allt påkommet under en kreativ natt.

Hur kommer det sig att jag då bluddrar om detta mitt i natten?

Jo för det visade sig att min pappa i sin ägo har en originalbok av just Blandaren från 1967. Den är lite tilltyglad, lite solblekt och en litterär skatt. Under kvällen har jag skrattat och njutit av den akademiska lyrikens historia och insett att de inte var ett dugg annorlunda än dagens studenter. Lika osäkra, lika fullständigt avsaknade av skrupler och fulla med galna idéer. Den är bitviss torrare än en fransk Chardonnay Classique men samtidigt ungdomligt frisk och lätt som en tysk Riesling.

Alla kan inte tycka om den. Alla bör inte tycka om den.

Jag älskar den men man måste läsa mellan raderna.

Här är en anledning av många.

Nacken kan knäckas på olika sätt

Vanligtvis är det så, att man har en låda, som man sparkar undan. Och han står där då, kanske har han lite lång näsa, och han skriker nånting artikulerat, eller oartikulerat och det som är intressant där, det är själva knäckningen av nackstödet. På vissa brottslingar så ser man att halsen förlängs. Det innebär väl bara att kotorna har gått isär. Intet annat. Tungan hänger ut. Tungan ser ut som en påse. Ansiktet blir blått. Ögonen förlängs. Ögonen blir blåa. De blir som bruna ovaler. Och så, just när dom anhöriga som står omkring skriker:

"HJÄLP HAN DÖÖÖÖR !"

då tycker man att håret vitnar. Men det gör det inte alls. det är bara inte så. Det är en skenvilla. Det är liksom bara håret som lägger sig till rätta efter fallet.
Men nacken knäcks.
Det är håret som förut stod på ända och som nu lägger sig till rätta. Det är ingenting. Håret bara finns där. Och det är underbart. det är liksom naturen, och solen skiner över oss alla. Och då såg jag hur halsen böjdes som en båge, som en stilig spetsbåge. Och han sa ingenting. Han sa bara:

"Uäghghhhää...."

Det lät som en sidensvans just när den skall lyfta till sydligare nejder.

Hans hustru är inte som vanliga människor. Hon har inte varit uppriven så där: "Nu ska du dö, jag blir galen, vad ska jag göra, vad ska det bli av mig och våra fem barn, hjälp oss milde herre Gud," utan hon har sagt:
"Nu när du skall ha det här hamprepet om halsen, så skall det ändå vara på ett sätt som var snyggt. Vi ska göra något av det här ögonblicket. Jag ska brodera en liten sak. En liten behållare med serpentiner som far ut just som nacken knäcks."

Den där familjen sedan, som stod där nedanför i en liten ring, den bestod av två fäder, tre söner samt fjorton mödrar. Och dom skrek

"OOOOOOOOHHHHHH, han döööör!"

Och dom skrek:
"Pappa, pappa!!"
Men han bara svarade: " Uäghhhhuaä..".

Han böjde sin nacke och dog.

Ja, det är det vi alltid har sagt, det må bära eller brista. Ja, men tänk ändå den där prickiga, randiga, smårutiga skjortan, de där randiga, tjusiga byxorna, den där böjda nacken och det där uttrycket, en färg som av lingon och mjölk i ansiktet och ståtlig böj på näsan. Näsan ut, tungan ut en liten smula, ögonen slutna, talet distinkt, men klart. Vad hade han gjort egentligen?

Tidens gymnasiala tand

Klev ut från bilen precis utanför stenmuren med gymnasieskolans stora bokstäver i lysande rött. Vandrar in mellan de olika byggnaderna med en känsla av historiskt obehag och mild melankoli. Musik- och mediahuset till höger, lika rött som skolans bokstäver, och till vänster energiprogrammets lokaler. Rakt framför mig ligger glasentrén till huvudbyggnaden där jag tillbringade tre år av mitt tonåriga liv.

Väl inne i entrén och kameran hängandes i ett band på axeln slås jag av det uppenbara: tiden har stått obönhörligen still. Där står små grupper av tjejer och killar, samma attityd som då med den enda skillnaden är att i öronen spelar iPods istället för mer otympliga CD-spelare.
Inne i själva skolan fortsätter igenkänningen göra sig starkt påmind. Biblioteket likadant, till och med en del böcker jag kunde förlora mig i alla de år sedan fanns fortfarande kvar. på väggarna längs korridorerna fanns samma tavlor, samma målningar, till och med klassrummens alla dörrar i det dåligt imiterade björkmönstret var kvar. Klassrummen såg likadana ut förutom att stolarna var lite nyare och lite mjukare för baksidan.
Tittade in i lärarrrummet för biologi och naturvetenskap. Där inne satt H.G, en av mina gamla mentorer från många år tillbaka. Smög upp till hans arbetsplats och utbrast:

- H.G!
- Ja? (fortfarande med ryggen mot mig)
- Känner du igen mig?

H.G vände sig om och tittade på mig, först lite frågande men sedan med en varm och igenkännande blick.

- "Doktoranden"! (nej, i verkligheten sa han mitt riktiga namn)

Så där satt vi, en gammal lärare och en gammal gymnasiestudent och pratade gamla minnen. Till och med letade vi fram en gammal skolkatalog från min svunna tid och pratade om vad alla i min gamla klass gjorde. Vissa livsöden kände jag till och H.G andra som jag inte hade en susning om. Allt som allt var det ett stimulativt möte med minnesvärd glädje. Kort efteråt vandrade jag över till en annan byggnad, ett ställe med en plats benämnd Café Zenith där man inhandlat fika, mackor och dryck av olika slag - sockertoppar av hög nivå när lunchmaten inte föll en i smaken.
Några minuter senare befann jag mig åter i huvudbyggnaden, nu i klassrum 4 på Laboratoriegränd. Här hade min andra mentor och gamla klassföreståndare P haft fysiklektion för en naturvetarklass i årskurs två. Här blev jag fast ännu längre än hos H.G och vi samtalade om fritidsintressen, studier, livet och om hur och varför allting blir som det blir - dvs aldrig som man tänkt sig.

Det var en upplevelse utöver det vanliga och med tanke på att jag så många gånger befunnit mig i den här staden men aldrig besökt min gamla gymnasieskola förvånar mig en aning. Kanske är det att man behöver få distans till saker och ting som med mycket annat, men nu när jag lämnade skolan bakom mig var det med en kittlande känsla. För tio år sedan var det bara skönt att lämna skiten i historiens fotspår men nu var det något annat. Det fanns ett perspektiv, en vuxnare reflektion på en tidigare naiv tillvaro och jag lämnade stället med en värme den skolan och världen aldrig tidigare skänkt mig.

Ett avslut.
Ett varmt avslut där livet går vidare.

Vandrar senare längs den korta gågatan i stadens centrum och stannar till på Wayne's för en latte macchiato. De fortsatta stegen är välbekanta och innötta, jag har gått dom så många gånger förut, men nu har jag en varm pappersmugg i handen och ett finurligt och naturligt leende på läpparna.

Så kan det bli. Titta på filmen nu.

Tänkvärt reportage

Ett reportage om manlighet. Stephan Mendel-Enk har skrivit en bok med uppenbar känsla för stil. En rättfram beskrivning om hur våldet i vårat samhälle hänger ihop med den bild av manlighet som pojkar formas till. Hur ofta har man inte hört "inte våra killar" yttrats när det kommer till olika betingelser av våld? Istället har det rotats i varenda annan tänkbar identitet för att hitta orsaken. Om en kurdisk man mördar sin dotter är det den kurdiska kulturens fel. Om ett gäng invandrarkillar våldtar en tjej är det integrationspolitikens fel. Om en alkoholpåverkad man misshandlar sin fru är det alkoholens fel. Om man hugger ner en minister på grund av röster i huvudet är det psykvårdens fel. Och det tar aldrig slut. Det måste vara någonting utifrån, nåt främmande som nästlat sig in i de här männens och pojkarnas hjärnor, för våra killar gör inte sånt. Men statistiken är förkrossande entydig och säger endast en sak: det gör de visst.

Stephan tar upp otaliga aspekter på hur vi män formas till att bli enkelspåriga idioter, redan från dagis där vi lär oss tala i kommandon till hur vi agerar när vi är långt mycket äldre men uppenbarligen inte heller särskilt klokare. Av alla biologiska myter torde den mest seglivade av alla vara att alla killar tänker efter en rak linje medan tjejer har grenar som går åt lite fler håll. Att det är något lurt med den bilden framgår som bäst av den kända historia som oftast används för att bevisa den. En man och hustru på väg någonstans i en bil. Frun säger: det vore gott med en kopp kaffe. Javisst vore det, säger mannen och fortsätter lugnt att köra. Han inser inte att hon föreslagit att de ska stanna och fika, han tror att hon bara uttalade sig om hur gott det är med kaffe i största allmänhet.

Historien används för att visa att kvinnor uttrycker sig så luddigt att män inte förstår dem, men skulle lika gärna kunna användas som bevis för att mannen totalt saknar förmåga till socialt samspel eller bara är dum i huvudet.

I korthet. Läs boken.

Men bered dig ändå på att du som man fortfarande är en idiot.

Kalla mig Marty McFly

I morgon har jag tänkt besöka min gamla gymnasieskola.

Det känns...

..ja det känns, helt enkelt.

När muren vittrar bort och det fina finns kvar

Känslan av att kunna gå utomhus med solen i ansiktet och känna dess värme i höstvindarna är en monumental känsla av frihet, en frihet jag känt mig totalt berövad på de senaste veckorna. Min fysiska rörelseförmåga har varit alltjämt befintlig men känslan kan mer liknas vid ett permanent boende i riddar Katos högsta torn mitt ute i Döda Sjön. Mörkt och grått har varit den visslande melodin där även om solens strålar lyst från den mest klarblåa av himlar känts som Gubben Frosts isiga andedräkt. De fria turerna med Miramis har känts avlägset.

Nej jag har inte feber och yrar i nattmössan.

Min ambition som ni måhända läst om tidigare att åter få sitta i föreläsningssalar, studera case, springa på klinik och leka kandidat för att till slut, om allt vill mig väl bli läkare, har stått och vickat väldigt vanskligt (Gudrun släng dig i väggen) i universitetets byråkratiska vågskål. Det har den nu gjort under en för mig rätt avsevärd lång, utdragen och mentalt påfrestande tid. Fine, enligt den gregorianska kalendern talar vi om roughly två veckor men betydligt längre än så för mig ur det mentala perspektivet. Det har varit utlåtanden från olika avarter inom de Faculteté som utrett mina egentliga rättigheter att både doktorera och studera på samtidig basis. Att det redan finns xx personer som gör detta är tydligen inte relevant utan även Dekanus skulle ha sitt finger, hur brunt och illaluktande det än är, med i spelet. Diskussioner om tjänstledighet, kombinationer av och mot, vissa studier över andra studier och lägg till fan samt hans moster, faster, kusinsläkte och bryllingar i en kakofoni som gett mig kalla kårar. I ryggen hade jag dock min sanslöst fantastiska handledare U som hade kunnat välta hela skutan, moi, upp och ner i en handvändning och låta mig krossas mot de lömska grynnorna.

Men icket.

Istället höll han skutan uppe. Förstärkte seglen och red ut stormen som den mest vana skepparkransklädda sjökapten de sju haven skådat i mannaminne. Jag är så tacksam att ord inte räcker till. Kanske en härlig whiskey från Skottland om jag får åka dit i december till U är ytterligare ett sätt att uttrycka min evinnerliga tacksamhet, whiskeyfantast som han är (inte jag, mark my words).

Kandidatlivet har grönt ljus.

Livet leker. Nu ska jag ut och fotografera.

Limbo

Jag avskyr beslut som hänger i luften och draperas med någonting jag inte riktigt kan sätta fingret på, än mindre då beslutet är helt utanför min egen kontroll. Känns som jag är bosatt i det försumbara fantasilandet Ovissheten för borttappade ting.

Jag kan inget annat göra än vänta.

???

Varför är den överhängande majoriteten av sökord som hittar hit till bloggen just "vätskebrist" och "bacardi grand melon drink"?

Ich verstehe nicht.

Men i alla fall.

BACARDI GRAND MELON

Bara för att.

Det finns mat och Mat

Emellanåt blir dagar så där riktigt fantastiska. Idag var en sådan dag.

Allt började med en morgon som bestod av träning och fortbildning. Detta var för mig lite särskilt eftersom det var fortbildningen på det som jag var till Nya Zeeland och filmade för i början av maj. Att se sig själv på dvd:n gav mig fantastiska flashbacks från hela min resa dit. De underbara öarna utanför "The City Of Sails" med sina stränder, vingårdar och extraordinär natur. Den sanslöst vackra staden som hade mig trollbunden från första till sista stund. Åh vad jag längtar tillbaka till paradiset på jorden. Utan underdrift. Bara Lover's Walk i den största park jag någonsin sett och befunnit mig i var trollbindande.

Men åter till verkligheten.

Vid lunchtid så hade barnen från dagis en session med sång och spektakel nere på en stor scen på torget. Solen sken och barnen skrattade och njöt. Alla deras föräldrar såg minst lika glada ut över denna fantastiska sensommardag. Efter sångstunden så styrdes kosan med barnen längs några av stadens gator och inhandlade diverse pryttlar av mindre värde innan jag landade på Egna Bondens Marknad. Stånd på stånd med lokala råvaror av alla de sorter. Jag smakade av svampsoppor, sylter, marmelader, frukter och mer därtill tills jag var helt salig. Att jag knuffade omkring på en inte allt för lätt barnvagn med inhyst dotter, packning och grabb på ståbräda rörde mig inte i ryggen. Istället handlades det fantastiskt fina grönsaker, rotsaker, frukter och annat lyxgodis. Ja, se själva (en del av det).


Undrar ni över burken? Well, vad är en marknad utan att komma hem med en liten burk av myrens gyllene guld known as hjortronsylt? Inte mycket. För där går man omkring, njuter av miljön och alla underbara råvaror samt en hamburgare av äkta sort (glöm Max, Donken, Burger King eller whatever) så kickar naturligtvis inspirationen till matlagning i överväxel. När mina ögon sedan föll över lokalt producerad lammytterfilé visste varken mina pengar i fickan eller vett några gränser. Extremt habegär av måste-sort.

Nu sitter jag här, utan pengar på fickan men med godaste middagen på sjukt länge i magen. Rotsakspytt på morötter, lök, salladslök, zucchini och färskpotatis smaksatt med honung, vit tryffel och citron. Till det lättkokt broccoli och rosagrillad lammytterfilé. Före maten kände jag mig lite sugen på en lördagsdrink och även om tillgången på drinkmixer var skral hittade jag lite tropisk juice. Letade runt i barskåpet och skakade ihop lite Absolut Mango, Cruzan Mango och Passoä med is som toppades med juicen och en skvätt grenadine. Succé. Om en stund blir det dessert. Vit chokladmousse med hjortronsylt.

Ropa till om recept önskas.

Det är lycka serverad på tallrik.

Symbios med lugnets kaos

Spelar den underbara "Live at Brixton Academy" med Dido i bakgrunden. Det är lugnt och skönt på fler än ett plan. Från ett av barnens rum hör jag Bolibompa på tv:n men inte deras normalt livliga röster. Jag kastar in en blick och i myshörnan bland ett hav av kuddar och under en Blixten McQueen-filt ligger ett syskonpar och sussar. Går in i badrummet och sätter Byggare Bob-tandkräm på den ena borsten och Bamse på den andra. Väcker dem försiktigt och borstar av deras tänder, Bob till lillasyster och Bamse till storebror och leder dem sedan till deras respektive sängar. De somnar om lika fort och stillsamt medan den gröna draken fortfarande mumlar lite snällt i bakgrunden.

Kanske borde jag fortsätta städa bort den delikata middagen av fiskspett på rosmarin, pancetta, ciabatta och fluffigt potatismos men Dido håller mig kvar i lugnet. Kanske borde jag fortsätta skumläsa den medicinska fysiologin, även om jag mot förmodan hunnit skumma roughly trehundra sidor upp tills nu. Men nej, i min mest eminenta framtid och i det tillika korta kvällsperspektivet ser jag bara för mitt inre öga en soffa, mysig belysning och en av de härliga böckerna ifrån det efterlängtade paketet. Illustrationerna i den synnerligt charmiga berättelsen "Maria och José" får mig att le. Den får mig att känna något, kanske en ökad lust till det fantastiska livet. En hunger efter nya dörrar och utveckling. Stillhet i sakta rörelse.

Rytmerna från "See You When You're 40" bildas till en vacker symbios som får mig att sitta still. Lutar mig bakåt och sluter ögonen. Under ögonlocken förnimmer jag himlavalvets alla stjärnor som snurrar runt mig och rymdens kaos av galaxer, solar och svarta hål som färdas omkring mig. Jag känner mig som mittpunkten av allt och där är det alltjämt lugnt. Alltid lugnt.

Så behövligt och skönt.

Enligt Billy Mack (Christmas Is All Around)

Det plingade på dörren och utanför stod två grabbar.

De ville sälja jultidningar.

Varade tuppluren i eftermiddags till i december?

När verkligheten knackar dig på axeln

Det kan vara en intet ont morgon då solen lyser in genom sovrumsfönstret. Det kan vara en kväll med ett ögonblick av tydlig klarhet som den stjärnklara natten. Det kan vara på jobbet där du som mest sitter och har huvudet fullt med andra saker.

Men reaktionen är alltid densamma.

Man stannar upp, funderar och utvärderar det tillfället då verkligheten knackar dig på axeln. Vissa människor är av naturen extremt organiserade och andra får ett sammanbrott om de måste balansera mer än tre saker samtidigt. Jag är själv lite kvasi i det hela. I en del situationer där det ofta handlar om riktigt akuta händelser blir jag lugn som en filbunke, exempelvis när någon akut insjuknar (detta har jag personligen upplevt flertalet gånger). I andra där det handlar om saker som ska göras med lite framförhållning och som hopar sig gör mig rastlös, uppstressad, krypig och lite jobbig. Jag försöker strukturera upp det hela men i slutändan sitter jag där med miljarders saker to-do och försöker ha ett finger med i varje spel. Det är sådana gånger som min hjärna är nära en härdsmälta. Helt och fullt fast i kinesiska fingerbojor. Det är lite för mycket runt omkring mig för att jag ska känna mig helt tillfreds. Jag slits mellan att förbereda mig för en helt ny tillvaro som läkarstuderande (det är en stor omställning), att fortfarande se till att man har någon form av vettig inkomst så familjen lever drägligt under tiden jag förverkligar en fantastisk dröm. En sak av många.
Det finns ett synnerligen fantastiskt ordspråk att "många bäckar små gör en stor å" och det är en sanning helt utan modifikation. Den enda punkten vi människor skiljer oss på är hur många bäckar vi kan ta in innan ån blir oss övermäktiga. Ibland klarar man av många, ibland färre, ibland nästintill inte en enda.

Att bara vara barn och leka med sin gula traktor känns lockande men det hjälper mig inte att överkomma det Everest av emotionellt dränage som hänger ut ur buken på mig. Jag har sagt ja till alldeles för mycket saker på senaste.

Nej är fint. Kom ihåg det.

Fram med saxen. Här måste kapas och klippas. Måhända till andras förtret men essentiellt för mitt egna välmående. Jag kommer först.

Sarah Brightman - Let It Rain (mp3)

Så lite så

Kip Winger - Every Story Told (mp3)

Fnatt

Jag har precis beställt en ny dator åt mig själv.

Kruxet?

Den kommer i delar och måste byggas ihop av undertecknad..

Balans

Om det finns män som inte kan göra två saker samtidigt sållar jag mig definitivt inte till den instansen. För tillfället balanserar min hjärna tankar och förslag på lösningar mellan följande områden:

Familjen och barnen (alltid först), ansökning till ECTS, ansökning till forskningskurs i Skottland, gruppträningsinstruerande, träningsfortbildningar, repetering av gammal medicinsk litteratur, inläsning av ny medicinsk litteratur i förberedande syfte inför kursstart i oktober, doktorandkurs om genus i forskarstudier, förberedande av forskningspresentation till Nordic Light-mötet i september, forskningsarbete in general, min sjuka mamma och utöver allt det diverse småpryttliga saker som ändå tar sin beskärda del tid.

Måste jag uttryckligen säga att den lina min hjärna dock balanserar på är ganska tunn?