17 september, 2008

Oh my

Nu är det doktorandkurs i dagarna tre om forskningsmetodik, vetenskapsteorier och genusvetenskap.

Måhända är jag fördomsfull men jag tar med mig droppställning, PVK och intravenöst koffein i droppåse.

För säkerhets skull.

9 kommentarer:

malin sa...

Vetenskapsteori är onekligen torrt. Men jag fick en massa glada utropstecken i min hemtenta efter min fempoängskurs en gång i världen, så jag antar att jag greppade det då. I dag minns jag inte ett jota.

Doktoranden sa...

malin, onekligen. Om möjligt ännu torrare nu efter introduktionen där det kändes lika charmerande som en dag i Sahara. Utan vatten.
Jag har nog utvecklat en stark filosofi att vetenskapsteori är sådant som, i teorin (no obvious pun intended) fungerar, men i praktiken är ganska planlöst.

Tolkia sa...

Eftersom jag verkar ha mutat in rollen som din personal punisher måste jag ofrånkomligen komma med påpekandet att det som allting annat delvis blir vad man gör det till.

Att dissa vetenskapsteori med motiveringen att det fungerar i teorin men är meningslöst i praktiken är i sig ungefär lika meningsfullt som att dissa språkstudier för att de inte bygger några (sjuk)hus. Men det säger ju sig självt att du och jag, som i grunden är humanist, knappast kan enas kring vad som är OK och vad som är meningslös vetenskap.

Pysseliten sa...

Nä, vissa delar av doktorandtiden saknar jag inte! Obligatorium kändes ibland som ett skällsord, men tänk, jag tror att jag lärde mig något!

PS. Om du ska ha med en pump, så ta en med bra batterier!! Ett av våra sjukhusminnen, som etsat sig fast, är alla dessa dropp-pumpar med så dåligt batteri att det börjat larma redan på väg ur sängen!
:D

Maria Byström sa...

Låter klokt. En helt rätt ordination ;-)

Doktoranden sa...

pysseliten, något lär man sig alltid men rolighetsfaktorn kan vara av en moderat antagonistisk effekt.

Ps. Dropp-pumpen fungerar bra än så länge.

tolkia, min egen personal punisher jo jag tackar, det har varit känt sen länge och jag har väl kommit att acceptera faktumet.
Självfallet är jag färgad av min värld. Min forskning är extremt kvantitativ i både utförande och upplägg varpå ofrånkomligen det också lämnar en viss skepsis mot viss kvalitativ forskning. Inte sagt att viss kvalitativ forskning inte är bra (likväl som en del kvantitativ forskning hör hemma i sopkorgen), men jag har tveklöst svårare för den.
Kursen i sig har hittills inte gett mig särskilt mycket, främst eftersom föreläsarna slänger sig med ord, begrepp och illustrativa upplevelser som inte för mig kan sättas i ett relevant sammanhang. De talar över mitt huvud och deras beskrivning av kvantitativ forskning är både med negativ klang och inskränkthet. T.ex. att den kvantitativa forskaren är enligt förklaringsmodellen ”skild från världen” medan den kvalitativa forskaren enligt motsatsens förståendemodell är ”en del av världen”. Kursen trycker mest på att det handlar om att kvantitativa forskare ska öppna upp sig mer för den kvalitativa delen än tvärtom, eftersom den kvalitativa redan är mer ”djupgående” och ”förstående”. Min värld inbegriper inte termer som fenomenologi, hermetik etc även om den också är rotad både i rationalismen och empirismen.

Men det är väl bara för att jag är så jäbla kvantitativ.

Doktoranden sa...

Maria, den fungerar.

Den tjocke konsulten sa...

Hur passar genusvetenskapen ihop med forskningen och vetenskapsteorin?

Doktoranden sa...

dtk, du menar alltså att du frågar mig?

Ehrm, jag återkommer.