10 september, 2008

När muren vittrar bort och det fina finns kvar

Känslan av att kunna gå utomhus med solen i ansiktet och känna dess värme i höstvindarna är en monumental känsla av frihet, en frihet jag känt mig totalt berövad på de senaste veckorna. Min fysiska rörelseförmåga har varit alltjämt befintlig men känslan kan mer liknas vid ett permanent boende i riddar Katos högsta torn mitt ute i Döda Sjön. Mörkt och grått har varit den visslande melodin där även om solens strålar lyst från den mest klarblåa av himlar känts som Gubben Frosts isiga andedräkt. De fria turerna med Miramis har känts avlägset.

Nej jag har inte feber och yrar i nattmössan.

Min ambition som ni måhända läst om tidigare att åter få sitta i föreläsningssalar, studera case, springa på klinik och leka kandidat för att till slut, om allt vill mig väl bli läkare, har stått och vickat väldigt vanskligt (Gudrun släng dig i väggen) i universitetets byråkratiska vågskål. Det har den nu gjort under en för mig rätt avsevärd lång, utdragen och mentalt påfrestande tid. Fine, enligt den gregorianska kalendern talar vi om roughly två veckor men betydligt längre än så för mig ur det mentala perspektivet. Det har varit utlåtanden från olika avarter inom de Faculteté som utrett mina egentliga rättigheter att både doktorera och studera på samtidig basis. Att det redan finns xx personer som gör detta är tydligen inte relevant utan även Dekanus skulle ha sitt finger, hur brunt och illaluktande det än är, med i spelet. Diskussioner om tjänstledighet, kombinationer av och mot, vissa studier över andra studier och lägg till fan samt hans moster, faster, kusinsläkte och bryllingar i en kakofoni som gett mig kalla kårar. I ryggen hade jag dock min sanslöst fantastiska handledare U som hade kunnat välta hela skutan, moi, upp och ner i en handvändning och låta mig krossas mot de lömska grynnorna.

Men icket.

Istället höll han skutan uppe. Förstärkte seglen och red ut stormen som den mest vana skepparkransklädda sjökapten de sju haven skådat i mannaminne. Jag är så tacksam att ord inte räcker till. Kanske en härlig whiskey från Skottland om jag får åka dit i december till U är ytterligare ett sätt att uttrycka min evinnerliga tacksamhet, whiskeyfantast som han är (inte jag, mark my words).

Kandidatlivet har grönt ljus.

Livet leker. Nu ska jag ut och fotografera.

8 kommentarer:

KatBat sa...

Gudars! måste ha varit hemskt att vänta på "domen"...Tur at det gick vägen och minniskor som ställer upp!

KatBat sa...

människpr ska det naturligtvis stå...*krattan*

Marie sa...

Woh! Tokgrattis till lättnaden1 (Ärligt talat visste jag inte att det var annat än grönt ljus hela vägen, jag har kanske missat det.)

Fredrik sa...

kat, det var väl inte helt roligt om man säger så. Turligt nog så blev ju allting bra i slutändan, men det hade lika gärna kunnat bli tvärtom. Oh the horror.

marie, tack. Från början var det grönt ljus men eftersom så dök det upp 'lite' oväntade fnurror på tråden från diverse håll som behövde redas ut. Jag valde att inte skriva något om det (förutom gårdagens inlägg "limbo") while in the process förrän jag visste någorlunda om utfallet. Men nu är det stabilt läge igen. Faktiskt riktigt bra beroende på ytterligare en sak, men mer om det någon dag framöver.

Anonym sa...

Oerhört trevligt att höra. Men det märks att du inte är smålänning när du förringar Gudruns betydelse på detta vis.

Fredrik sa...

emil, Gudrun hade ingenting att sätta emot. Pur fakta. Hur är livet på solsidan?

Anna (Orka mera) sa...

Å vad skönt! Då är det bara att tuta och köra nu :)

Fredrik sa...

anna, riktigt skönt. Känns mucho bra.