Arbetsför!

Hemma hos Doktoranden kan jag lova det har fejats, fixats, klickats och slitits idag. Vi var så obönhört less på vår hemska balkong att det stod oss upp i halsen, en balkong som maximalt användes till att ställa ut torkställningen på trots det mediokra trägolv vi pulade dit för två år sedan.

Mysfaktor skulle höjas. Basta.

Så det blen en raid längs diverse ställen i en av stadens företagsparker och några timmars jobb.

Resultat? Se nedan.

Under det gamla golvet fanns mycket skräp.

Nytt golv i fina förpackningar.

Golvläggning i full fart.

Barnens hörna med mysiga stolar och klotljus.

Mamma och pappas plats.

Dags för mat på sena kvällskvisten. En suveränt god Spaghetti Bolognaise (med bl.a. bacon, rött vin, färsk basilika och färsk rosmarin) samt ett vitt, torrt vin medan åskan mullrar på avstånd.

Avrundar med en Melon Passion (som blir godare om den skakas med passionsfrukten i shakern).

Så.

Vem vill komma på besök och dricka rosévin?

Sommarens drink

Sommarens törstsläckare nummer 1; Melon Passion

1 del Bacardi Grand Melon
1 del Apple Sourz
1 passionsfrukt
Passionsfruktjuice
Tranbärsjuice

Skaka Grand Melon, Apple Sourz och fruktköttet från passionsfrukten med is i en shaker. Sila upp i ett highball-glas med mycket is och fyll upp med lika delar passionsfruktjuice och tranbärsjuice.

Ah.

En annan dag

Sitter i min egna hemstad igen. Det är ackompanjerat av ett visst lugn och ro, någonting klart kännbart. Min fristad. Mitt hem.

De tvenne senaste dagarna har varit en mental påfrestning utöver det vanliga. Belönande och nyttiga, men ack så jobbiga. Sjukdomen kopplar ett hårdare grepp om den jag älskar och håller högt för varje dag som passerar. Ilskan och frustrationen hos min sjuka mamma har övergått till en ledsamhet som får det gråaste moln på himlen att framstå som solsken. Jag har tampats och brottats med verbala utfall som "tänk om jag bara fick falla ihop och dö", "jag är redo att sova för evigt" och "jag vill inte, jag är så rädd!!" för att ge några fåtal exempel. Men det viktiga, jag har funnits där för att lyssna och stödja. De medicinska behandlingarna är fortgående men de förlänger bara det oundvikliga som jag redan ser i hennes ögon. I mina ögon. Likheten är skrämmande slående. Jag gråter av sorgsenhet, jag gläds och fröjdas med den tid som ännu finns samtidigt som jag förbannar sandens skoningslösa hastighet i livets timglas.

Man säger att efter mörker kommer ljus, efter skymning kommer gryning men en dag går solen endast ner för den jag älskar men åter upp för mig. En annan dag.

Ett mörkt OS i ropet

Elizabeth C Economy och Adam Segal skriver väldigt bra om Kinas olympiska mardröm och dess innebörd för framtiden i Foreign Affairs (July/August 2008 vol. 87 No. 4).

När Kina och Peking utropades till värd för OS den 13 juli, 2001, ljöd en öronbedövande fest på Tiananmen Square. Ett ögonblick att njuta av. Att hålla ett OS, i synnerhet för Kina, var ett gyllene tillfälle att visa landets goda tillväxt och dess modernisering till resten av världen, men också för att rent inhemskt demonstrera den politiska kompetensen och höja statusen med västanländerna. Att i korta ordalag betraktas som ett fredsälskande land.

Till en början lyckades de ganska bra.

Kinas historia är anrik och i många fall mycket vacker. De har i historiens tidevarv åstadkommit byggnadsmässiga mirakel som Kinesiska muren, The Grand Canal och Three Gorges Dam. Samma känsla togs i beaktning under förberedelserna för OS genom nya arenor, utbyggnad av tunnelbanor och nya terminaler på flygplatser. Kampanjer för etikettregler och förordningar hos lokalbefolkning, engelskakurser till servicepersonal och otaligt mer. I sammanhanget investeringar på runt 300 miljarder.

Spektakel?

Överdrivet i milt, men mitt ordalag, särskilt eftersom de skulle komma att misslyckas så fatalt. Kinas tillkortakommanden blev märkbart tydliga och synliga. När den olympiska elden färdades jorden runt åtföljdes den av legioner med protester och Pekings olympiska dröm förvandlades till en levande mardröm snabbare än någon hann säga flaska.
Deras ovilja att aktivt delta i krislösning av mänskliga rättigheter i Darfur, arresterande av prominent kinesiska och politiska aktivister och fysiskt handgemäng mot demonstranter är ingenting som ställer någonting i positiv dager. Snarare har kakafonin av irriterade röster blästrat av den tunt fina yta som gömde det underliggande och genomrostade tråkiga.

Spökena från Tiananmen 1989 levde länge kvar i utomstående länder och när beskedet om att få hålla OS detta nuvarande år så hoppades man få ge sken av utvecklade mänskliga rättigheter. När Yang Chunlin öppet uttryckte sitt missnöje över att officiella instanser lagt beslag på fattiga farmares land för utvecklingsprojekt för OS tog det en mörkare vändning. Yang dömdes till fem års fängelse i domstolsförhandlingar som tog 20 minuter. Trevligt. Detta är ett exempel på hur tydligt Pekings överdrivna reaktion uppvisar den extremt nationella rädsla som finns att åsikterna får ett större grepp och stöd internationellt som därmed skulle hota auktoriteten hos Kinas ledare.
Tecken att detta stundande OS betraktas som "Olympiska Spelens folkmord" är många. Politiska kopplingar till Sudan, den fredliga demonstrationen av buddhistmunkarna som slutade med över hundra döda och många hundra fler skadade. Att utmåla Dalai Lama som "varg i munkkläder" och "djävul med mänskligt ansikte men med ett hjärta från en best". Kina misslyckades i att se relationen mellan olympiskt pompa och ståt med händelserna i Tibet, Sudan och begreppen om mänskliga rättigheter. Tecknen är som sagt många.

Rent miljömässigt är Peking en levande katastrof. Frisk mat och rent vatten är bristvara då den innehållit både steroider och insektoider, luften är förorenad till fördärvelse, korruption föds som cancersvulster. Ta bara Haile Gebrselassie, världens nu bäste maratonlöpare som utan skrupler frånsade sig sitt deltagande eftersom risken om bestående skador från luften är för stor.

Men vad händer om världen inte positivt uppmärksammar deras olympiska motto "One World, One Dream"? Mottot är måhända en enkel kosmopolitanism men för många av den kinesiska befolkningen har den ändå en substantiell betydelse som kan visa sig väldigt svår att för omvärldens ögon leva upp till. Kan det leda till rasistiska begrepp om att världen är anti-Kina, en missriktad uppfattning om västvärldens superioritet? För om världens människor inte uppskattar deras försök, varför ska de då anse sig bundna av den världens regler? En utan tvekan förhöjd form av nationalism som skadar mer än den räddar.
Länderna utanför Kina är tveksamma till att landet kommer bli en ansvarsfull global aktör, främst eftersom de inte ännu lyckats uppvisa något i den regin. OS i Peking hade syftet att sätta dessa frågor till ro men har istället så här långt lyckats lägga till ett utropstecken bakom frågetecknet.

Home

Hemma. Någotsånär. Är norröver hos släkten innan det bär av söderut och hemåt om några dagar igen.

Rhodos och Grekland var fabulöst på mer än ett sätt. Azurblått vatten där man guppar som en kork och snorklar efter plattfiskar med nästan oändlig sikt under ytan. Vattnets sälta etsar sig fast på läpparna och huden som med den hettande solen från klarblå himmel får huden att blänka som vit marmor vilket utgör grunden hos de lokala tavernorna. Fetaost, tzatziki och andra lokala läckerheter har smekt gommar medan vinet har fuktat torra strupar. Himmelskt vackra fjärilsdalen i Petaloudes där fjärilar hänger i klasar från klippor och träd där syrsor samtidigt spelar unisont i gedigen kör är en upplevelse av enastående karaktär. I Rhodos stads gamla stadsdel vandrar man i vindlande gränder precis som Johanniterriddarna gjorde på 1200-talet och det magnifika palats där Stormästarna huserade. Bara Riddargatan med sina få upplysta lyktor förpassar en lättsamt 700 år tillbaka i tiden och en riddare till häst i röd mantel skulle kännas helt naturlig. Solnedgångar över Turkiets dramaturgiskt klippiga kust och ljudet av vågornas bränningar som rullar in över strandens klapperstenar är balsam för stressat sinne. Hemfärd med tolv timmars försening innebär en skön natts sömn, god frukost och rimlig flygavgång i dagsljus. Missat anslutningsflyg ger ersättning för resa i affärsklass. Thank you.

Borta bra men hemma bäst klingar finstämt, fast ibland är borta i all sin enkelhet riktigt, riktigt bra.

Silence is golden

Nu drar jag, E och L samt en drös andra till Rhodos.

Life

Tända ljus längs hela uteplatsen. Vitt vin. Rosévin. Skratt och glädje som varvas med vacker solnedgång.

Livet kunde vara sämre.

Privat intervju

Eftersom bloggen i sig är anonym och ofta behandlar ganska rörande händelser vill jag inte röja för mycket om mig själv. Det till trots får ni här lite insides-information om mig och mitt liv.


Du kommer från: Någonstans från Sveriges Norrland.

Du heter: Doktoranden. Vad annars?

Ditt Smeknamn: Inget som ni bloggläsare känner till (mina nära vänner är en annan femma).

Hur gammal är du: 25+ men inte 40.

När fyller du år: Under våren

Om fem månader: Så har jag börjat vandra på min väg mot läkare!

Du samlar på: Musik. Seriöst.

Gröna eller röda äppeln: Röda. Royal Gala.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Ingen. Pratar med min älskade sambo och ibland även mailar till min bästa vän M i ett annat land.

Gillar du golf: Ja. Spelar.

Vilken tid gick du upp idag: Med tuppen.

Har du sovit i din egen säng inatt: Nej. Svärföräldrarnas soffa. Bekväm.

Har du strumpor på dig nu: Nej det är sommar.

Hur svarar du i telefon: Hej det är Doktoranden.

Vad ska du göra ikväll: Dricka ännu mer obscena mängder rosévin.

Vad ska du göra imorgon: Åka plåttub. Igen. (aka flygplan)

Var vill du bo när du blir stor: Jag är stor (iaf vuxen, men rent fysiskt smalt byggd) men vill gärna bo på Nya Zeeland ett tag vilket är ett fantastiskt land.

Är det okej att gråta: Alltid.

När grät du senast: Idag. Tillsammans med min mamma.

Vilken årstid tycker du bäst om: Sol och varmt.

Laddar du ner musik och film från Internet: Självklart. Massor. Köper även en del på iTunes.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Betala av studielån, billån och investera resten.

Bär du glasögon eller linser: De nada. Ser som en hök.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Gillar NIKE men nej.

När går du upp ur sängen en helgmorgon: Inget senare än vardagar. Barn heter det.

Har du en tatuering: En på vänster arm. Står för den till fullo. Ska göra en till på andra armen vid tillfälle.

Vill du gifta dig: Klart jag vill. Är förälskad i mitt livs kärlek.

Vill du ha barn: Har två fantastiska och friska barn. Inga mer.

Solar du ofta: När det är sol och varmt.

Är du bra på att laga mat: Världsbäst. Gordon Ramsay har ingen chans.

Gillar du att dansa: Jag kan mina rörelser. Helst hip-hop.

Är du flygrädd: Älskar att flyga.

Hur vig är du: Går nästan ner i spagat.

Vad dricker du helst när du är törstig: Mjölk. Lättversionen (alternativt rosévin).

Vilken är din favoritglass: Glasseriets special i Gamla Stan. Hufvudstaden.

Tror du på ett liv efter döden: Nej. När man är död är man död. Deal with it.

Tycker du om sushi: Nej. Älskar sushi.

Vad äter du helst när du ser på film: Ostbågar.

Bor dina föräldrar tillsammans: Ja. Än så länge.

Har du tandläkarskräck: Litegrann, men jag går självfallet dit.

Är du morgon- eller kvällsmänniska: Gillar kvällen och älskar natten.

Vilken ögonfärg har du: Muterad.

Är du beroende av något: Musik. Musik. Musik.

Röker du: Aldrig.

Hur ofta tränar/motionerar du: Runt 8 ggr i veckan.

Senaste låt du hörde: Midnight Skies med The Perishers

Vad gör du på helgerna: Tränar och njuter av livet tillsammans med min älskade familj.

Brukar du bädda sängen: Ja.

Hur många timmar sover du på en natt: För lite. Oftast.

Senaste bok: Läser "Foucaults Pendel" av Umberto Eco. Lysande.

Har du kysst någon under den senaste veckan: Varje dag.

Vad var det senaste du sa: "Jag stödjer dig i allt här i livet."

Önskar du att du bodde någon annanstans: Nej. Inte för tillfället.

Hur ser din bostad ut: Smakfullt stilfull. Modern.

Känner du dig: Überglad!

Känner du någon som har begått självmord: Ja. Två stycken.

Har du somnat i skolan någon gång: Tråkiga föreläsningar på universitetet har en tendens att agera sömnpiller.

Tror du på gud: Nej. Ateist.

Avgrundsvrål!

Jag kom in på läkarprogrammet!

Nu ska jag dricka obscena mängder rosévin!

I Faderns, Sonens och ingen annans jävla namn!

Dödliga sjukdomar påverkar inte bara den som ligger för döden märk väl. Jag har själv förlikat mig med tanken att förlora min älskade mor innan jag ens är 30 fyllda, och även om min far gjort detsamma är hans synliga frustration att befinna sig i det 24/7 mer smärtsam än den värsta cancerplågan.

Tidigare idag var det bara vi två, min far och jag, ensamt vandrandes runt ensamma bland andra okända ansikten i den lilla stadens små pittoreska hus. Stannade till för en cappucino och styrde stegen vidare mot en av de befintliga små parkerna. I skyddet av små duggregn ömsom solsken följde utbytet av ord om livet efter black cloud fear, om stort och smått, om ilskan och argheten som kryper in under skinnet på grund av hjälplöshetens djupa avgrund. Om behovet av hjälp och stöd från andra där jag och min syster L som bor längst bort är de största stöttepelarna och nära boende personer hellre ignorerar det uppenbart jobbiga.

Livet har prövningar, men om fler delar samma prövning och börda blir den för alla lättare. Tänk om fler kunde öppna sina slutna ögon och se det jag ser.

Nu flyger jag bokstavligen iväg. Låt någon annan öppna ögonen under tiden.

PCR

Nördighet på högsta nivå. Vackert.

Vilotid ad finitum

Några timmars tröttsam bilkörning mot Norrland ackompanjerad av en skvalande och lätt raspig Bryan Adams då jag inte enbart själv får bestämma ljudridån som ska maskera vägsuset. I baksätet två mindre filurer med årgång 2000-talet som tycker om att överrösta varandra. Särskilt Bryan Adams

Någon timme senare och lite mättare efter den syndigt goda blandsalladen från krogen runt hörnet (för övrigt en av de ytterst få saker jag saknar sedan Flykten), sitter jag på föräldrarnas balkong på 5:e våningen i den nybyggda lägenheten och blickar ut. Till vänster alla de röda taken i centrum av både plåt och tegelpannor. I mitten ser jag södra hamnens blåa vatten och till höger den stora fabriken med Smurf-namn som tillverkar moln. Om man nu frågar min grabb. Bakom några andra hus och träd ligger macken med den rikstäckande diskussionen om porrtidningarnas vara eller icke vara. Solen värmer från klarblå himmel, ja nästan brinner. Mitt maoriska halsband från Nya Zeeland kommer lämna ett ljust avtryck på min bröstkorg om jag bara fortsätter sitta still en liten stund. I vardagsrummet bakom mig ligger mamma på soffan. Orken är inte mycket till, sömnen desto mer. Trots de tunga molnen i våra sinnen finns ändå utrymme för kärlek, värmande ord och tröst. En glädje i sorgen, en ljuspunkt i det mörka. Hon ska dö, ja jag vet, men hon lever än.

Tvenne dagar stundar här i Norrland innan plåtfågeln bär mig och la familia söderut. En vecka hos syster L där största ansträngningen är likhetstecken med poolbad och kall sangria. Veckan därefter på varma och vackra Rhodos i det mörkt blåa medelhavet.

Ibland är livet flådigt gott. Trots allt.

Ricetta tipica per verdure verdi

Rubriken ovan är italienska och översätts till den mindre glamorösa frasen "italienska gröna grönsaker".

Om ni inte visste det så är jag en matälskare av stora mått. I min förra blogg som jag knåpade med i närmare tre år, innan den lades på hyllan, skrev jag ofta och gärna mycket om just mat. Faktumet är att jag knarkar kokböcker och tv-program av Gordon Ramsay (Hells Kitchen, say no more) och Jamie Oliver lika flitigt som pundaren nere på stan jagar sin nästa fix amfetamin. Jag blir lyrisk på stormarknaden där jag kryssar runt bland lokalproducerat kött, sötpotatisen och kryddhyllorna. Idag när jag kryssade omkring kände jag mig heller inte så lite Italien.


6 rejäla nävar blandade gröna grönsaker, blad och örter (jag använde romansallad, färskodlad sallad från balkongen, slätbladig persilja, basilika, ruccola, krasse och bladspenat)
Kycklingfiléer
Rosmarin
Oregano
Timjan
Olivolja
2 vitlöksklyftor
Havssalt och nymald svartpeppar
Citron
Färskpotatis
Paprikakrydda
Nymald vitpeppar

Börja med att blanda ihop en skvätt olja, grovt hackad rosmarin, havssalt, pressad citron och vitpeppar. Marinera kycklingen en stund. Blanda ihop olivolja, hackade örter (oregano och timjan), paprikapulver, svartpeppar och salt. Rulla runt färskpotatisen i blandningen och baka i ugnen i 40 minuter. Rör om då och då.
Förväll de robusta gröna bladen (exempelvis romansalladsblad) i en kastrull med saltat kokande vatten (tar någon minut). Låt rinna av i ett durkslag och svalna lite. Skölj resten av salladen. Häll i en skvätt olivolja och fräs den skivade vitlöken. Så snart den tar färg, i med alla salladsblad. Fräs på medelvärme några minuter samtidigt som kycklingen tar fart på grillen. Ta grytan från värmen och krydda omsorgsfullt med salt och peppar och pressa citronsaft över för att ge det hela en liten kick. Lägg upp och njut av semestern i all sin prakt.

Det här med syskon

Idag kom min syster L, hennes man T och deras grabb Maxen på en snabbvisit då vi agerade pit-stop med lunch (lagade min fantastiska gulash-soppa) på deras väg upp mot Norrbottens granskogar för att besöka sjuka moder jord. Det ska sägas jag älskar min syster, definitivt mest av alla mina syskon (halvsyskon to be honest) trots att hon är den äldsta av oss. Jag är den yngsta, dessutom lite sladdvarning med tolv år.

Men det fick mig att fundera över det här med syskon.

Är det en påtvingad tycka-om-relation eller faller den sig naturligt? Är man i alla vind- och blåsväder tvungen att tycka om sina syskon? Är blod alltid tjockare än vatten?

Min egna syskonrelation är lite udda. Har tre stycken, syskon alltså, två bröder och en syster. Min syster är äldst men också den som känns mest som ett riktigt syskon. Kanske är det för att hon bodde hemma tills jag var två år och mina bröder gjorde det inte, hon är i alla fall den som jag ser mest utav mig själv i. Min ena bror, L, är jag också väldigt nära. Han är en kul mupp. Då återstår min bror J, men han har jag väldigt svårt för. Min syster, bror L och jag är väldigt lika, gillar samma saker och kan prata om allt men det går inte med J, inte för mig. Mina syskon är bättre på det eftersom de växt upp med honom men för mig är det annorlunda. Jag gillar inte jakt (jag köper min mat på ICA), mekar inte med bilar (det gör verkstaden åt mig), snickrar inte diverse föremål i varierande typ av trä med mera. Jag har så svårt att veta vad jag ska säga åt honom, det finns ingen neutral mark utan det känns mer som ett skarpladdat minfält. Dessutom är jag av honom betraktad som ett svart litet får eftersom i hans ögon har jag alltid haft det så lätt. Det har jag inte, jag har kämpat i förtvivlan för att nå dit jag är idag men att säga jag är stolt över det är som att svära i Påvens sakristia. Det gör honom bitter, arg och upprörd. Ändå är problemet inte mitt utan hans, att kunna acceptera och finna glädje i sitt liv som är fyllt av barn och annat bra men där fokus mest ligger på avundsjuka till andra.

Jag har en bror jag inte känner.

Det är inte helt lätt.

Samhället springer iväg... och jag hänger inte med.

I bakgrunden spelas "La Pluie" från Amethystiums senaste och magiska alster "Isabliss". De ljuva och suggestivt eteriska tonerna från trollsländan är det enda som bryter av de senaste dagarnas enformiga tankebana, för överallt ser jag den; stressen, hetsen, manin och galenskapen. Det är så lätt att dras med, följa med strömmen och inte ifrågasätta någonting. Allting runt omkring mig rasar hela tiden snabbare och dag för dag, timme för timme, blir jag ofrånkomligt och nästan störande medveten om hur sjuk vår tillvaro är. Hur mycket fokus, arbete och tanke som tillägnas det ovesäntliga och löjeväckande triviala. Jag ser reklamskyltar om att kunna köra stryktipset i mobilen på semestern, köphetsen av alla de senaste prylarna som absurdt nog inte ens håller måttet eftersom något ännu häftigare onödigt redan väntar runt hörnet. Jag både ser och nästan känner paniken och hetsen hos människor omkring mig eftersom samhället och den skenande häst det är fäst vid bara rycker iväg och lämnar sin last, oss människor i bakvattnet, oförmögna att hinna ikapp. Köp mer, åk dit, upplev det, se upp till och ännu fler fantasifulla adverb och adjektiv. Allt ger mig kalla kårar och begynnande illamående där det enda resultatet är det ofrånkomliga att man bara öppnar upp sig själv för onödig smärta då man hela tiden påminns om sina egna tillkortakommanden, vilka aldrig ens borde funnits i första taget.

När ska vi lära oss hylla, uppskatta och kännas vid det naturliga och underbart närliggande? När ska vi människor sluta gömma oss bakom moderniteter, väldesignade hem och alldeles för mekaniskt polerade ytor och bara känna stolthet för det lilla? Var och när bytte människan ut rollen som den vördande och älskande individen mot en egocentrisk parasit? Vi äter gladeligen upp våra resurser och våra egna liv med vitt uppspärrade ögon utan det minsta samvetskval. Är det redan så illa att vi måste lägga både oss själva och den värld vi lever under en meter mörk jord för att kunna se och greppa helheten av vårat egna vansinne?

När ska vi egentligen börja leva med livet som fokusets brännpunkt?

Min förhoppning är steg för steg och människa för människa, men samtidigt räds jag det är alldeles för sent.

Vätskebrist

Jag har just avslutat den andra drinken för kvällen.

Har jag sagt det är semester, sol och musik på balkongen?

Jag tar en till.

Korrespondens

Bäste Herr Jante.

Du har funnits mycket länge i talande språk. Redan i antiken fanns du där då Periander rådde Thrasybulus att skära topparna av de högsta delarna på majsfälten, eftersom symboliken till samhället var att rensa ut och bort de som överskuggar resten. I modern text manifesterades du sedan för första gången 1933 av den danska författaren Aksel Sandemose i alstret "En flyktning korsar sitt spår". Ja det krävs väl en dansk.

Skämt åsido om danskar så ligger min allvarliga undran i varför det ska vara så att medelmåttigheten och anonymiteten av många är betraktat som det bästa valet i livet? Håll dig i bakgrunden, stick inte ut och lev medelsvensson så får man heller inga stora problem till skillnad från motsatsen. Jag driftar mig hellre till påståendet att om man inte tar risker och antar utmaningar får man heller aldrig skörda frukterna av ett rikt och stimulerande liv.

Varför ska det betraktas som fult och otrevligt att vilja åstadkomma något och vara stolt över detsamma? Jag ser varken poäng eller vett i begreppet, definitivt inte heller i dagens samhälle och tidevarv där det finns så mycket kontakt med omvärlden. Ta bara att landet på andra sidan jorden kan kännas som närmsta grannen och det till faktumet bara tar ett dygn att flyga dit (jag har personligen prövat). Det är en stor skillnad i jämförelse med tidigare då brukssamhällen ofta var mer hierarkiska i sin struktur och kontakten med omvärlden var milt sagt sparsam. Själva bruksmentaliteten är en förlegad princip vi medmänniskor borde skakat av oss som blöta hundar för länge sedan, men ändå älskar vi konformismen utan förbehåll. Att rätta sig efter omgivningens normer och regler där om man har en avvikande åsikt ska skys som en rabiessmittad byracka.
Tänk om självständighet, originalitet och excentricitet kunde vara symboler för någonting gott och positivt utan att från andra kantas av avundsjuka och mörka blickar? Jag kommer aldrig skämmas eller sky min stolthet över de bedrifter jag kämpat för och sedermera överkommit. Det ligger inte i min natur och kommer aldrig att göra.

Fuck Jante och alla ni som håller med honom.

Vad firar jag den 4:e juli?

Att Karl Marx instiftade det kommunistiska partiets manifest?

USA och deras Independence Day?

Eller kanske att Arne Hegerfors fyller 66?

I think not.

Det stavas semester.

Verkligheten. Varje dag.

Symbolik