När orken tar slut tar humorn över

Ibland är det alldeles för mycket uppenbara gymnasieflashbacks (varpå ni nu kan förfasas över det faktum att jag gick gymnasiet på 90-talet när alla skulle bli tv-kändis på ZTV och synas i originaluppsättningarna av Baren och Big Brother) på universitetet. Varför existerar en sådan sak som att en kurs mitt i läkarprogrammet helt plötsligt kräver att alla ska skriva upp sig på en lista uppsatt i en obskyr byggnad vi öht nästintill aldrig befinner oss i för att få skriva tentan. Newsflash till kursansvariga, det vore synnerligen udda att den obligatoriska kursen mitt i programmet inte skulle få studenterna att dyka upp till tentamen även om listan i fråga var av en icke-existerande natur. Således måste den rätt briljanta humoristiska idéen om att lägga till flertalet pseudonamn med relation till kursens innehåll bejublas ordentligt. Exempel...

Antti S Syrah (ASA)

Theres Cecilia Antidepp (TCA)

Angie Receft Blockström (ARB)

Cara Antagonist (Ca-blockare)

Allie C Enzym (ACE)

Anders Mår Medel (AMM, Arbets- och Miljömedicin)
Viktor Viagra

Med flera.

Dessutom dricker jag vin och tentapluggar. Samtidigt.

Chef hör bön

Eller snarare, chef läser mail från lätt frustrerad doktorand. E klagar på att jag är otrevlig och jobbig, och jag vet det. Till slut blev det bara för mycket, gick inte. Kroppen sa fysiskt ifrån över det beständiga kortisolpåslaget och gick i strejk. Snäll chef, som så många gånger förut, är ypperligt förstående och har mer bara undrat "när" jag skulle säga till. Inte "om". Och på en dag vänder det. Lite analyser utlokaliseras till en biomedicinsk analytiker, ett experiment till en mycket duktig postdoc i Sahlgrenska götet (tack B!). Jag hinner läsa ett antal effektiva timmar och ansamla kunskap. Hinner köra en PCR på labbet. Räknar lite på den utlokaliserade och dagsfärska analysdata som precis blivit klar. Resultaten är helt lysande fantastiska. Ringer chefen och gapar rakt in i luren "Har du sett!?". Sex staplar som för de allra flesta bara är ett diagram, men för mig en bekräftelse att allt slit helt plötsligt blir all möda värd. Jag tänker "Var fan är champagnen!?". Och jag hinner ta mig hem i tid, säga god natt till barnen. Så med en sådan färgrik måndag i ryggen mixar jag mig en Melon Passion och hjälper E med att montera nya garderober i hallen.

.

Andetagen en aning lättare. Hela fallet är oavsett utgången ett smärtande elände av lidande för alla parter från början till bortom horisonten. Men från och med nu, låt såren få börja läka och lämna ett ärr som till slut inte gör ont men gör en till minnes om det svåra. Det räcker nu.

Inte idag heller

Fortfarande begravd under böcker och måsten. Men har ändå sedan sist skrivit ett tredjedels manus, gjort klart terminens kurs i bild- och funktionsmedicin (kirurgisk onkologi, trauma, interventionsradiologi med mera), skrivit alla case och uppgifter i kursen om kollektiv uppgivenhet och bedrivit en icke helt ovärdig skörd laborationer.

Men ännu, häcken obönhörligt full.

Inte död

Bara begraven.

Under böcker och akuta måsten.

Pengar Piller Psykvård – ensidigt vinklad historia eller bister verklighet?

Aftonbladet har nu under en ganska avsevärd tid bedrivit artikelserien ”Pengar Piller Psykvård” och jag har följt den med ett ambivalent intresse, både utifrån väldigt jobbiga patienthistorier men även försöka se det ur vårdpersonalens perspektiv. Jag har svårt för historier som bara tar den ena sidan i beaktning, och därför kan jag summera med att programmet ”Uppdrag: Granskning” inte alltid faller mig helt i smaken. Hur som, tillhör man bara det ena laget blir det vinklat, dvs. är man bara patient så ser man vården på ett sätt medan de som jobbar inom den ser det måhända lite annorlunda. Ingen har därmed mer rätt eller mer fel än den andra, men min egen slutsats utifrån alla de otaliga historier jag hitintills läst är att oavsett vad så ska patienter inte behandlas illa och de ska bli betrodda när de kommer och lämnar ut jobbiga delar om sig själva. Deras historier skall tas på allvar, de skall utredas, de skall få känna att någon har lyssnat på dem och har deras bästa som sitt främsta intresse. Patienter får inte bagatelliseras eller drivas med, cynismen hör inte hemma i det rummet. Jag kan inte, som medmänniska, låta bli att irriteras över hur patienter upplever att de blir bemötta genom att läkaren inte tar dem på allvar och skickar hem dem. Om jag tog emot en ung kvinna som sitter och gråter, hyperventilerar och skakar fram en historia med problem som pågått i flera år och uppvisar alla tecken på panikångest och därefter skulle jag skratta och säga ”här hjälper vi alla, var inte rädd, du är söt, gå hem” – snälla, avskeda mig på en gång och förbjud mig ifrån att utöva läkaryrket. Hur svårt kan det vara att erbjuda en hjälpande hand? Början till en utredning? Boka in ett uppföljningsbesök och se hur det går för personen? Att under den stunden hon finns där visa att du bryr dig och tänker hjälpa henne så gott det går? Att bara vara en medmänniska! Men ändå, nyanserat var melodin. Läkaren i fråga kanske hade goda intentioner, det vet jag inte utan jag spekulerar, men poängen är att det är hur patienten uppfattar bemötandet som blir den kritiska delen i vågskålen. Inom yrket finns ordspråket ”Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta”. De sex små orden räcker långt, djävligt långt, om man vågar tillåta sig själv att se de människor vi möter och inte bara sjukdomarna. En sådan läkare vill jag vara.

Den kollektiva uppgivenheten

Det går inte med ord förklara den ruttna tristess den här kursen orsakar på kollektiv nivå. Sjuttioelva olika föreläsare träder in i en föreläsningssal och mässar om just sitt område i någon sorts övertro att deras område är världens gåva till mänskligheten kopplat med en tro på att de stackars mottagarna, aka vi studenter, inte har ett dugg annat att lägga tiden på. Hela tiden monsterhandouts till leda som innehåller copypastad data från SPSS. Case med frågeställningar där de flesta (I assume) vill slita sitt hår om det skulle bota, eller åtminstone mediokert lindra, den överväldigande känslan av att just ha öppnat en burk med maskar.

Det är inte underligt att föreläsningarna kantas av många laptops där en del räknar statistik och fixar manuskriptfigurer (jag), kollar facebook (jag, med flera), kollar bloggar (jag, med flera), läser nyhetssidor (jag och många andra), nickar av trötthet/tristess (indeed jag, emellanåt), sover (andra) eller folk som spelar Wordfeud på sina smartphones (andra). Jag har inte tillåtit mig själv installera den lilla app:en och kommer låta bli för teh obvious risk av överdriven koncentrationsbrist i studiesammanhang.  Så för att summera denna uppenbara källa av ångest ger jag er några citat som yttrats så här långt:

"Vad fan läser jag egentligen?"

"Är det här alltså, på riktigt?"

"Men somnade ni inte allihopa?"

"Har du Facebook?"

"Nu måste vi ha rast. Kafferast. NU!"

"Vad tror de att det är för kurs de ger? Tio poäng AMM?"

"Flumputte"

"Nördfezt!"

"Alltså nu går jag."

"Den här kursen är så härlig för jag kan göra, absolut, ingenting!"

Som sagt. Om ni vet med er att ni i framtiden kommer läsa den här kursen vid detta universitet och inte klassar den som det tråkigaste du någonsin läst under denna fem och ett halvt år långa utbildning så ring mig. Jag bjuder på lunch. I en månad.

Sagan om den lilla farbrorn

Idag sitter jag, vuxen, vid en studieplats på ett bibliotek omgiven av böcker i arbets- och miljömedicin, gamla tentor, case om läkares arbetsmiljö och frågor om lagstiftande för övertider och jourer. För över tjugo år sedan, i slutet av 80-talet bland gröna och grå skolbänkar i rader, satt jag böjd över en bok som Barbro Lindgren skrivit och Eva Lindgren illustrerat tio år tidigare. Hade läst flera andra barnböcker tidigare men här var en liten historia om en liten ensam farbror som ingen tyckte om och inte hade några vänner. Det här var den första bok som korsade alla barriärer hos ett litet barn och ögonblickligen utvecklades till en kärlek för skriven text. Lite som att boken ringde på hos mig och sa "Hej, får jag bo i din bröstkorg resten av ditt liv?". Sedan dess har jag läst den, då och då, sett någon teaterföreställning, och alla gånger berör den mig på ett sådant djup att ingenting jag någonsin läst sedan dess kommit nära.

Så döm om min förvåning när äldsta grabben tar hem veckans läsläxa från skolan, sagan om den ensamma lilla farbrorn. Jag läser, han läser, vi läser tillsammans. Jag minns, känner klumpen i magen, det fantastiska slutet, och hur boken berör mig exakt lika mycket idag som då. Vissa böcker korsar alla barriärer.

Absolut sanning, eller, det vita äpplet

"Almost everything: all external expectations, all pride all fear of embarrassment or failure. These things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.

No one wants to die. Even people who want to go to heaven don't want to die to get there. And yet, death is the destination we all share. No one has ever escaped it, and that's how it should be, because death is very likely the single best invention of life. It's life's change agent. It clears out the old to make way for the new.

Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life."

- Steve Jobs, Stanford Commencement Adress, 2005

MMA, om än inte Mixed Martial Arts just idag

Med Mellanbarnet som livsstilsguide har jag anammat konceptet "Den duktiga flickans dilemma" med minsta möjliga ansträngning på denna rent ut överdjäfliga tråkiga kurs som innefattar Stalins förslag på hjärntvätteri - grupparbete med en sammanfattning från hela gruppen.

Och vet ni vad?

Idag kom ett mail.

Det var en som absolut ville vara gruppordförande och dra i tåtarna och en annan hade "åtagit sig att skicka ut mail, hålla kontakt" och så vidare.

Jag bara ler, svarar ok.

Och glider, med minsta möjliga ansträngning.

det post-operativa oket

En del genomgår en operation, har ett nästintill komplikationsfritt post-operativt förlopp, går hem och mår mestadels fina fisken och fort tillbaka i vardagsrutiner igen. Andra får nästan varenda post-operativa komplikation relaterat till det genomförda ingreppet. Den andra beskrivningen blev vår ram. Sårinfektioner, läkemedelsbiverkningar, akuta blödningar med ambulansbehov, inneliggande vård, ej adekvat smärtbehandling och mer saker in the mix. Men å ena sidan är den medicinska biten inte den mest påtagliga, om än en utdragen och komplicerad konvalescens är tung i sig, så är det rippeleffekten på anhöriga som åtminstone blir mest påtaglig. Barnen saknar sin mamma, putar med läppar och hänger med huvud när vi går hem från förskola och skola när de får höra hon ännu inte kommer hem. Hur de har en pappa som stressar runt som tokig för att hinna med allt som bör göras men ändå får försaka många av de vitala delar av vardag som behöver uppmärksamhet och tid. Humöret är inte på topp, inte energin och frustrationen ligger ibland lite väl nära till hands när motgångarna blir lite för många och lite för täta. Det är som en grå klump uppå ett snöre i halsen som väller upp men lyckas sväljas ned.

Jag säger då det. Ensamstående föräldrar, vardagshjältar är vad ni är.

Inget kaffe i världen råder bot på den här problematiken

GAMES, ett akronym för Global hälsa, Arbets- och miljömedicin, Medicinsk juridik, Epidemiologi och Social medicin. Nu ska jag därför vara fjortisjuvenil och istället tycka det står för Globalt Avskräckande Medicinskt Extraordinärt Syndrom och faller under G44.3.

Nej. Kursen levererar inte höga poäng så här långt.

Snälla, kan inte den här kursen bara helt magiskt registreras som godkänd utan arbetsinsats och därmed tillåta mig spendera tid med att skriva på publikationer, fixa snigga labbar och annat forskningsrelaterat istället?

Inte?

Nähä.

Elva

En helt vanlig helgdag. Mörkt ute. Inga särskilda planer. Telefonen ringer oväntat. Svarar. Det är en kompis åt henne. Tycker jag ska komma förbi och "hänga" som vi gjorde på den tiden, den tiden då allt var lite enklare än nu. Åker dit, träffar nya människor, hennes vänner, och henne.

Den kvällen var vår första. Av misstag sprutade hon Sprite ur mungipan på mig och skämdes. Jag bara log och tyckte om henne.

Den kvällen var det inte längre hon och jag.

Det blev vi.

Idag. För elva år sedan.

Så idag, elva år senare, annorlunda och så mycket bättre, lagar jag åt min bästa vän i livet en middag som borde gå att äta trots nyligen utförd tonsillektomi och halsont. Svampsoppa och ryggbiff med gremolata.

Jag älskar dig. Då, nu, i morgon och alla dagar därefter.