Illusion Bureau

Min systerson är sångare och gitarrist i härliga Illusion Bureau.

Jag är en stolt morbror. To say the least.

Två

Runt mig är det helt mörkt. Sommarvärmen dröjer sig ännu kvar under den svagt klordoftande huden. Bakom rummets enda fönster skymtar en svag siluett av kvällsljus genom persiennen och den svaga kvällsbrisen sveper in i sovrummet. Mitt auditära cortex registrerar det svepande pianostaccatot i Ludovico Einaudi's Fly ur hörlurarna begravda i öronen.
Mörkret i rummet ställer sig i skarp kontrast till allt det tidskrävande arbetet de senaste dagarna i kulisserna som föranlett den tystnad som här hägrat. Efter många funderingar, fram och tillbaka, gjorde jag slag i saken och satte upp någonting som kostat både dållars och en hel del massa tid. En fotosida med blogg, med ambitionen att fungera som någon sorts plattform för ett intresse som kan leda till någonting helt nytt och väldigt intressant. Min magkänsla säger att arbetet med detta visuella alster kan påverka detta hörn av pseudonymskrivande på flera sätt. Där finns inga pseudonymer, inget gömt, bara jag och exakt vad det innebär, mina tankar och uttryck i mina bilder och texter. Det hela är lite som ett mynt; två sidor där vardera har sin betydelse. Det här är min plats för någons tankar om livet som läkarkandidat, doktorand och pappa i stil av ett blandband. Där, det är min visuella tankesmedja med sina egna historier. Om du hittar dit, mycket välkommen, men då denna sida är i sitt pseudonymistiska tillstånd kommer någon vägledning ej att givas. Här är jag Doktoranden, där är jag [...].

> Till de som känner mig mer personligen; säg till, så får ni veta var jag finns.

Paus

Jag håller på att sätta upp någonting helt annat och nytt. Det kräver min uppmärksamhet de kommande dagarna, så det kan bli lite tyst här.

Vad det är?

En fotosida. En bra sådan.

Cirka 235 mil svenskt vägdamm senare

Lika fascinerande varje gång. Semesterplanerna är oftast att göra så lite som möjligt men varje säsong är det lika mycket moment 22. Ett bröllop att gå på, sedan hemmavarande. Jo det var ju bara att titta efter i stjärnorna. Istället har jag varit på bröllop, knappt varit hemma, trängts på Kolmården och sett sjukt charmiga delfiner samt flugit över safarin, trängts ännu mer på Junibacken, lapat sol på pooldäcket och lagat/ätit väldigt mycket mat hos syster, shoppat på svenskarnas högborg, gjort hufvudstaden, ätit vägkrogsmat, insett att vi inte vill bo i Nyköping trots charmen eftersom "sjukhuset" (lasarettet) är alldeles för litet samt bilat väldigt många mil. Vet säkert jag glömde en hel del andra saker också.
En annan "nackdel" med att besöka min härliga syster och hennes familj är att vi har så förbannat lika smak i mycket, så det hon gillar gillar ofta även jag. Det resulterar hos undertecknad i ett rätt enormt ha-begär varpå min shopaholic-djäfvel får knark på vattenhjulet. Före hemkomst små minigrytor i stengods från Chilli för att servera exempelvis ljuva chokladfondanter i. Även nya rektangulära tallrikar och charmiga glas från Kamprads högborg. Efter hemkomst till vårt egna bohag har vi därför, hitintills I might add, införskaffat snigga prylar från Stelton (aka "DDD") och helt nya köksmöbler. Jäbla systra mi, men jag tycker om dig ändå.

Dagar gryr, minnen består

Vilka ord jag än väljer att skriva ned är det både futilt, fattigt och svårt. Där satt jag i den svenska huvudstaden, med kaffe vid ett köksbord i en lugn villaförort. Samtidigt några hundra kilometer därifrån är allt ett levande helvete. Så många unga människor, med livet framför sig, släckta av en mans konstlade idéer om frihet och ideologi. Livet är ett jävla Jeopardy av att vara på fel plats vid fel tillfälle. Hjärtskärande berättelser från överlevande får det att rysa längs ryggen och slå maggropen i hårda blåknutar. Tid må läka både fysiska och psykiska sår men aldrig för den alla förlorade tillbaka. Så till alla er som förlorade älskade, kära och nära denna mörka dag; håll dem nära i minnet och hjärta, där lever de alltid kvar.

Andra texter får vänta till andra dagar.

Där.

Ledigt. Semester. Tanken var ju att vi skulle göra så lite som möjligt den här gången, inte flänga omkring som rotlösa bohemer. Ett bröllop i norr, sen var det hemmaliv för alla pesetas. Då är det helt och hållet legitimt att fråga varför jag och hela familjen nu sitter hos min kära syster & c.o. utanför hufvudstadens tullgräns i härligaste solis (no kidding) bland pooler, båtar och kylt rosévin. Men förvånas borde varken jag eller E, vi känner varandra, och oss själva vid det här laget. Sitta stilla och rulla sommartummar har aldrig varit vår sång (rent musikmässigt är det Bed Of Roses och i filmens värld Coyote Ugly. Låten är ju i sig logisk, men jag kan ju åtminstone hoppas hon inte finner mig så pass osmaklig som en coyote ugly innebär och vill gnaga av sin egen arm varevigaste morgon).

Så här i söder blir det därför lata dagar med både shopping, Kolmården med kidsen, träffa folk och helt enkelt det enklaste vackraste. Sitta ute på gräsmattan i ottan med kaffe i handen, lillprinsen raceandes mellan äppelträdet och syrener i steppdansande fart med ljudliga decibel. Laga fantastisk mat med min kackelhöna och tillika fantastiska syster. Ja för mig är söder långt mer hemma än norr. Här har mitt liv utan von oben-perspektiv ett J. von Anka-värde, mer färgrikt, vackrare. Ofrånkomligt så, här är andetagen lugnet personifierat. Här är mitt liv, om vi ska koka ned det till en fond.

Här

Hemma igen. Lugnt i bröstet, vilande andetag. Kläder packas upp, om och ner igen. Lägger till några böcker. Lagar god mat i mitt egna kök; marinerar och skär. Köttet doftar av olivolja och timjan. Genom balkongdörren letar sig den sött ljumma röken av gråa briketter från den varma grillen. Vispar ned äggulor och smält smör i lagen av dragon och äppelcidervinäger. Serverar, äter. Bläddrar genom de hundratals foton från helgens vackraste bröllop mellan J & B; norrlänningen och skåningen, ler och långhalm. Redigerar, ler, klipper ihop, lägger ljudspår av Cary Brothers. Är hemma. Just nu.

Tyngden i varat

Olidligt varmt. Minsta muskelryckning leder momentant till svettpärlor och djup andhämtning. Den behagliga värmen har lämnat walk-over för den kvalmiga klibbigheten mellan tunna linneskjortor och glasfibervävd polyester. Vardagsmåsten är en sommarolympisk företagsamhet och viljan sträcker sig bara till skuggan under täta pilbuskar med naken överkropp mot svalt och starkt doftande gräs. Den portabla fläkten, dess monotona tinnitusljud till trots, är nattens svalkande riddare i blänkande rustning. Katten sover på soffbordet där fläktvinden i stadig rytm sveper över den yvigt guldbruna pälsen. I gränslandet av Trevor Rabin's Getting To Know Sarah och Tori Amos' Abnormally Attracted To Sin sitter jag och slevar i mig halvsmält glass under ett sluttande furutak, allt i ett desperat försök att kväva den tjocka ångest som dväller i bröstkorgens tunga hävanden.
Längs min geografiska longitud och latitud härjar hjärnspöken i all min cerebrala vävnad, de hugger och väser illvilja, reser murar runt mitt rätta jag. I min ägo finns ingen nyckel genom den tunga ornamenterade porten. Hur denna plats sedan minnen manifesterats lyckas vända på allt jag är förblir en fråga av magnitud. Vid varje återkomst är ångesten där, som en smutsigt välkomnande vetruviansk man med utsidan beklädd av nerver, kärl, muskelfibrer och tarmar som kostym om högsöndagen; likväl vid varje flykt släpper den sitt gastkramande grepp för varje kilometer och mil. Varför finns den? Vad beror den på? Varför existerar den? Hur kan denna plats med alla dess goda upplevelser aldrig stävja detta tunga ok av alveolärt bly? Min geografiska härkomst har skapat en Mr Hyde med förmågan att alienera sig, skapa distansmeter mellan sig själv och andra. Den jag är hålls gömd, och människor som träffar mig främst på denna longitud och latitud förtjänar ursäkter in absurdum. "Ni ser inte den jag är, vem jag är, hur jag är. Förlåt mig!" vill jag, Jekyll, skrika ut men kvävs av Hyde's munkavel.

Personlig nutidshistoria: Egentid är i min bok någonting överdådigt positivt. Ingen annan äro lycklig om du själv inte sitter i första rum. Umgänge var aldrig ett dagligt behov under hela min uppväxt. Alla kunde vara för sig själva utan snett axeltittande. Har alltid gillat, och med tiden accepterat till älskat. Min egna tid. Ostörd självisk sådan där aktiviteten är bisats och tiden huvudsats. Människor överallt och hela tiden gör mig obekväm, olustig. Andra med oförståendet över mitt behov skapar kulturell frontalkrock. Jag behöver egentid utan att andra betraktar en som asocial, tråkig eller konstig. Låt mig vara fyrkantig utan att rynka på näsan. Låt mig må bra så mår ni bra. Vi behöver inte alla bada i samma pöl hela tiden.

Det är otäckt att ibland inte tycka om den man är, men med vilka fasettögon skall det geografiska förloppet betraktas? Kan man som människa verkligen påverkas så negativt till den grad jag upplever? Tala om kryptonit. Det jag vet, och står vid, det är att i den här staden kan jag aldrig få kroppslig ro. Det vore att begrava mig levande. Ställ inte det kravet på mig, det skulle äta upp mig inifrån och lämna ett tomt skal utan glädje till människa kvar. Snälla, låt hela mig leva fullt ut, livet ut.

Så eh, vad hände?

Lyssnar på Blackfield i skuggan. Lunket av lediga dagar börjar infinna sig och likt kroppen slappnar av i sin hållning och den spända hanen sakteliga närmar sig sitt nollställda läge går tankeverksamheten åt motsatt håll och skapar en translationell utveckling jämte solskenet, trekvartsjeans och linneskjortor.
Utan stress och med skön otvungenhet har på tvenne dagar sköna stunder avlöst varandra på löpande pärlband. Allra först umgänge med poolbad och rosévin, årlig prestigeturnéring i kubb med grillad mat över öppen eld. Följer upp med stugvistelse omgiven av vatten, Kräsna Kurt (fiskmås, true story) och jordgubbar. En tur med fina båten längs älven och havet med två av kidsen, allt med solen i ansiktet och linneskjortan fladdrandes i den svagt saltdoftande vinden som om än hur mycket Baywatch/Hasselhoff-varning det är på det uttalandet, I couldn’t care less. Men där kroppen långsamt låter den vardagliga vinkelvolten ebba ut likt en engelsk kanal under lunas åverkan tar reflektionens tankebanor vid. Finner mig själv läsa mina egna texters början och ser vilken skillnad dessa tre år av skrivande har fört med sig. Distansen är vida milslång. Just där och då var tillvaron en flyktig upplevelse, idag så mycket mer rotad och fundamental. Alla texter under de gångna åren beskriver sinnesstämningar och min egen utveckling på ett högst personligt plan. Likväl har läsarskaran förändrats; nya har kommit till, andra lämnat och även ni är en del av helhetsekvationens affekter. Det är dock först när jag läser min egen historia jag slås allra mest av hur både de medvetna och icke-sådana dito livet fört med sig utan att egentligen ha ägnat det en tanke.

Roadtrip

Bilen är packad, likaså kostymen. iFånen laddad med sommarmuzak och ljudböcker, laptopen proppad med film och vanliga böcker i väskan. Drar på roadtrip längs svenska landsvägar med turnéstopp för både bröllop, poolbad, utomhusliv, umgängeshäng och gemytligheter.

Åter när lusten faller på. Nu vägdamm, sol och shades.

Magin med mixtapes

Utöver faktumet att det finns alla typer av mixtapes finns det alltid en anledning att göra ett. Men vad är det med mixtapes som är så speciellt? Vad är, helt enkelt, grejen?
Ett mixtape handlar om tiden du lever i, eller har levt och vill minnas, om de människor som du har delat de stunderna med. Ingenting summerar den perioden i ditt liv bättre än ett gammalt mixtape. Det gör ett bättre jobb på att lagra minnen än din egen hjärnvävnad. Varje mixtape berättar en historia. Sätt ihop dem, och de kan berätta en historia om ett helt liv. Att sätta en låt på ett mixtape är lite som att gjuta liv i den, att sätta den fri med syfte och mål.

Det mest tydliga med mixtapes är att de oftast handlar om kärlek, och om vi hårdrar faktumet så sopar ett riktigt kassettband banan med mp3:or. Det har inget att göra med vidskepelse eller nostalgi. Mp3:or går rakt in i hjärnan, den delen gillar jag. Men rytmen av ett mixtape är rytmen av kärleken, det analoga surrandet av den fysiska närheten mellan två sentimentalt mänskliga kroppar. Kassettbandet är fullt av väsande och den inspelade tystnaden tömd på dialog. Rummet, med sin unika utformning av väggar, tak, golv och andra objekt skapar en helt säregen närvaro; det är fullt av bortkastat utrymme, onödigt brus. Jämfört med den tydliga 4/4 rytmen av en mp3 är mixtapes hopplöst ineffektiva och odugliga. Att lyssna på ett gammalt mixtape är på samma sätt som en kriminalpolis sitter och häller upp drinkar åt den grånande kontoristen som berättar historier om gamla goda dagar på det sjaskiga motellet längs motorvägen. Du vet du kommer vara något uttråkad, men det kanske ändå finns en ledtråd någonstans där inne. Och om det inte är det, så vad fan gör det? Det är inte en dålig tid. Du vet du kommer slösa bort tid. Du planerar att göra det.

Skapandet av ett riktigt bra mixtape, till exempel om ett kraschat förhållande, är svårt att göra och tar mycket längre tid än vad du föreställa dig om du aldrig gjort ett. Du måste köra igång med något som fångar lyssnarens uppmärksamhet och väver fast dem. Sen måste du höja temperaturen, men du vill inte blåsa ur alla ventiler på en gång, så därefter behöver du varva ned. Du behöver berätta din historia på en begränsad tid med tydlighet, och där eventuella subtila undertoner träder fram behöver lyssnaren vara på samma musikaliska våglängd. Det går inte att säga "jag tycker om dig" med World In My Eyes av The Cure om lyssnarens referens är Without You Here med Goo Goo Dolls; men kanske går det att mötas halvvägs med Closer To You av Brett Dennen. Det är många regler, men ett riktigt bra mixtape är oundvikligen värd både ens tid och uppmärksamhet.

Så idag, Sunglasses and Flip-Flops.


















Historien bakom? Lyssna.

Och låt mig veta hur just du uppfattar historien!

"Abonnenten på denna anknytning går ej att nå för tillfället, vänligen försök igen om sex veckor!"

Tidig eftermiddag. Van att varje vardag vakna med solen och med musik i öronen trampa iväg mot sjukhuset och dagar till bredden fyllda med intressanta och lärorika upplevelser. Ovanligt nog är skrivbordet idag fritt från alla högar av papper och intorkade kaffemuggar, inga pennor eller pärmar utspridda runt datorn. Idag stängs butiken. Nu blir det långledigt. Jag ska sitta i solen och dricka både kaffe och vin, insupa grilldoften från den askgråa kolbädden och frossa i god mat; utan stress eller måsten. En lång ledighet utan planer eller resor mer än att gladeligen gå på ett vackert bröllop. Kanske hyr vi en stuga ute i skärgården några dagar. Kanske inte. Kanske tillbringar jag dag efter dag med fötterna i sanden, barnen runt omkring och näsan i en bok. Kanske med golfklubbor och svordomar på välansade grönytor. Jag vet inte alls. Det endaste jag säkert vet är att de närmaste veckorna laddar jag mina batterier inför nya utmaningar. Tillbaka på utbildningen med nya kurser och nya upplevelser. En höst där mittseminarie skall presenteras och bedömas av duktiga forskare. Resa till vackra San Diego i Kalifornien med kollegor från jobbet och där träffa P igen som likt förra gången har nog mycket ändrats men ändå inte.

Mycket för dörren.

Men nu batteriladdarveckor och sommarrock.

*klick*