Olidligt varmt. Minsta muskelryckning leder momentant till svettpärlor och djup andhämtning. Den behagliga värmen har lämnat walk-over för den kvalmiga klibbigheten mellan tunna linneskjortor och glasfibervävd polyester. Vardagsmåsten är en sommarolympisk företagsamhet och viljan sträcker sig bara till skuggan under täta pilbuskar med naken överkropp mot svalt och starkt doftande gräs. Den portabla fläkten, dess monotona tinnitusljud till trots, är nattens svalkande riddare i blänkande rustning. Katten sover på soffbordet där fläktvinden i stadig rytm sveper över den yvigt guldbruna pälsen. I gränslandet av Trevor Rabin's Getting To Know Sarah och Tori Amos' Abnormally Attracted To Sin sitter jag och slevar i mig halvsmält glass under ett sluttande furutak, allt i ett desperat försök att kväva den tjocka ångest som dväller i bröstkorgens tunga hävanden.
Längs min geografiska longitud och latitud härjar hjärnspöken i all min cerebrala vävnad, de hugger och väser illvilja, reser murar runt mitt rätta jag. I min ägo finns ingen nyckel genom den tunga ornamenterade porten. Hur denna plats sedan minnen manifesterats lyckas vända på allt jag är förblir en fråga av magnitud. Vid varje återkomst är ångesten där, som en smutsigt välkomnande vetruviansk man med utsidan beklädd av nerver, kärl, muskelfibrer och tarmar som kostym om högsöndagen; likväl vid varje flykt släpper den sitt gastkramande grepp för varje kilometer och mil. Varför finns den? Vad beror den på? Varför existerar den? Hur kan denna plats med alla dess goda upplevelser aldrig stävja detta tunga ok av alveolärt bly? Min geografiska härkomst har skapat en Mr Hyde med förmågan att alienera sig, skapa distansmeter mellan sig själv och andra. Den jag är hålls gömd, och människor som träffar mig främst på denna longitud och latitud förtjänar ursäkter in absurdum. "Ni ser inte den jag är, vem jag är, hur jag är. Förlåt mig!" vill jag, Jekyll, skrika ut men kvävs av Hyde's munkavel.
Personlig nutidshistoria: Egentid är i min bok någonting överdådigt positivt. Ingen annan äro lycklig om du själv inte sitter i första rum. Umgänge var aldrig ett dagligt behov under hela min uppväxt. Alla kunde vara för sig själva utan snett axeltittande. Har alltid gillat, och med tiden accepterat till älskat. Min egna tid. Ostörd självisk sådan där aktiviteten är bisats och tiden huvudsats. Människor överallt och hela tiden gör mig obekväm, olustig. Andra med oförståendet över mitt behov skapar kulturell frontalkrock. Jag behöver egentid utan att andra betraktar en som asocial, tråkig eller konstig. Låt mig vara fyrkantig utan att rynka på näsan. Låt mig må bra så mår ni bra. Vi behöver inte alla bada i samma pöl hela tiden.
Det är otäckt att ibland inte tycka om den man är, men med vilka fasettögon skall det geografiska förloppet betraktas? Kan man som människa verkligen påverkas så negativt till den grad jag upplever? Tala om kryptonit. Det jag vet, och står vid, det är att i den här staden kan jag aldrig få kroppslig ro. Det vore att begrava mig levande. Ställ inte det kravet på mig, det skulle äta upp mig inifrån och lämna ett tomt skal utan glädje till människa kvar. Snälla, låt hela mig leva fullt ut, livet ut.
Längs min geografiska longitud och latitud härjar hjärnspöken i all min cerebrala vävnad, de hugger och väser illvilja, reser murar runt mitt rätta jag. I min ägo finns ingen nyckel genom den tunga ornamenterade porten. Hur denna plats sedan minnen manifesterats lyckas vända på allt jag är förblir en fråga av magnitud. Vid varje återkomst är ångesten där, som en smutsigt välkomnande vetruviansk man med utsidan beklädd av nerver, kärl, muskelfibrer och tarmar som kostym om högsöndagen; likväl vid varje flykt släpper den sitt gastkramande grepp för varje kilometer och mil. Varför finns den? Vad beror den på? Varför existerar den? Hur kan denna plats med alla dess goda upplevelser aldrig stävja detta tunga ok av alveolärt bly? Min geografiska härkomst har skapat en Mr Hyde med förmågan att alienera sig, skapa distansmeter mellan sig själv och andra. Den jag är hålls gömd, och människor som träffar mig främst på denna longitud och latitud förtjänar ursäkter in absurdum. "Ni ser inte den jag är, vem jag är, hur jag är. Förlåt mig!" vill jag, Jekyll, skrika ut men kvävs av Hyde's munkavel.
Personlig nutidshistoria: Egentid är i min bok någonting överdådigt positivt. Ingen annan äro lycklig om du själv inte sitter i första rum. Umgänge var aldrig ett dagligt behov under hela min uppväxt. Alla kunde vara för sig själva utan snett axeltittande. Har alltid gillat, och med tiden accepterat till älskat. Min egna tid. Ostörd självisk sådan där aktiviteten är bisats och tiden huvudsats. Människor överallt och hela tiden gör mig obekväm, olustig. Andra med oförståendet över mitt behov skapar kulturell frontalkrock. Jag behöver egentid utan att andra betraktar en som asocial, tråkig eller konstig. Låt mig vara fyrkantig utan att rynka på näsan. Låt mig må bra så mår ni bra. Vi behöver inte alla bada i samma pöl hela tiden.
Det är otäckt att ibland inte tycka om den man är, men med vilka fasettögon skall det geografiska förloppet betraktas? Kan man som människa verkligen påverkas så negativt till den grad jag upplever? Tala om kryptonit. Det jag vet, och står vid, det är att i den här staden kan jag aldrig få kroppslig ro. Det vore att begrava mig levande. Ställ inte det kravet på mig, det skulle äta upp mig inifrån och lämna ett tomt skal utan glädje till människa kvar. Snälla, låt hela mig leva fullt ut, livet ut.
4 kommentarer:
Jag kan relatera till egentidsgrejen. Min erfarenhet är att det enklaste sättet att få den är att så utan åthävor som möjligt ta den. För min del blir det typ "jag går ut en sväng, hejdå" och sedan evighetslånga (ur de hemma kvarlämnades synvinkel dagar min "flykt" inte faller i helt god jord) vandringar med mp3-spelaren i öronen. Sedan är just detta att ta den utan att göra en grej av det eller ursäkta sig för det en konst man måste lära sig; jag är avgjort ingen mästare ännu (jag har t.ex. lite svårt att hantera situationen där någon säger t.ex. "kan du inte fråga om pappa vill följa med, han skulle behöva röra på sig", och jag vet att han skulle behöva det, men jag ju egentligen vill gå själv), men jag börjar lära mig.
Jag minns en f.d. forskarkollega som var väldigt bra på att smidigt ta "egentid" när han ville, han kunde t.ex. när "svenskgänget" på random konferens började organisera kvällens middagsätande (typ när går vi, är det någon som vet åt vilket håll det finns några roliga restauranger?) obesvärat säga tack, men jag tror att jag behöver vara själv en stund och knalla iväg, och alla tyckte ändå att han var trevligheten själv. Jag hade definitivt inte kommit undan med det utan att någon tyckt att det varit konstigt, så jag jobbar på att lära mig tricket.
(Språkfascisten hälsar med lätt plågat ansiktsuttryck att "äro" är en pluralform.)
Tolkia, det är nog rätt mycket av grejen att "bara gjör't" utan större omsvep. Konferensbiten har jag dock inget emot, inte än i alla fall (återkommer i frågan efter höstens ASBMR). Där skulle jag nog, methinks, ha långt mycket lättare att hävda min "personliga sfär".
Hur allt det andra kommer in i ekvationen förblir ännu ett mysterium. Tror det skulle behövas en mjuk soffa och ett lystrande öra för att klargöra hela grejen.
Din språkfascism är alltjämt lika charmant trevlig. I "äro"-sammanhanget är det faktiskt medvetet skrivet eftersom meningen åsyftar till antalet flera människor borde sätta sig själva i första rummet mer än de gör. Grammatiskt meningsfel? Ja. Syftningsfel? I think not. But, hey, that's me!
"...där aktiviteten är bisats och tiden huvudsats." Genialt formulerat! Det var väääää-hä-häääldigt länge sedan jag läste en mening som innefattade så mycket!
Och även jag känner alltför väl igen mig i dina ord. Inte så att det är specifikt platsbundet. "Människor överallt och hela tiden gör mig obekväm, olustig."
Dr.Z, jo om det hela skulle kokas ned till en fond torde nog de orden summera alltihopet rätt bra. Tack för dina fina ord.
Skicka en kommentar