Blåbär

Tillvaron är alltjämt lite av en stormvind eftersom varje gång det börjar lugna ned sig någotsånär är Murphy där och planterar något illvilligt frö som likt ogräs växer sig till Manhattan-imponerande kaskader av trubbel. Vad sägs om ett buffébord som serverat både lumbalpunktion och CT-skalle? Nästan så jag i ren frustration skrattar åt eländet, ty något konstruktivt i att verbalt gorma samtidigt som man hytter med näven mot dagen är futilt. Istället gör jag det bästa som går, åtminstone försöker.

Den genomgångna skärseldskursen i presentationsteknik visade sig i slutändan bära smakrik frukt. Vid gårdagens presentation för forskarkollegiet och andra inbjudna med intresse för mitt nörderi implementerade jag förvärvade kunskaper och lyckades få till någonting jag sällan lyckats med tidigare mer än någon enstaka gång, en sådan där presentation där det flyter och hela tillvaron är ett enda långt euforiskt "in the zone"-moment. Teh joy.
Men åsido mina nya blåbärskunskaper i att presentera har labbet sett nyinflyttning av en hel drös blåbärsstudenter med exjobbsdrömmar att sänka sina tänder i. Således, främst i egenskap av den här önskan known as "handlederiet", är det ok att avisera en "like" på den i sann ansiktsbokanda? Tillika roligt är det att den student jag delvis handleder, S, utöver att vara en mycket ambitiös sådan med samma grundutbildning som mig, har samma målsättning att fortsätta till läkaryrket. Studenten frågar massor om mycket, jag svarar gärna, ty jag gillar handlederiet. Det visar sig tydligare hela tiden. Låt oss därmed säga som the good ol' Snake himself David Coverdale; Forevermore. För all framtid; och mer.

Upplyst

Nej det är nog till att överdriva, att göra en höna av en fjäder som uttrycket säger. Men vad som kan sägas är att det varit berikande, upplyftande, en frisk fläkt i ett stillasittande sinne som fått en att både se inåt och utåt på samma gång.
Det är något fantastiskt obehagligt bekvämt i att lämna ut stora delar av sig själv till en både berömmande och konstruktivt kritiserande skara människor, människor som till för bara några timmar sedan var totala främlingar du innan varken hade hälsat på, än mindre initierat en dialog med. Men helt plötsligt delar ni alla den kalla nakenheten att träna presentationsteknik och ädel talekonst under ledning av en teatralisk jack-of-all-trades som lyckas öppna upp både ny potential, insikt och utsikt i någonting som så många hyser en skräckblandad nervositet till. Inte alla, nej, men många. Fråga en grupp människor hur många som finner det roligt och inspirerande att prata inför andra, inför en publik i ett auditorium där allas ögon är fokuserade rakt på dig. Det kan, i brist på bättre beskrivning, kännas som balansgång på lina över Niagarafallen; svårt, farligt, lika med döden. I en grupp människor där frågan ställs räcker nog ungefär lika många upp handen som det finns vänsterhänta, en tiondel, med lite tur. Nu tillhör jag den tiondelen i dubbel bemärkelse som southpaw och en faiblesse för tungomål i auditorium, men konstens utveckling är mer dynamisk än statisk och utvecklingen tillika en kontinuerlig progression där vinsten är åtminstone likställd med insatsen. Teoretiska väl avvägda barytonstycken som interpunkterats med skalans talande legato-staccato; preciserande, överilande, unik. Allt ifrån mer förberedda presentationer till on-the-spot utmaningar som elevator pitch och månget annat.

Så efter de nu tvenne passerade dagar av detta konststycke har det lämnat mig med både svar och nya frågor, verktyg och funderingar, men framför allt med den bekräftelsen att det här med att lära ut kunskap åt andra människor baserat på vad som får mig att glöda som laddad wolfram, det är något jag tycker om. Lite, så att säga, upplyst. Metaforiskt talat då. Vilken tur att jag därmed har en exjobbsstudent att coacha under våren och i morgon en presentation att cementera mina nyvunna kunskaper. Tack, Jörgen Bodner. Tack.

Det här med att smygstarta

Emellanåt har veckor en sådan konstruktion att helgen helt enkelt har ett intågande som börjar lite tidigare än vad den gregorianska kalendern egentligen åsyftar. Antagligen hade både Aloysius Lilius och Gregorius XIII betraktat min lättja med synnerligen bistra miner, men så är det heller inte längre 1582.
Nej i detta 2011 så är det så att när det mitt i veckan ska presenteras forskning på institutionens årliga doktoranddag blir det liksom lite hugget ömsom stucket. Fixande med poster (vägrar i sten muntlig presentation på denna dag av många anledningar trots att jag egentligen har en stor faiblesse att prata inför folk), lite planerande, lite beställningar till dyra dållars, ja lite av allt. Lite som en arbetsveckas smörgåsbord. Och när sedan E drar till Falulandet söderöver under helgen för någon sorts sportturnérande och vill äta trevlig middag om torsdagskvällen är jag inte sen att refusera inviten. Således lagades det redan om blåtorsdagen tournedos med potatisgratäng samt en sås på hemgjord grönsaksfond, enbär och konjak. Ljuvligt. Det blir liksom en prematur start av dagar med avslappningsfokus, och vad är egentligen vitsen att rycka upp detta nu landade lugn för en hetsig dag på labbet? Ingen, exaktemente.
Därtill har jag istället tillbringat dagen, utöver mottagandet av reparatören som snällt lagade vår Olga, hemmavid med att planera och konstruera presentationen till nästa vecka som en konsekvens av den fina forskningsinbjudan jag fick häromdagen. På detta även ett mer lättsamt förberedande inför en kurs till veckan där jag initialt vid anmälandet fick lätt magont men starkt övertygad om stor utvecklingsvinst. Magontet är övergånget i förväntan, övertygelsen kvarstår.
Så med nu sovande barn kvarstår endast, efter det nu genomförda ihopskruvandet av det senaste i raden av inköp till köket i sann DDD-stil, egentid vilket nu ska fyllas med musik och matlagning. Jag i sällskap med det absolut bästa av Chris Rea ska nu tillaga currydoftande pilgrimsmusslor med balsamico till förrätt parat med ett kaliforniskt Redwood Creek. Varmrätten blir marulk med tomatsås och underbar Pinot Noir från vackra Nya Zeeland. Det hela ramas in av passionfruktglass med rårörda hallon och någon centiliter Moscatel de Setúbal.

Sa någon papper?

Även om tankeverksamheten den cirkus senaste veckan till viss del varit mer proliferativ och djuplodande än tidigare har de icket gått att koka ned till varken konstruktiva resonemang eller kontrastrika skildringar med fokus på versaler åtföljda av gemener; snarare har allting varit en introvert och omvälvande strukturering av ett multifaktoriellt spektrum där den röda tråden sedan länge gömt sig i dammiga hörn. Den har varit tvungen att återfinnas, att återknytas, att bli ett ledsnöre för en tillfälligt blind. Ibland bör det skrivna ordet läsas mellan raderna istället för på, ibland bör tystnaden vara det mest talande i rummet.

I ett mera rättframt skrivande är dagarna belamrade med arbetsuppgifter som innebär mycket tittande i mikroskop, en susande tillvaro i ett cellodlingslabb, en slabbande och ganska barnsligt rolig tillvaro i Western-labbet, ett arbete med "miljonersmikroskopet" som har en deadline utom denna värld kontra kunskapsbemästrandet. Men framför allt just nu väldigt mycket skrivande. Vad sägs om abstract till höstens förhoppningsvis reella resa hit? Till detta även skrivande av introduktionen till mitt mastodontmanuskript vilket innebär att min fina MacBebis, som nu växt upp till en fullfjädrad compadre, omges av referenslitteratur i sjuka mängder och den charmiga dubbelvolymen Norstedts stora sve-eng-sve ordbok med sitt imponerande hyllmått på 11,4 cm. Det hela är nog lite som en upplevelse att drunkna i en bottenlös pool av papper. Just nu känns det där fantastiska kandidatlivet långt borta, men som alltid är det alldeles för lätt att överromantisera det uppenbart grönare gräset på andra sidan.

Sinéad

Lägenhet sökes

Gadaffi må vara en kuf med storhetsvansinne på en skala sällan skådad, men på ett helt annat plan är mitt, E:s och barnens bohag just nu någonting som säkert skulle kvalificera som Gadaffis vardagsrum. En röra utav dess like är konsekvensen av renovering, omflyttning och förändring av de kvadratmetrar vi huserar på. Således är skrivlusten just för tillfället begraven under kartonger, frigolit, bråte, högar med kläder och nyfunna valv av gigantiska bohag dammråttor.

Återkommer.

När verkligheten tränger sig på

Efter att de senaste dagarna vänt ut och in på både resonemang, sig själv, sina egna föreställningar och andras diton är jag kvar med en rätt urvriden och värkande hydda av hud, ben och muskler. Känns stelt stapplande och darrande, som att vandrat från ett rums verklighet till ett annat utan möjligheten att gå tillbaka eftersom det leder till en korsning där två individer bara kan gå åt varsitt håll. Den verkligheten är skrämmande; mörk, obehaglig, främmande och så i alla konstellationers grundvalar icke önskvärd. Det är min största mardröm som i sina mest reflekterande stunder kan omsvepa sitt kväljande obehag tätt och kvävande och göra andehämtningen hävande och tung.

Varje gång vi som människor måste omvärdera vår verklighet har vi allt som oftast två val; det ena är att dra skygglapparna över ögonen och fortsätta gräva sin redan utsedda grop eller göra det annorstädes långt mycket svårare - förändra vad det än är man behöver förändra. Beteende, förhållningssätt, prioriteringar; vad det än är så förblir kontentan att förändra ett invant mönster hos sig själv är en svidande, ja ibland plågsam, process.

Där jag stod i reflektionen av spegeln blickade ur vardera öga båda verkligheterna tillbaka på mig, inramade av ett nästan buskigt och ovårdat skägg som normalt brukar befinna sig i åtminstone ett välansat stadium. Summan av de senaste dagarnas radikaliteter yttrade sig i rakhyvelns skoningslösa skördande och innan jag visste ordet av var tomheten där. Drog med fingertopparna längs hakan. Naket, svalt, mjukt. Kvar i reflektionen fanns nu ett ansikte jag inte sett på mycket länge, ett ansikte som i mer praktisk företeelse kommer behöva visa leg på systembolaget igen under lång tid framöver. Men oavsett så är det trevligt att ses igen, det var en lång tid sedan sist.

När apex talar

Bläddrar igenom tankarna likt ett gammalt kantstött fotoalbum i jakt på förståelse, ja förstånd om man så vill. En sorts bilderbok där jag ser vad andra inte ser och andra ser vad jag själv inte förmår. Tankarna återger med kristallartad transparens miljöerna, händelserna, alla de tusenfaldiga dialogernas upprinnelse i fullständigt oförstånd. Alla tankars fotografier vittnar om två extremer; lätthetens eufori eller årder i sankmark men aldrig mellantinget. Ytterligheternas periferi är somatikens jämvikt, vilket är ingenting mindre än vansklig balansgång med nakna fotsulor på rakbladsslipad bräm. Det gör ont oavsett, även om adrenalinets pumpande sympatikuspåslag är nog för att bedöva de djupaste av slipade sår. Bara när verklighetens tunga sjok av övermäktigheten träder in i finrummets sal är det påtagligt överdjävulskt. Gång efter annan sviker jag mig själv genom att inte ta vara på och nyttja vad som åt mig sägs i, om än svidande, välmening. Följaktligen sviker jag andra genom metamorfos till en mussla oförmögen till utbyte med närmiljön. En sarkofag utan nyckel. Det påminner om vad Sharon den Adel sjunger i Faster; "I can't live in a fairytale of lies, I can't hide from the feeling cause it's right". Vilket är ganska illa när man tänker närmare på det.

Ursäkta för latensen

Sportlovssemester är helt klart senvintervårens grej!

Vi tillbringade tillsammans med flera andra nära vänner flera dagar i skidbackarna, i pulkbacken, i stugvärmen, på värdshuset där det inmundigats mat av lokal karaktär (vad sägs om både grillad renfilé och viltskavsgrytor?) och dryckjom av mer internationellt vinerat snitt utöver den där lille jägermeistern i fruset shotglas. Tillika firades svärfar in i kategorin "60" med både champagnefrukost och norska räkor i arla stund. I det stora hela sken en nästan skoningslös sol från klarblå himmel alla dagar där den endast vid fåtalet undantag beklagade sig bakom gråa moln. Fartvinden har piskat en i ansiktet när man släppt iväg skidorna i de branta pisterna, pudersnön har blekt kinderna i en ljusaktig ton. Storgrabben har lärt sig åka skidor, dottern åkte skrana och prinsen satt i snön och skrattade hjärtligt. Det har varit, utan eufemismer och floskler, en fantastisk vecka.

Nu har vi istället en hög tvätt större än... ja, någonsin förut. Och några foton förstås. Ett litet urval.

Snölägg

Efter en enligt storgrabben "krossad" dammsugare, en rejält packad Ford kombi och diverse stressutbrott är vi på väg.

Skidåkning, stugliv, vacker natur och varm choklad. Det är veckolångt sportlov med skidåkning på schemat. Åter om en vecka med förhoppningsvis fina foton, härlig vårbränna, trötta ben och en text som förhoppningsvis inte skrivs från sjukstugans brutna-ben-avdelning.

Ta-ta och se upp i backen.


(det är hit vi ska)

Varit, är, kommer

Tröttheten är direkt och påtaglig. Annorlunda vore annat efter 56 mil i bil och där emellan månget annat.

Men före allt vad dagens eskapader bjöd upp till så kunde arbetsveckan skriva upp en för mig milstolpe som "klar" i min forskning och som krävt en arbetsmängd av ordentligt slag. En analys av ett protein som kan krångla mer än hin håle själv är färdigt, sammanställt och bekräftat, tillika en ytterst viktig milstolpe för färdigställandet av mitt numera gigantmanus. Teh joy och lycka för mig och alla inblandade. Andra experiment rullar på och intressanta data trillar in på ganska kontinuerlig basis, vilket känns både stabilt och intressant, även om de närmaste dagarna kommer bjuda på mer semester än någonting annat mer laborationsorienterat. Skidbackar, stugliv och varm choklad är långt ifrån provrör, sterilbänkar och PCR-maskiner.

Den här dagen gick dock i varken ledighetens eller jobbets tecken utan någonting helt annat. I ottan bilade jag och M till en stad söderöver för inspiration, träning och utbildning där jag även hann med möbel- och prylshoppingsvängen på svenska kommersialismens högkvarter. Addera till detta kärt återseende av A, nya bekanskaper, god mat och berikande samtal. En heldag som nu efter många mil och timmar nåt sitt slut och med det intåg av sömnens huvudperson John Blund.

Sötnos

Fingertopparna dansar fjäderlätt över den vita ytan. De mjuka linjerna avspeglas i den lätta nervositeten att trycka fel någonstans och orsaka prematura problem. "Välkommen" säger den på flera språk samtidigt som vi med ljusets hastighet landar på en främmande värld där kunskapens vagga är naken och tom. Världen heter Apple och huvudstaden MacBook. "Welcome to the white side" säger någon i periferin "we have cookies" men jag lägger inte märke till vem. Stegen är stapplande och små längs främmande och annorlunda gator och gränder, men ack så bekväma i härligaste enkelhet. Lite som att ta av sig de där gamla skorna man tycker är bekväma men egentligen alldeles för nötta och därför tar på sig ett par nya. Allra först lite hårda och obekväma men kort därefter helt underbara. Hej lilla vän, vi ska ha det bra tillsammans du och jag.

Utöver min nyfunna kärlek som min fru kommer fördöma som icke hälsosam är livet stillsamt pockande med traditionell uppmärksamhet. Senaste dagarna tillbringades hemma med 82.7% av tiden i horisontalt framstupa sidoläge för att kurera efterdyningarna av dumdristigt tränande som gav förkylningen en express-fil tillbaka i kroppen. Men med vetskapen att denna vita härlighet ligger väntandes på skrivbordet när man kommer tillbaka kan få den mest slemsega doktorand att lysa upp som en Marie Curie vid en geigermätare. Forskningen går fina fisken med mycket i pipelinen, det skrivs och filas på manuskript och ansökningar, laboreras och elaboreras, ljudmiljöerna växlas från nördigt forskningsprat och ljudboken The Name Of The Wind av Patrick Rothfuss vidare till sanslöst vackra Collapse Into Now med R.E.M. Det dricks kaffe och skrattas åt dråpliga iPhone auto-corrects där jag och C nästintill ligger dubbelvikta i skratt som effektivt lyser upp en redan ljus dag. Ibland behövs inte så mycket.