Doktorandtanke #700 (en lätt raljerande sådan)

Den aldrig sinande diskussionen om läkarbristen tar ytterligare en svängom trots den sena timmen och trötta fötter. Ordföranden i MSF tar till orda i senaste numret av Appendix och resonerar runt sambanden studieplatser på läkarprogrammet, väntan på AT, brister i klinisk handledning, större grupper av studenter osv. Jag kan dock tycka det nästan naivt att hålla synfältet så pass smalt och inte snegla åtminstone både lite till höger och vänster utanför de egna läkar- och kandidatramarna. Läkarbrist javisst, det behövs fler läkare för att täcka upp ett större vårdbehov, men ni lär inte se mig falla in i lovsången att fler läkare kommer lösa problemet. Jag ser större problem än läkarbristen när det kommer till vårdens nuvarande problem. Läkare kan inte utföra sitt tänkta arbete utan duktiga sköterskor.

Ett, det är alldeles för få sköterskor som nästan går på knäna och knappt kan sitta ned under en hel arbetsdag, än mindre ta en lunch. Avdelningarna nästan skriker efter sköterskor för det är nästintill omöjligt för avdelningarna att hålla verksamheten flytande med deras nuvarande bemanning. För hur läkare än ser på saken så försök inte komma ifrån faktumet att det mesta arbetet på en avdelning sköts av sköterskor – inte läkarna. Vi bestämmer mediciner, behandlingar, åtgärder, tar besluten, gör bedömningar – men sköterskorna gör mycket av det rent praktiska jobbet på en vårdavdelning. Inte är det läkarna som går omkring och delar ut mat, delar mediciner, ger injektioner, tar blodtryck, puls, syresättning etc. Och när avdelningar försöker få in en till tjänst så verksamheten ska gå runt någotsånär får de istället en käftsmäll från mellanchefer i landstinget att de ska dra in en tjänst istället. Det gör mig förbannad.

Vilket leder in mig på problem två – landstingsmellanchefer och dylikt överflöd till folk. Tala om ett ställe där de kunde spara miljoner. Massa människor som sitter i gruppmöten och debatterar fram och tillbaka om hur de ska spara på alla olika avdelningar, de enda de ser är statistiska siffror i ett stramt Excel-dokument. Jag skulle vilja bjuda in varenda sådan individ som utan pardon rycker bort (livs)nödvändiga tjänster på vårdavdelningar bara för att de ser siffror där jag ser människor. Jag kan garantera de inte längre skulle se siffror om de jobbade en arbetsvecka utan att hinna ta långluncher, resonera i möten och samtala i långa haranger men istället springa som en vettvilling hela dagen, slänga i sig lunch i två panikartade minuter, knappt hinna vara trevlig med en patient, än mindre tamefan hinna andas två lugna och djupa andetag för där du i det första andetaget ska ha gjort en epikris och i det andra ge den sköra damen på sal 13:2 sitt Waran. Men nej, sitta där på sina runda landstingsrövar och dra in tjänster, det går fina fisken eftersom det inte rör dem i ryggen, för dem är det bara en röd siffra som omvandlas till grön. Jag skulle med berått mod och utan pardon lätt kunna dra undan lönemattan från några landstingsfauner så sköterskor åtminstone skulle kunna sitta ned både för lunch och hinna prata med sina patienter. Men tydligen är inte det någonting värt, det är inte vårdnadseffektivt enligt SS-landstinget.

Jag är således upprörd. Både över att läkarkåren ser så mycket till sig själva och att landstingen bara ser siffror istället för människor i utsatta situationer. Se problemen för vad de är, se helheten ffs.