Pappa

Igår var det farsdag. Jag ringde aldrig, mest av anledningen att min pappa inte alls har något varmt tycke för jippodagar. Hade jag ringt honom på farsdag hade det endast varit för att reta honom, så ringer idag istället. Mina barn ville dock fira sin pappa. Storgrabben lyckades redan i lördags över kalvsteken vid middagsbordet basunera ut de redan hade köpt en presang. Låt oss säga så här att hålla hemligheter inte är hans starka sida. Han är lika duktig på detta faktum som jag är på att snickra ihop bokhyllor från möbelfirmor (fråga min fru om detta när vi möblerade vår första lägenhet). Så där kom hela familjen på morgonkvisten, med en inslagen eltandborste och teckningar i massor. Eltandborstens faktum kan ha berott på lite surr från mitt håll och pekpinnen från tandläkaren efter senaste besöket. Nåväl, detta är varken menat som en text om möbelbyggande eller eltandborstar, trots eltandborstens väldigt behagliga resultat, utan en text om pappor. Fäder.

Min pappa och jag har alltid haft svårt att hitta en gemensam grund att stå på. Man brukar säga lika barn leker bäst, men det är onekligen någonting som inte passar i relationen mellan en son och hans pappa, åtminstone inte i vår. Under så många år var vi alltid i luven på varandra, om allt och ingenting. Två lika envisa idioter som aldrig kunde erkänna den andra hade rätt. Med tiden växte ett avstånd fram, en kylig grop som för varje bråk och meningsskiljaktighet grävde sig djupare och bredare tills vi stod på var sin kontinent och skrek in i den stormande vinden mellan oss. Min mamma var och förblev medlaren, förhandlaren, familjens superlim och obevekliga kraft att räkna med. Sen gick hon och dog. Jävligt olämpligt och onödigt för hennes tid var allt annat än redan kommen. Det gjorde mig väldigt arg och mycket ledsen. Arg över allt som förblev ogjort, ledsen att inte längre få höra hennes kloka ord.

Min fru säger då och då hur otroligt lik jag är min pappa i mångt och mycket. Det skrämmer mig, för jag vill inte vara det. Jag vill finnas där på ett annat sätt, ett närmare sätt och jag försöker. Ibland lyckas jag, ibland inte, men så länge jag försöker finns en vilja att förändra och förbättra. Min pappa är i det stora hela en mycket bra pappa; han bryr sig, är stolt över mig, älskar mig för den jag är, men det lyckades han aldrig få mig att förstå när jag växte upp. Istället var det min mamma som hela tiden sa "du vet att pappa älskar dig". Det har dock aldrig samma betydelse när någon annan säger det än när det kommer från personen själv. Innerst inne visste jag ändock att han alltid menat väl, och velat mitt bästa, han lyckades bara aldrig förmedla vad han ville och menade på ett sätt jag förstod. Dessutom var jag nog riktigt dålig på att lyssna och upplevde det mesta som personliga påhopp de gånger han ändå försökte.

Så där stod vi, jag och pappa, på var sin kontinent utan en översättare oss emellan talandes olika språk. Sakta sakta var vi tvungna att närma oss varandra, hitta ord och meningar vi båda förstod som varken gjorde ont eller tryckte bort. Tiden läker sår, ärr finns kvar och påminner om vad vi en gång varit och var vi befann oss. Idag har vi en helt annan relation. Nyfunnen. Återvunnen. Det som gör så ont är att mamma aldrig fick se det. Hennes bortgång förblir kataklysmen till försoning och förståelse. Så jag försöker. Oftast mer, sällan mindre. Lyckas ibland. Sedan är det väl så att om min pappa inte varit den han är hade inte jag heller varit den jag är, med alla mina brister och goda egenskaper. Så tack. Trots allt.