Delar buss med M ned mot stan från det stora sykehuset. Vi läste tillsammans på vår första utbildning innan vi båda slog oss in på läkeriets bana, hon tidigare än mig och således närmare färdig. Hon berättar med trevande röst om en tragisk och oåterkallerlig förlust som skett en till henne nära vän, för mig mest bekant till namnet. Hon berättar om hur hon alltid återgår till resonemanget "tänk om", "hade jag kunnat göra något annorlunda?", "varför såg jag inget?", "varför gjorde han det?", "varför sa han inget?"; hon har svårt att förstå vad som verkligen har skett.
Märker hur uppenbart tagen och uppgiven hon är över vad som inträffat, ser de tårfyllda ögonen. Jag föreslår en kopp kaffe och ett lyssnande öra i en skymmande stad, alltjämt i rörelse av glada röster och leende människor. Vi sätter oss ner i ett avskilt hörn, jag lyssnar, försöker förstå, försöker ge hjälpande ord men mest av allt finns jag där och lyssnar. Om hur fort livet ändras och hur man aldrig vet vad den ena dagen för med sig jämte en annan. Vi skiljs slutligen åt med vänliga ord av vänskap, går åt varsin riktning och slukas upp i vimlet av folk där man bleknar bort i massan. Mina fotsteg styrs emot den sobert vackra butiken på hörnet där det rödbruna teglet möter parken med utsikt över älven i höstljuset. Butiken påbjuder som alltid fina ting och jag går hemåt med den lilla påsen godsaker min tur till staden egentligen var syftet med men som blev en parentes. Ställer mina inköp i köket, ser fint ut, stilfullt. Men det jag mest förmår tänka är hur lite jag skulle använda dem om jag inte fanns. Fast jag finns, M:s goda vän gör det inte. Inte nu, inte längre. Här igår. Borta idag.
Det känns.
Märker hur uppenbart tagen och uppgiven hon är över vad som inträffat, ser de tårfyllda ögonen. Jag föreslår en kopp kaffe och ett lyssnande öra i en skymmande stad, alltjämt i rörelse av glada röster och leende människor. Vi sätter oss ner i ett avskilt hörn, jag lyssnar, försöker förstå, försöker ge hjälpande ord men mest av allt finns jag där och lyssnar. Om hur fort livet ändras och hur man aldrig vet vad den ena dagen för med sig jämte en annan. Vi skiljs slutligen åt med vänliga ord av vänskap, går åt varsin riktning och slukas upp i vimlet av folk där man bleknar bort i massan. Mina fotsteg styrs emot den sobert vackra butiken på hörnet där det rödbruna teglet möter parken med utsikt över älven i höstljuset. Butiken påbjuder som alltid fina ting och jag går hemåt med den lilla påsen godsaker min tur till staden egentligen var syftet med men som blev en parentes. Ställer mina inköp i köket, ser fint ut, stilfullt. Men det jag mest förmår tänka är hur lite jag skulle använda dem om jag inte fanns. Fast jag finns, M:s goda vän gör det inte. Inte nu, inte längre. Här igår. Borta idag.
Det känns.
2 kommentarer:
Att kunna lyssna är en fin och värdefull egenskap. Man får hoppas att ens lyssnande kan hjälpa allt som oftast. Även om man inte kan nå fram till alla.
Sorgesamt.
Forskarmamman, jo en jobbig förlust för alla inblandade (tänker främst på min vän M). Lyssnande räcker långt, förhoppningsvis längre än man tror ibland.
Skicka en kommentar