Låt oss först få skrattet ur vägen och överstökat.
Ha.
Sedan kan det meddelas att dessa ord tar lång tid att få ner eftersom min högra handled och större delen av underarmen (lågt, my baksida) befinner sig i gips. Misstänkt scaphoideumfraktur minsann. Tack snälla för min vänsterhänthet säger jag bara. Alla de gånger jag gnällt och klagat på att man drar ut bokstäverna och blir svart under handloven när man skriver är helt bortglömt. Låbar. Älskar min vänsterhand. Att sedan den misstänkta frakturen uppkom under en dusch- och toalettrumsincident, det lämnar vi därhän och nämner ingalunda mer om. Men nog ska det även sägas att man måste vara frisk för att få vara sjuk. Besöker vårdcentralen (ja, jag vet det heter hälsocentralen i pk-landet, men ffs och allt det där), blir bedömd av en briljant kandis som sedan blir totalt överkörd av sin handledare. Kandisen ville skicka mig på röntgen samt bedömning hos handkirurg. Handledaren väljer endast röntgen men någon bedömning hos handkirurg var helt uteslutet. Kandisen står på sig och anser att vid klinisk misstanke om scaphoideumfraktur ska det alltid sättas gips även om det inte syns något på röntgen. Well, kandisen får ge sig med en trumpen och uppgiven blick åt mitt håll och jag pallrar mig vidare med förhoppningen att det trots allt lär synas något på röntgen.
Gissa, syntes det något? Självfallet inte. Har jag ont? Så in i helvetet. Tar mig hem och väl där får jag tag i den enligt mig nu [dåliga] läkaren över luren och kräver mer. Det är synnerligen intressant att en privatperson, oavsett om man är läkarkandis eller ej, ska tvingas övertala läkaren att få adekvat vård samt i mitt fall förklara hur det ligger till vid diagnostik av dessa frakturer. Till slut frågar hon med uppgiven röst vad hon vill att hon ska göra. "En akutremiss till handkirurgen, tack" svarar jag kallt. "Ok" säger hon kort och avslutar samtalet. Jag vet att sjukvården inte är något smörgåsbord där man får beställa undersökningar enligt menyprincipen, men nog fan ska man se till att ge patienter en adekvat bedömning.
Så till handkirurgen bar det av. Kliniskt tydlig diagnostik, röntgenbilder enligt motsats. Slutsats - stark misstanke om fraktur. Gips i tre veckor, därefter ny röntgen och ny bedömning. Precis enligt praxis och förordningssätt. Men hade en patient utan kunskapen fått samma vård? Nej. Finns potentialen att det i sådant fall kunnat orsaka mer lidande och besvär? Absolut. Gör om, gör rätt. För alla.
Så. Vem vill skriva lustigheter på mitt gips? Vi går ju bara i klass 3, trots allt.
Ha.
Sedan kan det meddelas att dessa ord tar lång tid att få ner eftersom min högra handled och större delen av underarmen (lågt, my baksida) befinner sig i gips. Misstänkt scaphoideumfraktur minsann. Tack snälla för min vänsterhänthet säger jag bara. Alla de gånger jag gnällt och klagat på att man drar ut bokstäverna och blir svart under handloven när man skriver är helt bortglömt. Låbar. Älskar min vänsterhand. Att sedan den misstänkta frakturen uppkom under en dusch- och toalettrumsincident, det lämnar vi därhän och nämner ingalunda mer om. Men nog ska det även sägas att man måste vara frisk för att få vara sjuk. Besöker vårdcentralen (ja, jag vet det heter hälsocentralen i pk-landet, men ffs och allt det där), blir bedömd av en briljant kandis som sedan blir totalt överkörd av sin handledare. Kandisen ville skicka mig på röntgen samt bedömning hos handkirurg. Handledaren väljer endast röntgen men någon bedömning hos handkirurg var helt uteslutet. Kandisen står på sig och anser att vid klinisk misstanke om scaphoideumfraktur ska det alltid sättas gips även om det inte syns något på röntgen. Well, kandisen får ge sig med en trumpen och uppgiven blick åt mitt håll och jag pallrar mig vidare med förhoppningen att det trots allt lär synas något på röntgen.
Gissa, syntes det något? Självfallet inte. Har jag ont? Så in i helvetet. Tar mig hem och väl där får jag tag i den enligt mig nu [dåliga] läkaren över luren och kräver mer. Det är synnerligen intressant att en privatperson, oavsett om man är läkarkandis eller ej, ska tvingas övertala läkaren att få adekvat vård samt i mitt fall förklara hur det ligger till vid diagnostik av dessa frakturer. Till slut frågar hon med uppgiven röst vad hon vill att hon ska göra. "En akutremiss till handkirurgen, tack" svarar jag kallt. "Ok" säger hon kort och avslutar samtalet. Jag vet att sjukvården inte är något smörgåsbord där man får beställa undersökningar enligt menyprincipen, men nog fan ska man se till att ge patienter en adekvat bedömning.
Så till handkirurgen bar det av. Kliniskt tydlig diagnostik, röntgenbilder enligt motsats. Slutsats - stark misstanke om fraktur. Gips i tre veckor, därefter ny röntgen och ny bedömning. Precis enligt praxis och förordningssätt. Men hade en patient utan kunskapen fått samma vård? Nej. Finns potentialen att det i sådant fall kunnat orsaka mer lidande och besvär? Absolut. Gör om, gör rätt. För alla.
Så. Vem vill skriva lustigheter på mitt gips? Vi går ju bara i klass 3, trots allt.
6 kommentarer:
Ouch. Båtbenet är inte roligt att krascha (maxotur att lyckas göra det också). Och jag måste tyvärr erkänna att jag till fullo delar både din erfarenhet av och din syn på sjukvården och att hanterandet av den definitivt kräver större resurser än man har när man är som sjukast och ynkligast (då måste man istället ha riviga anhöriga, gärna med lämplig examen i ryggsäcken). Jag hade äran att snacka med en landstingspolitiker om den berömda "tillgängligheten" för inte alltför länge sedan och beskrev den som att jo, tillgängligheten är bra om man är rätt patient, men det är JÄVLIGT svårt att vara rätt patient. Jag är tämligen övertygad om att systemet funkar kanoners om man kommer in som hjärnblödning eller smashat trafikoffer - men man vill ju gärna kunna få hjälp även om man inte är det största katastroffallet sedan tidernas begynnelse. Argh.
Aj, vilken otur du har just nu. Jag ritar gärna fina gubbar på gipset om du har vägarna förbi Norrköping någon dag :)
Nog nu med olyckor och osedvanligt oiga ofriskheter. Ta hand om dig och må du få gott kaffe och en god mörk choklad som kan underlätta läkning och tillfrisknande.
Funkar förresten kaffe och choklad med tidigare inläggs diagnos? Om inte skall jag lida dubbelt med dig.
Oroande detta med otillgänglighet för de som inte har förmånen att vara en del av systemet och därigenom en inblick i hur man ska trassla sig fram genom dess irrvägar.
Stor eloge till dem som orkar kämpa för en vård som även de icke initierade har möjlighet att få del av.
Handkirurg? Det var som tusan! En vanlig sketen ortoped på akuten hade väl satt den där lika bra?
Detta hjälpte tyvärr inte att förbättra humöret mitt. Skam på en del filurer där ute.
Käraste mamman i hela världen råkade ut för ruttna äppelskrutt; hon hade en orolig tanke knorrande i bakhuvudet och trodde sig känna nån underlig knölig grej i bröstet. Berättade för två (!!) läkare vid separata tillfällen om oron. Fick till svar: "höhö, om du skulle ha cancer så skulle du veta om det". Vad F******N tog trippeldiagnostiken (mammo, ultraljud och biopsi) vägen?? Detta var visserligen en handfull år sedan men bitterheten gnager sig kvar. Speciellt när det handlar om bästaste mamman. Speciellt när cancern var realitet.
Jag ursäktar för mina sura ord och håller såklart tummarna för ett snabbt båtbensläkande.
Tolkia, det är nog alldeles sant. Kommer man in med blåljus som ett prio 1 larm är nog omhändertagandet mer än adekvat, säkerligen i det närmaste briljant. Förvisso är säkert också omhändertagandet av de medelmåttigt sjuka i en stor utsträckning bra även det, men visst kommer alltid en del falla mellan stolarna där det adekvata och bra omhändertagandet blir resultatet av ryggsäck, tonläget och dess medföljande decibel. De är inte ofelbara, men irriterande är det vilket som för de som drabbas.
FiaLisa, jag ropar till när jag är i området. Färg ftw!
Forskarmamman, en speedy recovery är önskvärd. Initialt har chokladen onekligen fått stryka på foten. De gånger jag prövat har magen gett en figurativ födelse av en klassisk alien. Kaffe har, i starkt reducerad frekvens, gått ok så här långt. Hållna tummar och ta i trä?
anski, det tror jag också. Men då hela historien började i vårdcentralens kalla famn blev det en annan approach. Dessutom får uttrycket "sketen ortoped" vara dagens ledord!
Julia, inte mig heller men inte heller gör det mig förvånad. Det finns grader av helvete när diagnostiken och bemötandet fallerar på rikt. Der du delar med dig av är riktigt jäbla tragiskt. Fifan. Hoppas det i slutändan ändå gick bra för bästaste mamman. Sura ord är ok och båtbenet lär snart segla fram på öppna vatten igen.
Skicka en kommentar