06 september, 2010

You say tomato, I say fuck you too

Egentligen har jag inga ord. Ordlös. Istället har jag uppgivenhet, besvikelse. Tvivel. Tvivel på mina val och min förmåga. Varför det aldrig går. Varför jag gång på gång tvunget springer med huvudet rakt in i stenhård tegelvägg ymnigt blödande. Hur en dag kan börja på den ena sidan och så abrupt sluta på den andra.
I en av de ytterst sena sensommarens sista rungande varma dagar sjunger nu ensamma Ed Kowalczyk lika vackert lidelsefullt som han alltid gjorde tillsammans med Live när det begav sig. En tid sedan långt svunnen, en tid av kastad koppar, hemlig Samadhi och avståndet till här när ingenting av nuets varande existerade. Allt seglar upp i en avslutande oktavhöjande refräng. Med lillgrabben i nya räservagnen möter jag upp med A, bästa V och snälla C på sykehuset och dricker gott kaffe alltjämt inramat av vårt alltid rätt interna fabelspråk och med blängande blickar från andra håll vi totalt ignorerar. Stunderna senare när klockan klämtar given traskar de bort genom husets korridorer, jag tar närmaste väg ut i solen och går längs älven, Ed alltjämt attackerande genom de båda hörselnerverna. Allt känns bra. Levande. Färgrikt.
Säg det som varar. Säg det som förblir. Det kom till slut, resultatet, i ett fult litet mail med "tyvärr" i sin fraseologi. Magkänslan som var så bra efteråt, det kändes säkert. Avklarat. Magkänslan kan dra, ner i smutsen och fördärvet. 2½ poäng mellan lägren att lägga det bakom sig vs att behöva tackla det hela en gång till. Att ytterligare igen springa emot tegelmuren ymnigt blödande, ondare för varje gång där den står orubblig och oresonlig och ånyo målar sina skrovliga linjer i pannan på mig. Det stör mig i mina grundvalar när jag innerligt vet att jag kan, att jag klarar av det. Men just den där lilla betydelsefulla detaljen att få ner skiten på papperet på ett adekvat sätt är tamefan en omöjlighet som att begära berget ska komma till Mohammed.

Jäbla helvete.

Orkar inte.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Genomgår samma sak, det suger verkligen.

Men du orkar! Heja!

Tolkia sa...

Du orkar. Men visst suger det, snarast mer ju närmare den magiska gränsen man är. Och ja, din iakttagelse är korrekt, magkänslan kan (undantaget extremfallen när man antingen spikar tentan eller lämnar in den tom) dra.

FiaLisa sa...

Du orkar, och du kan. Men det är ok att dra sig undan ett tag och slicka såren. Kram.

Sara sa...

Jo, du orkar. Det är det här du ska göra. Jag brukar vara god vän med min magkänsla, men denna sommaren har visat att den sviker ibland. Förmodligen vid de tillfällen man vill något med hela sin själ.

Vila, borsta av dig, och upp igen!

Kram.

forskarmamman sa...

Blärgh!

Bryt ihop och kom igen. Det fixar du, även om det är surt som de vackraste rönnbär.

Tror att jag såg dig sörplandes koffein av god sort med barnvagn i högst hugg. Blev blyg och feg och vågade inte presentera mig ;-)

En annan gång kanske...

Doktoranden sa...

Anynom & Tolkia, suger så ut i fingerspetsarna. Den där frasen "gör om gör rätt" känns inte så rolig alla gånger.

FiaLisa, slicka såren är nog the understatement of the year. Behöver sutureras om jag ska hålla ihop.

Sara, det är onekligen det jag vill göra. Vad sägs om att låta den där magkänslan bara dra och sen försöker vi så gott vi kan en gång till?

Forskarmamman, ihopbrytningen är check. Blärghet likaså. Det där med att komma igen jobbar jag på. Så smått.
Tror ditt iakttagande att jag sörplade gott koffein med barnvagnen i högsta hugg omgiven av några studiekamrater var absolut rätt. Nästa gång så säg hej, vore bara kul!

Sara sa...

Ja, vi försöker igen. Vi laddar om och hamnar helt säkert precis där vi ska vara, när vi ska vara där. I believe!

*Heja oss*

Doktoranden sa...

Sara, man brukar ju säga att skillnaden mellan de som lyckas och de som inte gör det är att man lär sig av sina misstag och vågar försöka igen.

drnever sa...

Ta en paus. Om du inte måste göra den igen genast - ge dig ett tag då du helt enkelt inte tänker på det. Än mer destruktivt än att misslyckas är att sitta och tänka nu måste, måste jag klara det!

Låt orken återhämta sig.

Håller tummarna!

Doktoranden sa...

drnever, åh så I wish jag kunde. Kan inte koppla bort den. Vill. Går inte. Orken är inte ens tillnärmelsevis i närheten av återkommen.