27 september, 2010

Konvalescens

Inte ögonblicklig, istället utdragen och tröttsam. Begreppet tärd har, förutom sitt juvenila ljudande om ordet tas mellan två läppar, vunnit en definierad betydelse innefattande självkännedom. Varje bit mat ger en otäck resonans om nytt anfall och om operationsbordet närmar sig med oundvikliga stormsteg. De facto har det varit flera mindre anfall sedan debut och magtrakten är ingalunda på topp. För mycket är hopat över huvudet. Den falierade tentan som ruinerade mig på både geist och driv, de ändlösa frågetecknen över lillgrabben som just i detta nu är nöjd över att gnaga på en majskolv i plast. Hela jag är markerad av tvivel och trötthet med upprinnelse i en stor bägare till bredden fylld av otillräcklighet. Det syns och märks, men över allt annat så känns det allra mest. Känslan att inte orka. Hellre ligga ner än att ställa sig upp. Ändå klämtar klockan resolut. Hänsynslöst.

Så vari finns styrkan att uppbåda förändring i en accelererande virvel av tvivel? I det monumentala mentala hindret att helt enkelt ställa sig upp och börja om från början trots när varenda fiber och neuron i min fysiska kropp skriker "lägg av! lägg ner!"? Detta makalösa tillstånd av att påbjuda förändringen till morgondagen. Men logiken ackompanjeras tydligt inte av förnuftet, två leylines utan sammanflätning.

Dessutom har jag gjort illa handleden. Ordentligt. Bara en sån sak.

2 kommentarer:

Tolkia sa...

Life sucks and then you die. :P

Doktoranden sa...

Tolkia, charmtroll där.