Fönstret

Har sett filmen The Book of Eli. Om än de flesta inte delar min åsikt så är filmen ingenting mindre än fullständigt magisk. Ett epos om epoken i en post-apokalyptisk värld. Men än vackrare och mer talande än filmen självt är dess hjärtgripande soundtrack av Atticus Ross. Gör som jag och sätt hörlurarna över huvudet, svep igång den melankoliskt vackra Panoramic och drunkna i det bottenlösa djup av förtvivlan, uppgivenhet och det samtidiga svagt fladdrande av hopp där den yttre världen stängs ute som en ståldörr mellan två rum. Det svaga fladdrandet av hopp börjar så sakteliga göra återinträde i tankebanorna. Det till trots bottenlösa djup av uppgivenhet, där det i ett enda långt ögonblick vore en befrielse att falla djupare och längre tills ljuset ej längre förmår repellera det omgivande mörkret, träder ett svagt ljus in genom ett fönster man inte visste existerade i ett rum obeslöjat på all annan visuell framtoning. En svagt upplysande kontur av förändring. Grunddragen svävar ut, förändras, väver sig in och ut i en jämn pulserande takt. Målar upp ljusa dagar som fylls till bredden av brunch med vänner, ihärdigt stålsättande av krampaktig smärta där varje fiber i ens kropp vill ge upp men psyket alltjämt fortsätta i det anstiftade momentet, lugna besök på landet utanför den pulserande staden i sällskap av endast kvalitativa begivenheter. En annorstädes berikande upplevelse från baryton till mezzosopran.