Tio

Där kom jag, hojandes på en rätt eländigt mossbelupen cykel inte helt anständig en då 20-årig festnisse som mestadels föredrog att ränna runt med grabbarna och exempelvis ramla ned i vägarbeten med blinkande lampor, spärrband och stora röda koner under influensen av kanelshots (true story) till en angiven mötesplats. Där stod hon, med tjejkompisarna, och väntade på att jag skulle dyka upp. Hon var söt. Och kort. Det är hon än idag, söt. Och kort, och det är tio år sedan vi den kvällen fattade ett trevande tycke för varandra, ett tycke inte någon av oss släppte taget om.

Det går att skriva en bok om allt. Stycke efter stycke, sida efter sida, allt som vi varit med om. Jag skulle kunna skriva om hur det kändes när vi första gången somnade i varandras armar, eller hur vi en natt frös in till märgen när vi i tunna festkläder vadade genom snöstorm i flera kilometer, eller hur vi ibland fått kämpa för att hålla varandra uppe där man insett att ett lyckligt liv tillsammans är en skördad frukt av hårt arbete. Men varför skriva om det? Jag lever i det. Vi lever i det, tillsammans. Jag behöver bara tänka tio år. Tio fantastiska år, tio förändrande år, tio år av allt det där som man läser om i böcker och tycker så mycket om. Tio år sedan jag på dagen träffade den fantastiska flickan som blev kvinna, sambo, mamma och fru. En kvinna som är den viktigaste delen av mitt förflutna, mitt nu och min framtid.

Så sant som det är sagt. Henne älskar jag verkligen.