ALTernativ

Även om de senaste dagarna varit mestadels piss, pest och senapsgas for the åbvious reasons fanns den ändå där i brevlådan idag; tidningen ”moderna läkare” med tillhörande ”appendix”. Den behandlar mycket om AT:eandets vara eller icke vara. En för mig nu upplevd så avlägsen framtid att jag inte ens ser dess horisont bakom den horisont jag först måste passera. Avstånden till trots tänkte jag ändå lite smått diskutera dess innehåll ur ett allt annat än ett objektivt perspektiv utan i synnerhet väldigt personligt. För att inte spreta ut alltför mycket mellan att ”kärlek är som kokain” och ”huvudlöss utan huvudbry” kommer jag därför att fokusera på just allmäntjänstgöringen. Ni vet, när man som nybakad färdig student ska jobba på riktigt och förväntas kunna allt då man egentligen tycker allt vara främmande och svårt.
Som helt ny inom ett yrke som faktiskt är ganska svårt att bemästra torde en bra arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning vara viktig; och det är det. Det har dock visat sig att så pass många som 29 procent av AT-läkare allvarligt har funderat på att lägga yrket på hyllan till följd av orimlig arbetsbelastning. Dessutom får många nyutexaminerade vänta länge innan de får en AT-tjänst, i genomsnitt åtta månader. Det innebär att i snitt tar det mer än två år efter avslutad examen innan man blir legitimerad. Kom inte och säg att läkarstudenter har en kort utbildning, I ain’t buying that crap. För så är det att AT, även om det är ett betalande jobb, så är man fortfarande en läkare under utbildning. Man är inte student, ej heller färdig. Man är ett överarbetande mellanting med undermålig handledning. Jeijj för att summera. Eller som Anders uttryckte det; ”Jag har redan uppfyllt ett av mina mål som AT-läkare – att inte ta livet av någon patient under den första tiden”. Det säger lite mer än man tror.

Jag, som med min egen situation där jag är både forskare och läkarstuderande, vill ju som sagt både ha och äta kakan samtidigt. Att fortsättningsvis i framtiden kunna bedriva forskning på någon basis och bli en duktig kliniker (ain’t feeling that good these days). Den viktigaste egenskapen jag idag kan bifoga mig själv med är att inte ha för bråttom, att inte springa för fort fram och därmed glömma väsentligheter på vägen. Samtidigt läser jag hela tiden om de problem som läkare med forskningsambitioner, oavsett deras tjänster (AT, leg, ST osv), tampas med. Ingen ordentligt avsatt forskningstid som ersätts ekonomiskt utan det sker ofta på frivillig basis och, än värre, på fritiden. I samma stund skriks och ropas det efter kliniker som också bedriver forskning då de är högt eftertraktade både som handledare, lärare und so weiter. Men om man vill ha dessa personer så måste det ju läggas resurser på dem, inte bara gå och hoppas att det löser sig av sig självt. Personligen vill jag säga att forskning är för roligt för att avstå, men så var jag också forskarstuderande innan jag blev kandis. Frågan är om jag känt likadant om det hade varit omvänt? Kanske. Kanske inte. Forskar-AT kommer jag i en avlägsen framtid söka vilket som, vilket är mer baserat på mitt personliga driv än något annat. Eller som Linda säger; ”varför välja mellan fläskfilé ensam och gröt tillsammans när man kan få både och?”.

Men i skrivande stund sitter jag på ett badrumsgolv med en son i badkaret bredvid och känner mig avlägset långt ifrån de båda yrkesrollerna. Istället lyfter jag upp honom, virar in smilfinken i handduken följt av att dra pyjamasen fullproppad med Barba-figurer över huvudet på honom och säga:

- Är du Barbafin eller Barbastark?