Även om de senaste dagarna varit mestadels piss, pest och senapsgas for the åbvious reasons fanns den ändå där i brevlådan idag; tidningen ”moderna läkare” med tillhörande ”appendix”. Den behandlar mycket om AT:eandets vara eller icke vara. En för mig nu upplevd så avlägsen framtid att jag inte ens ser dess horisont bakom den horisont jag först måste passera. Avstånden till trots tänkte jag ändå lite smått diskutera dess innehåll ur ett allt annat än ett objektivt perspektiv utan i synnerhet väldigt personligt. För att inte spreta ut alltför mycket mellan att ”kärlek är som kokain” och ”huvudlöss utan huvudbry” kommer jag därför att fokusera på just allmäntjänstgöringen. Ni vet, när man som nybakad färdig student ska jobba på riktigt och förväntas kunna allt då man egentligen tycker allt vara främmande och svårt.
Som helt ny inom ett yrke som faktiskt är ganska svårt att bemästra torde en bra arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning vara viktig; och det är det. Det har dock visat sig att så pass många som 29 procent av AT-läkare allvarligt har funderat på att lägga yrket på hyllan till följd av orimlig arbetsbelastning. Dessutom får många nyutexaminerade vänta länge innan de får en AT-tjänst, i genomsnitt åtta månader. Det innebär att i snitt tar det mer än två år efter avslutad examen innan man blir legitimerad. Kom inte och säg att läkarstudenter har en kort utbildning, I ain’t buying that crap. För så är det att AT, även om det är ett betalande jobb, så är man fortfarande en läkare under utbildning. Man är inte student, ej heller färdig. Man är ett överarbetande mellanting med undermålig handledning. Jeijj för att summera. Eller som Anders uttryckte det; ”Jag har redan uppfyllt ett av mina mål som AT-läkare – att inte ta livet av någon patient under den första tiden”. Det säger lite mer än man tror.
Jag, som med min egen situation där jag är både forskare och läkarstuderande, vill ju som sagt både ha och äta kakan samtidigt. Att fortsättningsvis i framtiden kunna bedriva forskning på någon basis och bli en duktig kliniker (ain’t feeling that good these days). Den viktigaste egenskapen jag idag kan bifoga mig själv med är att inte ha för bråttom, att inte springa för fort fram och därmed glömma väsentligheter på vägen. Samtidigt läser jag hela tiden om de problem som läkare med forskningsambitioner, oavsett deras tjänster (AT, leg, ST osv), tampas med. Ingen ordentligt avsatt forskningstid som ersätts ekonomiskt utan det sker ofta på frivillig basis och, än värre, på fritiden. I samma stund skriks och ropas det efter kliniker som också bedriver forskning då de är högt eftertraktade både som handledare, lärare und so weiter. Men om man vill ha dessa personer så måste det ju läggas resurser på dem, inte bara gå och hoppas att det löser sig av sig självt. Personligen vill jag säga att forskning är för roligt för att avstå, men så var jag också forskarstuderande innan jag blev kandis. Frågan är om jag känt likadant om det hade varit omvänt? Kanske. Kanske inte. Forskar-AT kommer jag i en avlägsen framtid söka vilket som, vilket är mer baserat på mitt personliga driv än något annat. Eller som Linda säger; ”varför välja mellan fläskfilé ensam och gröt tillsammans när man kan få både och?”.
Men i skrivande stund sitter jag på ett badrumsgolv med en son i badkaret bredvid och känner mig avlägset långt ifrån de båda yrkesrollerna. Istället lyfter jag upp honom, virar in smilfinken i handduken följt av att dra pyjamasen fullproppad med Barba-figurer över huvudet på honom och säga:
- Är du Barbafin eller Barbastark?
Som helt ny inom ett yrke som faktiskt är ganska svårt att bemästra torde en bra arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning vara viktig; och det är det. Det har dock visat sig att så pass många som 29 procent av AT-läkare allvarligt har funderat på att lägga yrket på hyllan till följd av orimlig arbetsbelastning. Dessutom får många nyutexaminerade vänta länge innan de får en AT-tjänst, i genomsnitt åtta månader. Det innebär att i snitt tar det mer än två år efter avslutad examen innan man blir legitimerad. Kom inte och säg att läkarstudenter har en kort utbildning, I ain’t buying that crap. För så är det att AT, även om det är ett betalande jobb, så är man fortfarande en läkare under utbildning. Man är inte student, ej heller färdig. Man är ett överarbetande mellanting med undermålig handledning. Jeijj för att summera. Eller som Anders uttryckte det; ”Jag har redan uppfyllt ett av mina mål som AT-läkare – att inte ta livet av någon patient under den första tiden”. Det säger lite mer än man tror.
Jag, som med min egen situation där jag är både forskare och läkarstuderande, vill ju som sagt både ha och äta kakan samtidigt. Att fortsättningsvis i framtiden kunna bedriva forskning på någon basis och bli en duktig kliniker (ain’t feeling that good these days). Den viktigaste egenskapen jag idag kan bifoga mig själv med är att inte ha för bråttom, att inte springa för fort fram och därmed glömma väsentligheter på vägen. Samtidigt läser jag hela tiden om de problem som läkare med forskningsambitioner, oavsett deras tjänster (AT, leg, ST osv), tampas med. Ingen ordentligt avsatt forskningstid som ersätts ekonomiskt utan det sker ofta på frivillig basis och, än värre, på fritiden. I samma stund skriks och ropas det efter kliniker som också bedriver forskning då de är högt eftertraktade både som handledare, lärare und so weiter. Men om man vill ha dessa personer så måste det ju läggas resurser på dem, inte bara gå och hoppas att det löser sig av sig självt. Personligen vill jag säga att forskning är för roligt för att avstå, men så var jag också forskarstuderande innan jag blev kandis. Frågan är om jag känt likadant om det hade varit omvänt? Kanske. Kanske inte. Forskar-AT kommer jag i en avlägsen framtid söka vilket som, vilket är mer baserat på mitt personliga driv än något annat. Eller som Linda säger; ”varför välja mellan fläskfilé ensam och gröt tillsammans när man kan få både och?”.
Men i skrivande stund sitter jag på ett badrumsgolv med en son i badkaret bredvid och känner mig avlägset långt ifrån de båda yrkesrollerna. Istället lyfter jag upp honom, virar in smilfinken i handduken följt av att dra pyjamasen fullproppad med Barba-figurer över huvudet på honom och säga:
- Är du Barbafin eller Barbastark?
9 kommentarer:
Jag är inte Barbafin, men känner mig inte Barbastark. Vad blir man då?
Jag kan bara hålla med om det du skriver, men måste också tillägga att man dessutom förlorar på att forska, både privatekonomiskt och karriärmässigt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur personer i ledande position gång på gång säger att forskande läkare är viktiga utan att göra något åt de grundläggande problem som gör att forskande läkare blir loosers.
Ack vad många gånger jag (och andra med mig) som forskare-på-medicinsk-institution-men-icke-medicinare har sneglat med (stor) avund på de forskande klinikerna. Jag fattar att man kanske förlorar ekonomiskt på att vara forskande läkare, men aktarej vad man förlorar på att vara forskande ... gubbe från gatan? Tigga ihop sin lön (och sina ev. assistenders/doktoranders) från fonder på halvårsbasis, yeah, right.
Hej Tolkia. Been there, done that. Och just därför läser jag nu till läkare. Det går ju inte att vara preklinisk forskare i Sverige idag, om man vill behålla sitt förstånd. Men bara för att det suger fett att vara preklinisk forskare, hindrar det inte att jag önskar att även läkare som forskar ska kunna få lite lön för mödan, trots att de tryggt vet att de kan försörja sina barn.
Ja, jag säger inte att två fel gör ett rätt. Det som stör mig mest är kanske att det är så pass olika beroende på forskningsämne; vissa perioder är X trendigt (och lätt att få pengar/tid till), nästa period är Y trendigt och X helt ute (och omöjligt att få pengar/tid till). I bästa fall. I sämsta fall håller man på med Z som aldrig har utsikten att bli trendigt. Argh, teh godtycklighet/politik.
Sedan tror jag, om vi skall lyfta blicken ytterligare lite att något som bidrar till problemet att man som forskande läkare aldrig kommer att räcka till inom något av områdena har med attityder att göra. Särskilt på forskningssidan finns ju fortfarande ganska mycket av jobbetärlivet-tänkande (eller snarare jobbetskallvaralivet-tänkande) och läkaryrket är ju inte direkt befriat från det heller. Det blir en svår ekvation. (Jag ruttnar själv ganska svårt på detta, innan missförstånd uppstår, och jag har inget bra svar på hur man förändrar det. Något lär det väl lätta när den äldre generationen - främst bestående av typ män som haft fruar som ställt upp hemma - dör undan, men det lär inte försvinna.)
Det där verkar ni två kunna diskutera långt mycket bättre än mig, however:
FiaLisa, måhända Barbamamma eller Barbaspegel? Att man bara skulle förlora karriärmässigt på att forska köper jag inte. Privatekonomiskt perhaps, men delvis beror det också på de villkor man lyckas förhandla sig till. Men vadan argumentet att forskande läkare blir loosers? Jag har träffat på ett inte omärkbart antal forskande läkare som är några av de absolut bästa diton jag träffat på. Både ur synvinkeln som handledare, blivande kollegor, kunskapsmässigt och personligt.
Tolkia, dig håller jag (som du alltför det mesta ofta vet) med dig i det mesta. Särskilt det där med hur man med avund sneglat på forskande kliniker. Teh säkerhet med jobb osv. Att inte vara kliniker och försöka gå uppför den karriärsmässiga trappan, ja hellre försöker jag bestiga mount everest otränad. Säkerligen skulle jag dö på kuppen, som prekliniker utan säkerhet torde jag garanterat trilla av pinn.
Jag är nog mest barbamamma när jag tänker efter...
Jag får väl erkänna att termen looser var lite väl hård. Jag menade det inte i egentligen, jag får skylla på ett envist migränanfall som gjort mig på dåligt humör. Vad jag menar, och tycker är så frustrerande, är att det pratas så mycket om hur viktigt det är med forskande läkare och så vidare, men det premieras inte utan snarare antipremieras eftersom forskande läkare lätt hamnar efter både löne- och karriärsmässigt. Nu kan man ju alltid diskutera hur viktigt det är med en karriär, och huruvida det är viktigt att tjäna mycket eller ännu mera pengar. Du vet ju likaväl som jag att det finns andra drivkrafter i forskningen än pengar. Men jag tycker ändå att det borde komma mer än vackra ord från de som talar om vikten av forskning.
Så olika det uppenbarligen kan vara när man kommer in från olika håll. Jag har snarare erfarenheten att folk förutsätter att jag kommer att vilja ägna mig åt forskning vid sidan om, eller åtminstone välja en specialitet som kan beskrivas med "fler förkortningar, färre patienter" för att sedan bli förvånade när jag säger att tack, men nej tack, (något som f.ö. under dåliga dagar får mig att undra om jag är så kapitalt oförmögen att interagera med folk att ingen kan tänka sig mig i ett yrke där folk ingår som en beståndsdel) och då framhålla just karriärgrejen - men då som att karriärgörandet är just att bli forskande läkare istället för vanlig tråkdoktor.
Hej på dig!
Jag tycker att du både är barbafin och stark! Du har så god insikt i dilemmat som bl a de organisatoriska strukturerna sätter er i. Jag förstår att varje enskild individ inte kan kämpa emot en befintlig struktur. Men att öppet kommunicera det till "allt och alla" måste ju vara en bra början. Och att inte ha för bråttom, otroligt bra egenskap! Ingen stress. Du stannar upp och observerar din situation!
Jag håller på att göra det samma, jag är dock inte läkare utan en för tillfället sjukskriven civilingenjör.
Höga krav och tidpress verkar vara en allmän nöt att knäcka på arbetsplatser. Men den svåraste nöten är nog ändå min egna.. mina egna krav o förväntningar!
kram på dig
FiaLisa, det finns lite "all talk no action" över det hela, absolut. Forskningsintresse bör premieras då det uppenbarligen behövs och fyller ett behov. Men mer drivkrafter än pengar? Nu tappade du mig, förstår inte alls? (skämt åsido, naturelement)
Tolkia, vanlig tråkdoktor for the win! Du blir en briljant sådan.
Caroline, hej tillbaka! Barbafin och stark? Ja se här sparar du icket på superlativen - tack.
Hela grejen med att inte ha för bråttom har onekligen kommit med åldern (gah, nu låter jag lastgammal och med förkärleken att sitta hemma på kammaren och äta gubbgodis på lördagar), förut skulle allting göras så fort och så snabbt som möjligt. Inte längre. Finns mer perspektiv. Tyvärr är vi ju alla vår allra bästa kritiker. Tänk om vi någon gång kunde vara vårt egna bästa supportsystem? Vore något att skriva hem om.
Skicka en kommentar