Moving dance

Idag börjar de om. Mina klasskamrater, vänner, blivande kollegor. De ska anta utmaningarna med urologi, IVA-vård, ortopedi (benknäckargänget), maligniteter och mer därtill. Att säga det inte känns att inte få sitta där på uppropet tillsammans med dem vore en lögn. Det känns, det saknas. Utmaningarna, svårigheterna, de stunder man växer. Jag gläds i samma stund innerligt med min vän E, hon som idag påbörjar samma resa jag själv gjorde för två år sedan; samma utbildning i bagaget, redan doktorand och nybliven läkarkandidat. Men sällan är det någonting som inte för gott med sig. Tiden med barnen och min fantastiska fru jag älskar mer än allt annat staplat på höjd är ett värde utan valörer höjt högt över det andra.
Var där idag, på sjukhuset, som pappa till ett barn med behov, inte som en del av den strida strömmen med nya och gamla studenter och det förväntansfulla ansiktsuttrycket fyllt av hunger och utmaningar. Vikten av balans. Nu är jag ledig, hemma, här. Idag. Därefter blir återgången till pipetternas loviland där så mycket annat spännande är på horisonten. Forskningsdriv föds i dess frånvaro. Om ett år, 365 dagar, är jag tillbaka som kandis. Rikare på erfarenheter, fortfarande lika vilsen, fortfarande lika hungrig. Om inte mer. Resan dit är en upplevelse bara det.

Nu lyssnar jag på bra musik, smuttar vidare på min nygjorda latté, stirrar ut i mörkret och ser fram emot ett ännu oskrivet och icke levt år.

Checkout

First order of business när tentan lämnats in med en åtminstone helt ok angränsande till bra magkänsla var att plugga in lurarna i öronen och sätta på den mest symboliska låt jag förmådde dra mig till minnes; Happy Now? med Bon Jovi.

"Can I be happy now?
Can I let my breath out?
Let me believe, I'm building a dream
Don't try to drag me down

I just wanna scream out loud
Can I be happy now?
Went down on my knees, I learned how to bleed
I'm turning my world around"

Regnet öser ned där jag cyklar längs vägkanten, och likt regnet som piskar mig i ansiktet under huvtröjan sköljs all den frustration man samlat på sig under timmar av slit bort som torrt damm. Checkar in på institution Svett och låter kroppen jobba av än mer frustration med behagliga kettlebells. Till slut når man hemmets trygga vrå, sätter sig ned och bara tänker; "se, det gick ännu en gång."

Nu tar jag ledigt.

På riktigt.

Sånger från det vita havet

En vänlig och okänd själ skickade ett fantastiskt stycke musik åt mig, Blinded By Highways med John Alexander Ericson. Vem det än var känner mig riktigt ordentligt, skrämmande ordentligt. Samtidigt som tonerna ekar ut över vardagsrummet stannar lillgrabben upp i sin upptäcksfärd bland frigolit och kartonger. Där sitter han, mitt i inredningsröran, och bara lyssnar andaktigt.

Det här är vansinnigt vackert.

Tycker både han och jag.

I morgon är det tenta. Nu känns det plötsligt ok.

Tack. Vem du än är.

"Raindrops keep falling on my head"

..sjunger B.J. Thomas i ett avlägset 60-tal. I ett grupprum anno 45 år därefter med fullständigt nedklottrade whiteboardtavlor står en panikslagen läkarkandidat och svettas uppgivet över all den kunskap som fortfarande saknas i den uppenbart fattiga hjärnbarken. De tillgängliga pluggtimmarna tryter som vatten i Gobi-öknen då de mestadels upptas av andra förehavanden som att ge barn både mat och pappatid. Heipa, ain't life grand sometimes.

Tid till tenta: -2 dagar

Status: Mentalt uppgiven och nedtryckt i smutsig rännsten

En skådespelares Panic Room

Samtidigt som Open Your Heart alltid utgjort en av mitt hitintills levda livs grundstenar har jag mig veterligen aldrig yttrat dess högst personliga förståelse till någon. Ingen alls, vid någon tidpunkt. Min huvudnyckel till det självständiga egot. Ett enda långt vältrande av minnen där varje sjunget ord skär blödande djupt och hårt genom hud, kött och ben. Days filled with joy and days filled with sorrow, I don’t know just what to do. Am I happy today, am I lonely tomorrow? Tonerna gör mig alltid konturskarpt påmind om varje enskild händelse. Varje morgon var den överhängande existensen om ovissheten så själsstarkt påtaglig. Serveras utanförskap, blåmärken, illvilligt förlöjligande eller lyckas jag slippa undan alltihop ännu en dag? Händelserna, oavsett deras spökskådespelande karaktärer var alltid en introvert upplevelse där allt det onda svaldes med gråten i halsen, det enda visibla blev sorgen och föraktet i den utsattas ögon. Mina ögon. Huden slätas ut, stålsätts, förbereds. Verklighetsflykten när deras bitande ord eller hårt knutna nävar träffar huden är ögonblicklig och varm. En tillflyktsort till mitt egna panic room omringad av de bottenlösa avskräden till ryggradslösa djävlar som oresonligt suger livsglädje likt egyptiernas reinkarnerade Khepri.

Än idag kan jag aldrig gå längs dess gator utan att minnesbilderna av glåporden och de ibland realiserade hoten spelas upp som storbildsprojektioner på hyreshusens vita och gula tillika slitna tegelfasader. Jag vill kräkas ut all min ilska och muttra svartkonster över deras existens var gång jag passerar stadsgränsen. Men ur askan i elden och allt det där - att vältra sig i historien har sällan kommit någon till gagn – men handlingar lämnar mer än iakttagbara spår efter sig även när de läker, de lämnar ärr i agerandets och förnuftets tankebanor. När förmår man för sig själv utbrista att man verkligen – utan pardon och taktfullhet i ytterligheternas mest extrema periferi – hatar sin ungdoms plågoandar?
Flykten undan historien har alltjämt förblivit ett bättre beslut än ett illa fäktande. Att starta om, att finna det man vet ska finnas för alla i en priviligerad värld, men hela tiden med det alltid lika distinkta ärret i förnuftets tanke om att bevisa sin kapacitet, sitt självvärde. Varje dag. Min lycka och förbannelse, hela livet. Sanningen om sig själv kommer alltid över en, det handlar om ett mycket distinkt ”när”. Livet i en kartong har tjänat ut sin rätt.
Och sen står jag där. År passerade av förändringar och i ett annat liv. Vuxen, som ett lyckligt barn i en vuxen mans skal, i en myriad av tusentals människor och för första gången hör de bekanta tonerna av mitt tidigare beskrivna liv spilla ut från den upplysta scenen och ut över det mörka publikhavet. Den sjungs och spelas med en glöd som får marken under vad som känns som mina nakna fotsulor mot lucker asfalt att rämna. Känner mig totalt ensam och uppfylld när minnesbilderna slår luften ur bröstkorgen lika hårt och tydligt som de gamla knytnävarna, men hela tiden utan den fysiska smärtan. Där står man i tornadons tysta mitt med smärtsamt tomma lungor i ett endaste livslångt ögonblick. Det fyller upp, och slukar en hel. Återförd.

Maybe that time has its own way of healing

Maybe it dries the tears in your eyes

But never change the way that I’m feeling

- JT

Ordlös

Lider en total brist på tecken att sätta i skrift. Allting hos den lilla familjen går sin familjära lilla gång likt så många gånger förut. Storgrabbens rum renoveras på kontinuerlig basis och man börjar, med god välvilja, skönja någon sorts genomgående tanke i alltihop. Uppenbarligen visar det sig att kombinationen av föräldraledighet och renoveringsstart kan ha mycket dåliga effekter på doktorandpappor eftersom de, utöver nödvändiga renoveringsprylar som sängar, möbler och förvaringslösningar, även köper en 32-tums platt-tv från SAGA och smäller upp på väggen. Lägg till det ett mycket behövligt GPS-navigeringssystem till bilen. Ehrm. Nödvändigt var det ja. Annars lite packplanering inför en kort weekend med barnen på annan ort till helgen, vad som helst för att undkomma tristessen av the obvious bårdom.

Njurmedicin.

Still ain't fun.

In a messy messy world

Om man likt sin fru E har tråkigt en dag kan man tillsammans få för sig att riva ut hela storgrabbens rum och renovera om ordentligt. Därför bor vi just nu i vad som mest kan liknas vid ett krigshärjat Beirut. Fascinerande hur ett rum lyckas flyta ut över den resterande delen av lägenheten som en riktigt kladdig sockerkakssmet.

Tid till omtenta: -10 dagar

Dagens låt: B.B. King - Messy But Good

Status: Hittar inte böckerna, eller, tango med Svinto

How u doin'?

Tid till omtenta: -12 dagar

Status: Monstruöst ihållande träningsvärk och således ångestfritt

Dagens PS: Njurmedicin kommer hursomhelst aldrig att bli roligt

Pappabloggande på rikt

Det är bara bekänna färg. Pappabloggande kändes i begynnelsen inte som min färg at all men vad gör man när hela ens dagar upptar av allt dess dito och man njuter av (nästintill) alla stunder som dagarna bjuder upp till? Ett vardagslunk på gräsrotsnivå. Lillgrabbens syndrom och problem till trots där sjukhusbesöken skoningslöst avlöser varandra nästan färgar ehuru bara livet annorlunda. Inte svart, inte vitt, utan bara i en annan dager man annars aldrig fått betrakta.

Som en liten skock får vandrar vi iväg. Dottern in på dagis, storgrabben på fritids och jag tillsammans med lillgrabben vandrar långväga längs sensommargrönskande vägar. Lurarna i öronen varvar allt från senaste av Alex Band till Howie Day vidare till Hans Zimmer och högoddsare som Skunk Anansies Smashes&Trashes. Den blonda lintotten slocknar av det monotona rullandet och jag njuter av det lilla solljus som strilar genom gråtyngda moln. Besöker semesteråtervändande kollegor på jobbet, tar en latte i handen och vandrar vidare ner mot staden. Botaniserar bland frukt- och grönsaksstånden på torget innan jag går bananas och inhandlar både hallon och blåbär av scrotum-storlek samt jordgubbar så söta att socker får skämmas. I bakhuvudet fanns en mördegstårta med vaniljgrädde toppad med bär in absurdum och det slutliga resultatet visualiseras här intill när tanken timmarna senare blev verklighet. Nu kvällstentaplugg och ett glas hallonvin med is.

FFS!

Doktoranden är en bruten spillra av sitt forna jag. Han åkte och tränade på Institution Svett efter ett sommaruppehåll av rang. Oh lård, teh pain, T-E-H P-A-I-N.

Tid till omtenta: -15 dagar

Status: För ont för att bry sig

Dagens låt: Aretha Franklin - It Hurts Like Hell

Dagens PS: På torsdag ska jag leka cykelinstruktör igen. Hur fan ska det gå?

Utan rädsla

Tredje dagen i rad i mitt köttsliga skal (litterärt lemlästad efter den dävna besvikelsen över Brown och The Lost Symbol) omgiven av hyllor med tusentals litterära verk. Progressionen är reell liksom intaget av koffein. Dagen pulserar mot sitt slut och insikten smyger sig som vid varje tillfälle på att livet aldrig bjuder på genvägar. Framgång och att lyckas är alltid den skördade frukten av ett bakomliggande hårt arbete. Så när Melissa Etheridge vräker ur sig Fearless Love från den senaste skapelsen sjunger hon rakt in mitt bröst lika lätt som den vassaste av knivar genomtränger luften man andas och trycker mig framåt. Vidare. Längre. Mot högre mål.

"I've walked my path, had worlds collide
I lost my way and I fooled my pride
This lover's ache wouldn't feel so strange
If I could only change

But I am what I am
I am what I am afraid of
So what am I afraid of?

I want to live my life
Pursuing all my happiness
I want a fearless love
I won't settle for anything less"

Och om du inte tycker om den.

Sov en natt.

Lyssna igen.

Tiden går men bestyren består

Visst är det så man säger? Packar ryggsäcken med allt det välbekanta; laptopen med strömkabel, blocket, en två svartbläckpennor, plånboken för kaffebehovet, iFånen med bra musik, hjärnan och den lätta men odiskutabelt bekanta ångesten. Kramar barnen. Hojar till biblioteket i duggande regn. Det runda vita bordet märkt av tidigare studenters framfart ramas in av de sotfärgade stolarna. Genom de djupa fönstren blickar man ut över den nu träinramade universitetsdammen där regndropparna skapar ett kalejdoskop av ordning ur kaos. Andre Tanneberger spelar suggestivt vidlyftande rytmer från albumet Trilogy's b-sida och håller min takykardi i schack, allt medan min n.opticus eftersänder medicinska och kirurgiska kunskaper till ett koffeindimmigt cerebrumcortex. Illuminated mind. En annan värld jag kan. En av flera där varje del skapar den magiska helheten.